Kolumn: De som inte röstar är problemet, inte demonstranter

Aktivisten och studeranden Ivar Sundman svarar på Arvid Karells kritik om varför yngre generationer verkar föredra demonstrationer och aktivism istället för partipolitik.

Arvid Karell lyfter fram många goda synvinklar i sin text Var finns hungern för demokratin?. Ungas tendens att inte engagera sig med politiken är ett oroväckande fenomen vars orsaker bör undersökas. Varför skribenten ställer sig så negativt till ungas aktivism förstår jag ändå inte.

Själv häpnades jag och skämdes över mina jämnåriga då jag läste att min egen åldersgrupp (personer födda kring år 2000) var sämst på att rösta i vårens riksdagsval. Jag lever i en mycket liten bubbla där alla är politiskt aktiva, åtminstone till den grad att de orkar köa till Berghälls ämbetshus för att rösta. Majoriteten av min åldersgrupp är ändå helt klart inte det.

Där ungdomar ändå syns rätt mycket är, som Karell konstaterar, på gatorna och på riksdagshusets trappor.

Ändå tycker jag att Karell gör en rätt grov feltolkning då han diskuterar den aktivistiska verksamheten som om den på något vis skulle fungera utanför demokratin eller till och med vara ett ställningstagande mot den. Fredlig demonstration är, tvärtom, en av demokratins viktigaste förutsättningar.

Komplement, inte konflikt

Det känns motstridigt att oroa sig över ungdomarnas svaga politiska deltagande, men i samma andetag förbarma sig över deras deltagande i aktivism. Istället borde vi vara glada över att det civila motståndet, en metod genom vilken bland annat kvinnors rösträtt och segregationens avskaffning uppnåtts, inte försvunnit tillsammans med 1900-talet.

Att engagera sig i politik utomparlamentariskt utesluter absolut inte ett mer traditionellt engagemang. Den politiska bubblan jag tidigare nämnde består nämligen till stor del av aktivister.

I min erfarenhet tyder aktivistisk aktivitet på politisk medvetenhet och ett engagemang med våra demokratiska system. Venndiagrammet för unga aktivister och unga röstare skulle troligtvis vara en cirkel.

Det som verkligen oroar mig, å andra sidan, är den tysta majoriteten som varken engagerar sig inom- eller utomparlamentariskt. Vem är de? Varför röstar de inte? Är det av apati eller en brist på förtroende i vårt politiska system?

I vilket fall som helst är det dem vi borde prata om, inte förlöjliga det hårda frivilligarbete som aktivister gör. Alldeles tydligt är det något med partipolitikens gamla gubbar, lobbyister och anrika byggnader som ungdomar inte intresserar sig för. Och kan man verkligen klandra dem?