Kalle Grönroos skulle leka miljöhjälte och skippa flyget då han reste till Lund. Det gick inte så bra.
Som medlem av Åbo Nation har jag varje höst chansen att besöka en av våra vännationer i Sverige, nämligen Blekingska nationen i Lund.
Varje år bjuds vi på tre dagar fest, kalas och allmän extas som är svår att uppnå någon annanstans. Karnevaldepressionen efteråt är också ett givet faktum.
Tack vare jobbet som Studentbladets chefredaktör (läs: kan jobba lite var som helst med fungerande internet) kunde jag resa både dit och tillbaka på ett lite annat sätt än resten av nationen.
Jag åkte tåg till Åbo, tog båten därifrån till Stockholm och tåget från huvudstaden till Lund. Hemvägen skulle vara lika men tvärtom.
Delvis gjorde jag det här för att jag ogillar att flyga, delvis för att minska på mina egna utsläpp och delvis för att bevisa att det är möjligt utan större besvär. Resan ner gick smärtfritt, förutom att tåget till Lund var ganska gammalt och ofräscht.
Duggregn och dålig service
På måndagen, när jag ska resa hem, stöter jag däremot på problem vid perrongen. Tåget är 25 minuter sent. Det här är ändå helt okej, enligt min plan kan tåget vara ungefär en och en halv timme sent innan det går illa.
Tåget försenas med ytterligare 10 minuter. Ingen panik, intalar jag mig. Jag inser snabbt att jag ljuger för mig själv.
På infoskärmen läser jag att det har skett en ”incident” i Eslöv, strax norr om Lund och på vägen till Stockholm. Helvete.
Det visar sig att ett sockerbruk som ligger vid järnvägen riskerar att explodera. All tågtrafik norrut står stilla. Och det gör den länge.
Dessutom duggregnar det och är kallt. Vi får ingen info om någon slags ersättande trafik, för någon sådan finns inte. Efter att ha stått på perrongen i nästan tre timmar räknar jag ut att allt hopp om att nå Stockholm i tid för båten är förlorat.
Bittert dödar jag miljöhjälten inom mig och börjar fundera på alternativa lösningar. Jag frågar någon som jobbar för Öresundstrafiken om hur jag tar mig till Köpenhamn.
Han flinar lite och svarar ”ta tåget”, och pekar på skärmen med en lång lista på tåg som är inställda eller vars tidtabeller fortfarande är oklara. Antingen jävlas han eller så suger han på sitt jobb. Kanske både och. Jag blir oavsett sur.
Jag lyckas på något sätt hitta ett tåg som åker till Köpenhamn och stiger av vid Kastrup. Med hast köper jag en flygbiljett till Helsingfors för 200 euro, glädjer mig över att jag inte är utfattig och sätter mig ner och funderar på mina livsval.
Var miljövänlig eller var bekväm
Min tragikomiska hemresa från Lund var på många sätt en ögonöppnare för hur enorma steg vi i Europa måste ta för att verkligen kunna möjliggöra miljövänliga resor.
Om vi vill ha en chans i kampen mot klimatförändringen så måste vi minska på flygandet, framförallt då det är möjligt att göra motsvarande resor på land.
För lite längre sträckor är tåget den enda rimliga ersättningen för flyg. Det här förutsätter ändå att man inte med jämna mellanrum måste leva med flera timmar långa förseningar. I nuläget är vi inte där, varken i Finland eller Sverige.
Tåg kommer alltid att vara ett långsammare alternativ än flyget. Då måste det finnas andra fördelar, till exempel när det gäller pris, bekvämlighet eller pålitlighet. Nu vinner flyget med 100-0 på alla fronter. Så kan det inte vara.
När till och med envisa jävlar som jag tappar förtroendet för grönare resesätt så är det verkligen illa. Hemresan var en flopp, men jag åker nog ändå antagligen till Lund nästa år igen. Frågan är främst om jag igen ids göra ett statement av hur jag reser dit.