Binga Tupamäki vill få Finland att tänka borgerligare

Samlingspartiets ungdomsförbunds nya ordförande är 25-åriga juristen och filosofistuderanden Binga Tupamäki från Grankulla. Hennes uttalade mål för sin ordförandeperiod är att märkbart flytta Finland högerut.

– Trots att regeringsprogrammet är det borgerligaste på länge så kunde det nog förbättras. Man tar till exempel inte tag i strukturella problem i välfärdsstaten, som att en tredjedel av befolkningen betalar för välfärdssystemet som alla drar nytta av.

Så här bedömer Samlingspartiets ungdomsförbunds nya ordförande, Binga Tupamäki, det nya regeringsprogrammet. Trots kritiken är hon på det stora hela nöjd med regeringens verksamhet hittills.

– Sannfinländarnas första skandaler, även om jag tycker att man försökte blåsa upp dem under sommaren, var ändå väldigt pinsamma. Man borde ha tagit avstånd från dem direkt. Efter det har jobbet kommit igång bra, säger hon.

Tupamäki är jurist från Helsingfors universitet, det tog bara tre år för henne att gå från gulis till färdig magister. Nu studerar hon filosofi och sitter i Samlingspartiets grupp i HUS delegation. Hon är också inne på sin andra period som stadsfullmäktigeledamot i Grankulla, där hon började som 18-åring. 

– Att studera juridik kändes nästan lättare än att studera filosofi. Utbildningen på juridiska fakulteten kändes strukturerad, medan man som filosofistuderande måste fundera mer på metanivå, säger hon.

Tupamäkis främsta konkreta mål som ordförande är att flytta Finlands ideologiska karta högerut. Men medan andra ungdomsförbund kryper med blöjor på Senatstorget eller skickar baseballträn åt andra partier vill Tupamäki skriva rapporter och pamfletter som ska styra landet högerut. Och i dem ska det målas med stora penseln.

– Ingen bryr om osthyvelsnedskärningar eller annat petande. Vissa samlingspartister vill att man till exempel ska introducera ekonomiundervisning i grundskolan, men det flyttar nog inte på den ideologiska kartan. Vi behöver en berättelse och ett narrativ som kan beröra människor, säger hon. 

Jag frågar om hon med ett narrativ menar en finländsk version av den amerikanska drömmen och får ett entusiastiskt ja som svar.

Konservativ eller liberal? Båda två och ingendera

Det förvånar knappast många att Tupamäki är relativt långt högerut i ekonomiska frågor. Hon tror på oändlig ekonomisk tillväxt och att kapitalism är det enda systemet som har gjort och gör livet bättre på jorden.

”Det är bara med hjälp av kapitalism som mänskligheten har lyckats göra stora framsteg inom mänsklig välfärd – och så här kommer det att vara också i fortsättningen” slår hon fast i sin pamflett Syvällisempää oikestolaisuutta (En grundligare höger) som hon skrev inför ordförandevalet.

När det gäller värdefrågor är det ändå svårt att placera Tupamäki på en klassisk liberal-konservativ-skala. En skala som hon dessutom själv förhåller sig kritiskt till. 

I Yles valkompass inför riksdagsvalet motsatte hon sig till exempel ett tredje juridiskt kön och en ökad invandring, men hon vill legalisera cannabis. 

– Jag stöder ganska moderata samlingspartistiska värderingar som ansvar, frihet och fosterländskhet. Jag tycker inte att vi inom ungdomsförbundet behöver hitta på flera. I vänsterkretsar förekommer det ganska radikala tankar och vi vill vara en motkraft till det, säger hon.

I samband med att ungdomsförbundet förnyar sitt principprogram vill Tupamäki ändå att man tydligare går ut med att man är på den politiska högern. 

– Internt kallar vi oss nog för höger, men i offentligheten är många unga samlingspartister ganska försiktiga med att göra det. Bland vänstern deklarerar man däremot stolt att man är på vänstern, säger hon.

Tycker du att det finns ett stigma i att vara på högern?

– Jo, verkligen. Det kanske bottnar i tanken att de på högern i stora drag klarar sig bättre i livet. Då känns det som att slå neråt om man förhåller sig negativt till vänstern. Man får säga vad som helst om högern, för det anses vara att slå uppåt, säger Tupamäki och nämner A-ryhmäs banderoll under demonstrationen mot rasism den 3.9 som exempel.

