Hoppa till innehåll

Tillbakablicken: Finnarnas ”eget problem” om de inte förstår svenska, sa Martti Ahtisaari (1937-2023) i STBL 1995

Finlands tionde president, Martti Ahtisaari, är död. Ahtisaari blir främst ihågkommen för hans utrikespolitiska engagemang, men han glömde inte inrikespolitiken. Sent år 1994 bjöd han in alla studenttidningar till presidentens tjänstebostad Talludden för en intervju. Studentbladet publicerar nu en något förkortad version av artikeln, som skrevs av dåvarande chefredaktör Anna-Jeanne Söderlund.

– Känns det inte som att bo i ett museum?, frågar jag presidenten.

– Kom med så får ni bedöma själva, säger han.

Efter besöket på Talludden vet jag att vår president inte vet mycket om utbildningspolitik. Däremot vet jag att han älskar finlandssvenskar.

Vad ska man fråga en president? Hur ska man klä sig när man går hem till honom? Alla vi redaktörer för olika finländska studenttidningar är nervösa, och det med rätta. 

Då Martti Ahtisaari kommer in i rummet, där vi väntat på honom i tjugo minuter, är han på mycket dåligt humör.

Senare får vi veta att han just kommit från ett möte med ulkoasiainvaliokunta, som hade bestämt sig för att understöda premiärministern i kampen om EU-representationen. 

Han är kortare än vad jag föreställt mig, men gången känns bekant från TV. Ahtisaari går fram, sätter sig och startar intervjun.

– Vi börjar med att jag gör inlägg om de ämnen ni ville tala om, sedan får ni ställa frågor, säger han, och vi nickar och tackar.

Medan betjänter i vit smoking och svart fluga serverar oss kaffe och kaka börjar Ahtisaari tala om internationaliseringen.

– Vårt samhälle har varit mycket slutet, och jag tror att det inte bara är de fysiska gränserna som öppnats nu, utan också de psykiska.

Ahtisaari tror att vi har alla chanser att klara oss i den allt hårdare konkurrensen.

–  Vårt hårda klimat har gjort att vi har sisu. Och på en finländares ord kan man lita, det är våra goda sidor. Det som jag tycker mindre om är att det fortfarande finns en väldigt negativ attityd mot livet i det här landet.

Diskussionen kommer in på presidentens roll och det nya valsättet. En modig redaktör räcker upp handen och frågar hur Ahtisaari har tänkt bekämpa sina tendenser att blir alltför mycket av en envåldshärskare. 

Ahtisaari blir en aning upprörd och ber att få ett exempel på när han har betett sig som en envåldshärskare. Och svaret blir att han går emot regeringens vilja, både vad gäller utnämningar och representationen i EU.

– I EU-frågan har jag bara utnyttjat mina inrikespolitiska maktbefogenheter. Och i fråga om utnämningar så har jag gjort hundratals utnämningar av dem under min tid som president, och endast i två fall har jag gått emot regeringen. Jag är demokratisk till min natur och en vän av parlamentarism, försäkrar Ahtisaari.

Ahtisaari såg sig själv som en glad figur. Foto: Nico Backström

Någon undrar om det inte är ren och skär populism att Ahtisaari alltid vädjar till folket, och får till svar: ”Det är folket som har valt mig”.

Och Ahtisaari har verkligen velat profilera sig som folkets man, en som är annorlunda än andra politiker. I sitt nyårstal gick han så långt att han kallade politikerna för ”de” och sig själv och folket för ”vi”. 

Genom sina turnéer i landskapen och genom intervjuer som till exempel denna, vill han visa att han rör sig bland folket och inte isolerar sig i sin 100-miljonersvilla.

Och visst är det ett smart drag att vara öppen mot pressen, så når man ut till folket. Men i och med att Ahtisaaris uttalanden förekommer så frekvent i medierna så får de en allt mindre tyngd.

– Det är bara bra att presidentens ord inte väger tunga som en klubba. Hellre slår jag med en gummihammare, och ger mitt bidrag till diskussionen.

Presidenten lärde sig svenska i Pakistan

Ändå har presidentens åsikter en stor betydelse. Ahtisaari sade i tidningen Yliopisto att han är emot alla sorters kvoter, även svenskspråkiga till universiteten. Det har orsakat rabalder i den finlandsvenska pressen. Den mest utbredda åsikten tycks vara att Ahtisaari inte vet vad han talar om.

