Vad får man då man sätter elva styrelsemedlemmar från huvudstadsregionens studerandeorganisationer i samma rum med en av ministern som skär ner i deras stöd? En rätt trevlig kaffestund, visar det sig.
– Sannolikheten att vi får in mera pengar i studiestödssystemet är väldigt liten. Det handlar snarare om hur vi ska kunna använda de pengarna som finns, säger idrotts-, motions-, och ungdomsminister Sandra Bergqvist (SFP) när hon inleder diskussionstillfället med studerandena.
Det är Svensk Ungdom som har tagit initiativet till att föra samman ministern och studerandena. I inbjudan lovade SU en ”ledig diskussionsstund” med Bergqvist, och alla finlandssvenska studerandeorganisationer i huvudstadsregionen är inbjudna.
Elva finlandssvenska styrelsemedlemmar är här för mötet. Dessutom är HUS styrelseordförande Nea Hakala och FSF:s ordförande Lotta Leinonen på plats.
Efter Bergqvists inledning var ordet fritt. SU:s kommunikatör Linn Svanberg passar på.
– Jag tycker att det bra att regeringen höjer maximibeloppet för studielånet. Men med tanke på hur allt har blivit dyrare, kan det också bli aktuellt att höja på andelen som staten betalar om man utexamineras i tid?
Nej, lyder svaret från Bergqvist i lite längre ordalag. Det är ändå något som man kommer att se på i samband med helhetsreformen.
Diskussionen fortsätter en stund kring studielånet, men några löften eller större visioner hörs inte. Och visst börjar man undra vad det riktigt ska bli av studiestödsreformen, när Bergqvist knappt alls berättar vad det konkret är som ska göras.
Det närmaste man kommer är då hon tar upp ologiskheten i att bostadsbidraget och studiepenningen har olika inkomstgränser. Annars är den enda linjedragningen att det nya systemet ska vara gjort för studerande och sporrande för dem.
Bergqvist nämner gärna Sveriges och Norges lånebaserade studiestödsmodeller som exempel på system som Finland kan se närmare på. I både Sverige och Norge beviljas studielånen av statliga myndigheter, och åtminstone i Sverige är studielånets ränta betydligt mer förutsägbar än i Finland.
Vad Bergqvist tycker om ett sådant här system förblir ändå otydligt. Hon säger inget mera än att det här kräver en ganska stor penningsumma som staten borde ha till sitt förfogande, och att det här skulle vara utmanande i dagens ekonomiska läge.
Går vi mot föreningslivets död?
Efter pratet om studielånet går diskussionen mot ett mer jordnära håll. Åbo Nation och Östra Finlands Nation oroar sig för att studerandenas allt sämre ekonomiska situation kan innebära att man har mindre tid och energi för nations- och föreningsverksamhet.
– Speciellt efter pandemin så har vi märkt att folk gärna är med på evenemang. De kommer ändå ogärna med i styrelsen eller som funktionärer, säger Östra Finlands Nations vice ordförande Sofia Lindholm.
Bergqvist säger att hon känner igen problemet, och poängterar att det är ett fenomen som också syns i föreningslivet utanför studiekretsar. Partikamraten, SU:s ordförande Julia Ståhle föreslår en eventuell lösning:
– För att staten ska betala av en del av ens studielån ska man ju bli färdig inom utsatt tid, men det finns ju undantag som ger en mera tid, som till exempel att man får barn eller gör militärtjänst. Kunde en styrelsepost i en studerandeförening vara en av de här undantagen?, säger hon.
HUS styrelsemedlem Mikaela Lindberg betonar å sin sida vikten av föreningsverksamhetens betydelse för studerandenas psykiska hälsa. Det här menar hon att är extra viktigt för dem som har flyttat långt hemifrån för att studera.
– För att kunna utvecklas till en vuxen person behöver man tid för att vara social och lära känna sig själv. Nu är vi i ett läge där vi är tvungna att välja mellan att studera, jobba och att vara sociala, säger Lindberg.
– Vi borde komma bort från vår besatthet med att utexaminera alla så snabbt som möjligt. Finlands arbetsmarknad är ändå sådan att man måste ha arbetserfarenhet för att få jobb, nästan oavsett vad man har studerat, tillägger Ståhle.
Inget besked om det obligatoriska kårmedlemskapet
Vid det här laget är diskussionen hållit på i drygt en halv timme. Stämningen är ganska bra. Jag bestämmer mig för att fråga vilken roll Bergqvist kommer att ha när det obligatoriska studentkårsmedlemskapet ska utredas nästa år och hennes åsikt i frågan.
– Utredningen ligger på vetenskaps- och kulturminister Sari Multalas bord, och jag vet inte vilka åtgärder vi tar till efter utredningen. Vi vet alla att det finns för- och nackdelar och därför är det viktigt att kunna få all fakta på bordet. Jag har en aning om vart jag lutar, men jag vill ha all fakta på bordet före jag bestämmer mig, säger Bergqvist.
Men hur ser du på saken innan utredningen är gjord?
– Eftersom det här ärendet inte hör till mitt bord så är det bäst att lämna det osagt. Det är kutym att inte gå in på ministerkollegornas områden. Jag hoppas ändå kunna lyfta fram studerandenas perspektiv när det här tas upp, om jag ännu är minister då. SFP:s ståndpunkt är att det ska bibehållas.
SHS ordförande Ville Ruokonen och HUS styrelseordförande Nea Hakala kommer med varsin kommentar där de talar för det obligatoriska studentkårsmedlemskapet.
Efter det avrundar Svanberg diskussionen. Deltagarna tar en gruppbild med Bergqvist före hon åker till villa Bjälbo för regeringens aftonskola.
Hela tillfället var på alla sätt lyckat, åtminstone ur SU:s synvinkel. Bergqvist verkade nöjd med att träffa och diskutera med studerande och studerandena verkade nöjda med att med låg tröskel kunna vädra sina problem för en minister.
Det blev ingen intensiv debatt, ingen ställdes mot väggen, tvärtom verkade alla ha det ganska trevligt. Det närmaste man kom någon hetsig diskussion var väl min fråga om studentkårsmedlemskapet.
Sen igen är det väl rimligt att vara trevlig mot personer som fattar beslut om ens utkomst. Du kan ju själv föreställa dig vara i en ministers situation. Vem lyssnar du hellre på, en grupp trevliga studerande eller en jävlig journalist?
Ingen av mina idéer har någonsin kommit med i ett regeringsprogram.