I sin inledande kolumn för Studentbladet skriver Dmitrii Varakin om sina första intryck av Helsingfors.
”En stad utan ansikte, med ett ansiktslöst
leende ut mot havet”, skrev Claes Andersson om sin fädernestad Helsingfors.
Han måste ha menat ett annat Helsingfors. Det Helsingfors jag känner är allt annat än ansiktslöst.
Tvärtom.
Staden är helt unik på det viset att den har fler än ett ansikte.
Sätt på dig ett par bekväma skor och strosa i sakta mak förbi allt som gjort Helsingfors populärt: Centralstationen, Centrumbiblioteket Ode, Senatstorget, Domkyrkan, Uspenskijkatedralen, Kiasmamuseet, Södra hamnen…
Det nutida Helsingfors är en häpnadsväckande blandning av olika kulturer, av förgången tid och yr modernitet. Här ryms allt från 300-åriga borgar och neoklassiska kyrkor till nyligen uppresta moderna statyer, konsthallar och kontorskrapor. Det är som en tidslabyrint som man kan vandra i timmar i utan att någonsin hamna vilse.
Att promenera runt i Helsingfors är sedan en sevärdhet i sig. Det finns mysiga småkaféer man inte får missa, mat man måste smaka på, saker man måste köpa och vissa parker man måste besöka precis i skymningen när ljusen glimmar som ett pärlband på en nordiskt klar, mörkblå himmel.
Och så havet precis intill. Gungande, dånande och alltid närvarande. Så vackert att det nästan gör ont att titta på. Jag älskar att medvetet gå vilse, att förlora mig in i en krokig gränd som bär neråt mot havet. Att sedan slå mig ner på en ledig bänk bara för att sitta en stund, andas in den behagligt rena havsluften och njuta av den anslående utsikten.
Jag skriver det här på en takterrass vid Salutorget. Ögonen vilar på alla gator, kyrkor, hus och bilar. Lite här och var ser man ukrainska flaggor vajande från fönstren och hustaken. En fin gest av solidaritet. Trots det redan vinterkalla oktobervädret känner jag hur min kropp och själ sakta fylls av värme. Den här staden hittar ständigt nya vägar in i mitt hjärta.
”Finnish or English, please?”, svarar servitrisen leende när jag försöker beställa en kopp te på svenska. Det är ett typiskt svar i Helsingfors där svenska numera inte alls är lika utbrett som förr. Ändå har staden en rik svensk historia och kulturliv vilket bland annat syns i arkitekturen, museerna och evenemangen. Just i det här ögonblicket spelas Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter på Svenska teatern på Norra esplanaden. Kanske borde jag gå och se den någon gång?
En minut senare dricker jag mitt te och ögnar igenom rubrikerna på Hufvudstadsbladets förstasida. Hela torget är en upptäcktsresa av aromer från alla fisk-, bröd- och kaffebutiker som ligger runt det. Den friska saltdoften från skärgården sveper över kajen för att sedan blanda sig med det aptitliga oset från rökt lax och soppa. Det är bara en stad på jorden som doftar så här.
Jag lägger märke till den absoluta tystnaden som råder. I Kiev är högt prat och bullrigt skratt ständigt närvarande på sådana ställen. Här i Helsingfors är det annorlunda. Det är bara bilarnas brummande, fåglarnas skrän och havets dyningar som hörs som ljuv musik i bakgrunden. Helsingforsaren i allmänhet behöver ro och tystnad omkring sig. Det märkte jag snabbt. Kievbon, å sin sida, uppfattar tystnaden som något obehagligt, något man helst vill undvika.
Det blåser en kylig vind från havet. Måsarna seglar skrikande på orörliga vingar, stiger och sjunker mellan den gråa marken och molnen som tornar upp. Vinden bläddrar igenom sidorna i en resebroschyr som lämnats kvar på terrassen.
Nere på torget är det som vanligt. Livligt. En man tycks skölja av händerna i havsvattnet. En grupp ungdomar dansar mitt i människoflödet. Turister skrattar och fotograferas. Det finns något speciellt i den här atmosfären. En berusande känsla av bekymmerslöshet och frihet som osökt överförs på den utomstående.
Nej, Claes Andersson hade helt fel när han diktade om Helsingfors. Den här staden är inte ansiktslös.
Den fängslar, den berör, den imponerar på ett sätt som ingen annan stad gör.
Helsingfors har ett ansikte, många ansikten.