Ingen dramatik i den ökade lånebördan

Bland studerande har det stormat som sällan förr när regeringen gick ut med sina planer om att frysa indexhöjningarna i studiepenningen och skära i bostadsbidraget. Tupamäki förhåller sig ändå lugnt till regeringens politik om studiestödet. 

Hon medger att det visserligen inte är lika lätt att jobba vid sidan av studierna som vissa får det att verka. Hon tycker ändå inte att läget är orimligt.

– Jag ser inte nedskärningarna som särskilt stora. Jag förstår att det känns orättvist i och med att det inte görs nedskärningar i till exempel pensionerna, men studietiden är en begränsad tid och det är relativt lätt att jobba vid sidan av studierna. 

Och nu börjar hon låta som en borgare på riktigt.

– Samhället har aldrig lovat att man med andras skattepengar ska kunna bo i en etta i centrum och göra hur många examina som helst. Att regeringen betonar studielånets andel av studiestödet betyder att man får lov att ta ansvar för sig själv. Jag blir irriterad på att finländare inte verkar förstå att man borde ta mera risker, säger hon. 

Ser du en risk att den ökade betoningen på studielån kan leda till att vi kommer att få en ännu större brist på högskoleutbildad personal med lägre löner som till exempel småbarnspedagoger och sjukskötare?

– Det är en bra poäng, men jag ser att det löser sig med tanke på vår progressiva beskattning. Den ökade lånebetoningen är ändå ganska rimlig, så jag tror inte att det kommer att påverka utbildningsval så mycket. Det viktigaste är att vi har avgiftsfri högskoleutbildning, svarar hon.

Samlingspartiets studerandeförbund (En separat organisation från ungdomsförbundet) gick nyligen ut med att de vill att man ska betala för sin andra högskoleexamen. Tupamäki säger att det är en välkommen tanke, men att det borde tillämpas på lite annorlunda sätt för att på riktigt komma åt problemen.

– Det talas ganska lite om att människor tar emot studieplatser bara för att få studierabatter, och sådant missbruk borde förhindras. Många på juridiska fakulteten söker också till handelshögskolor bara för att de kan. De tar studieplatser av dem som verkligen vill studera ekonomi. Att måsta betala för sin utbildning kan vara ett sätt att förhindra det här.

Nej till tvångssvenskan

När jag och Tupamäki mejlar varandra inför intervjun skriver vi på svenska, ett språk som hon skriver väldigt bra. Intervjun görs ändå på finska. Tupamäki förklarar att hennes mamma är svenskspråkig, men att det inte talades svenska i hemmet. 

Hon säger att svenskan i Finland är ett språk som ska skyddas och att svenskans grundlagsskyddade ställning i nuläget är befogad. Hon motsätter sig ändå den obligatoriska skolsvenskan.

– Jag vill att landskapen och kommunerna ska ha större befogenheter att bestämma hur mycket de vill undervisa svenska, säger Tupamäki.

Hur ser du på finlandssvenskar som flyttar till Sverige eftersom de upplever att de inte kan arbeta på sitt modersmål i Finland?

– Det är alltid sorgligt att duktiga människor lämnar landet på grund av språkliga orsaker. Jag vet inte hur politiken kan påverka det här och tvångssvenskan har inte varit en lösning. Vi borde få större företag och flera arbetsmöjligheter hit, men det här är en svår och personlig fråga, svarar hon.

Tupamäki har ändå gott om erfarenheter av livet som minoritet i Finland. Hon är adopterad från Kina och gick i Fransk-finska skolan i Helsingfors. Förutom fransmän gick också många barn med bakgrund i Frankrikes forna kolonier i skolan.

Tupamäki säger att hon via sin det här har fått en bättre förståelse för människor som inte smälter in i gruppen. Hennes bakgrund har ändå inte har påverkat hennes politiska åsikter.

– Tvärtom har det snarare förstärkt mina tidigare uppfattningar. När jag pratar med någon med helfinskt ursprung brukar de ibland övertänka mitt etniska ursprung eftersom de inte vet hur det är att komma från en annan bakgrund. Men när man själv hör till en minoritet så vet man hur det är och behöver inte vara så försiktig, säger hon.

Hur stort problem är rasism i dagens Finland?

– Det är inte ett stort problem, åtminstone inget som kan anses vara strukturellt. Det kommer alltid att finnas rasister och det kommer vi inte ifrån. Jag anser ändå inte att vi lever i ett rasistiskt samhälle. Vårt rättssystem är väldigt färgblint, och det är ett sådant samhälle som jag vill se.