Även under vår intervju går han hårt emot olika kvotsystem, börjandes från kvinnokvoter.

– Att införa kvoter för kvinnor är sårande. Det är samma sak som att säga att ”ni är så dåliga att ni annars inte kan”.

Jag tar sats, presenterar mig och börjar på finska ställa min fråga om vad presidenten då anser om svenska kvoter, men blir snabbt avbruten. 

– Nej nej, tala svenska, säger Ahtisaari och förklarar sen att man till exempel kunde erbjuda 10-15 procent av undervisningen på svenska för att trygga att det även finns jurister och läkare som talar svenska.

En stund senare då jag ska ställa nästa fråga byter jag igen till finska med motiveringen att alla ska förstå, men jag blir igen avbruten.

– Det är deras eget problem om de inte förstår, säger Ahtisaari. Jag är till och med redo att stöda tvångssvenskan om finnarna är så dumma att de inte annars förstår att lära sig svenska. Det nordiska samarbetet är alldeles för viktigt för att överlåtas enbart åt finlandssvenskarna. Kanske jag borde börja räkna mig till finlandssvenskarna?

Ahtisaari talar en ypperlig svenska och hur det kommer sig berättar han mot slutet av intervjun.

– I sjätte klassen fick jag fyra i svenska och då insåg jag att jag måste skärpa mig. Som 23-åring for jag till Pakistan som lärare i ett svenskt biståndsprojekt. Där var jag helt enkelt tvungen att lära mig svenska. Så jag talar svenska med pakistansk brytning.

Samtalet glider in på utbildningens område. En redaktör från Åbo vill veta om presidenten tycker att man kan leva på 1570 mark i månaden. Svaret blir flummigt. Ahtisaaris område är utrikespolitik och inte utbildnings- eller socialpolitik.

– Studiestödet borde vara så högt att var och en klarar livhanken, säger han intetsägande.

Ahtisaari vill inte heller att systemet ska gå mot att bara de välbärgades barn kan studera. 

– Jag vill inte att det blir så som när jag var ung, att man var beroende av ekonomisk hjälp av föräldrarna.

Själv började Ahtisaari studera till lärare i sin hemstad Uleåborg. Studierna finansierades med sommarjobb och snälla föräldrar.

– Mina föräldrar gav upp mycket för sina barn.

Mot slutet av intervjun har Ahtisaari blivit på allt bättre humör. Han berättar om alla trevliga människor han lärde känna i Pakistan, och hur han egentligen tycker att han själv är en glad figur.

– Under skoltiden gav en flickvän Mika Waltaris bok Felix Onnellinen (Felix den lyckliga). Titeln är något av ett livsmotto.

En president med ryggen vänd mot fotografen fick ta upp en hel sida i tidningen från 1995. Foto: Nico Backström.

Ahtisaari bjuder in oss att titta på sitt arbetsrum, och under den påföljande gruppfotograferingen påminner Ahtisaaris medieassistent om att undervisningsminister Olli-Pekka Heinonen väntar på presidenten. 

– Säg att han kommer in, säger Ahtisaari och bjuder med ministern på en improviserad rundvandring i det berömda huset. Då vi kom fick vi veta att det tyvärr inte skulle ordnas någon rundvandring.

Över 100 miljoner kostade det att bygga huset som skulle bli någon sorts skrytbygge för finländsk arkitektur. Kritiken har varit hård mot villan som kom att kosta över 10 gånger mer än planerat. ”Ohemtrevligt, opraktiskt, kalt och fult”.

Till min överraskning märker jag att Talludden är ett alldeles hemtrevligt ställe. Husets herre verkar minst sagt stolt över sina vardagsrum, fruns frisersalong och deras bastu med bassäng. I ett sådant hus är det inte svårt för Felix att vara lycklig.

Uppdatering den 5.4.2023 klockan 11:11. Rubriken ändrades från ”Martti Ahtisaari (1937-2023) till Studentbladet år 1995: Finnarnas ”eget problem” om de inte förstår svenskatill den nuvarande.

Kalle Grönroos var Studentbladets chefredaktör 2023-2024. Han är politices kandidat från Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

Vad tycker du?