En natt på det ockuperade universitetet

Tisdagen den 19 september gick en grupp studerande in i Helsingfors universitets huvudbyggnad och utlyste att byggnaden är ockuperad. Hundratals studerande har efter det här tillbringat både dag och natt i huset. Studentbladets Kalle Grönroos är en av dem. Så här beskriver han sin natt i byggnaden.

Torsdag, 21.9, 22:51: Jag kommer fram till huvudbyggnaden, aningen nervös att alla redan skulle ha gett upp och åkt hem. Väl framme visar sig oron vara obefogad. 

Utanför huvudbyggnaden står ett tiotal människor och pratar om något som jag inte riktigt hör. Jag gissar att de pratar om Marx eller något liknande.

Stämningen är lugn redan nu. Så går det väl när man inte ens får supa under ”ockupationen”.

Väl inne träffar jag en av demonstrationens arrangörer, Pinja Vuorinen. Hon är magisterstuderande i global politisk ekonomi, och ordförande för Vänsterunga. Hon framhäver ändå att hon är här som studerande.

– Vi konstaterade i ett kompisgäng att regeringens linjedragningar ser ganska dystra ut för studerande och många andra, och att något borde göras. Universitetsockupationer är ju inget nytt fenomen, och vi tänkte att det här var ett bra sätt att uppmärksamma de här missförhållandena, säger hon.

Hur svarar du till dem alla som på sociala medier skriver kommentarer i stil med  ”menkää töihin” och motsvarande livsvisdomar som reaktion på vad ni gör?

– Kom och gör samma sak som jag har gjort i tre dygn och säg sen samma sak. Det är väl lätt att som ett lamm konstant upprepa det, säger Vuorinen och tillägger sedan snabbt: 

– Studier ska ju vara studerandenas jobb. Jag är knappast ensam om att faktiskt vilja vara bra på det jag har studerat då jag är färdig. Det kräver att man har utrymme i livet som man inte har om man konstant är stressad över sin ekonomi. Dessutom jobbar redan många, säger hon. 

”Petteri Orpo, dra huvudet ur reven”

23:30: En grupp studerande steker plättar på huvudbyggnadens trappor med en Trangia. De är Elina Yrjänen, Petra Karkelo, Sabrina Hietaniemi, Viliam Matomäki och Riina Karvonen. De alla studerar vid Helsingfors universitet, de flesta vid statsvetenskapliga fakulteten.

– Jag fick en känsla att jag vill göra något konkret för att demonstrera, och att sova över här är definitivt det. Jag är väldigt arg, regeringens beslut kommer att öka på ojämlikheten i samhället, säger Hietaniemi som inte vill ställa upp på bild.

Hietaniemi säger att hon måste använda hela sitt bostadsbidrag och studiepenningen på hyran. Allt utöver det betalar hon med besparingar som hon har tjänat in under sommaren. 

Matomäki säger å sin sida att nedskärningarna inte påverkar honom så mycket eftersom han snart är färdig. Han är här av solidaritet.

– Jag förstår en rimlig oro för statsskulden, men i nuläget så håller man ju inte ens på att vända skuldskeppet, säger Matomäki.

Jag frågar om de har någon hälsning till skeppets kapten, statsminister Petteri Orpo. Det blir tyst en stund, men Karvonen säger sedan:

– Dra huvudet ur reven och försök se på saker ur flera olika perspektiv. 

Svagt stöd från universitetet

1:33: Det är väldigt tyst i huvudbyggnaden. De som inte sover gör något på sina telefoner eller datorer. Vissa läser. I ett av toalettutrymmena sjunger en grupp kvinnor Finlandiahymnen.

Vaktmästarna viskar för sig själva. Jag vill fråga hur demonstrationen har gått ur deras synvinkel, men någon från universitetsledningen har lagt ett jävligt ordentligt munkavle på dem. De säger ingenting.

Pinja Vuorinen är som tur inte tyst. Hon beskriver gärna hur regeringen utarmar och skapar lidande både för studerande och andra grupper, till exempel låginkomsttagare, arbetslösa och pensionärer. 

Hon går också hårt åt hur universitetsledningen reagerade på budgetförslaget. Universiteten säger gärna att de förstår studerandenas oro när det gäller nedskärningarna, men själv höjer de inte på rösten.

– När Unifi (Finlands universitetsrektorers råd) tog ställning till budgetförhandlingarna så tackade de vänligt för investeringarna i forskning och utveckling. De valde att inte alls ta ställning till studerandenas ställning i budgeten, säger Vuorinen.

02:45: Lamporna släcks för första gången. Glädjen är ändå inte långvarig, eftersom en av vaktmästarna tar några bestämda steg för att aktivera deras rörelsesensor och tända dem igen. Ett tag senare lyssnar vaktmästarna på eurodance. Alla (eller så gott som alla) av uppskattningsvis 30 till 40 demonstranter som är här sover.

En konstig natt senare

6:25: Vaktmästarna lyssnar igen (eller fortfarande) på eurodance. 

8:02: Solen börjar gå upp. Andra personer än demonstranter och vaktmästarna börjar dyka upp. Det börjar kännas jävligt konstigt att ligga på en luftmadrass i universitetets huvudbyggnad.

Jag pratar med en utländsk studerande som är iklädd sin halare. Han har varit här i tre dagar och sovit i en hängmatta. En kvinna som han pratar med berättar att någon höll på att kliva över henne efter första natten då hon sov för nära en dörröppning.

10:30: Jag följer med ockupanternas något sömniga morgonmöte. Några dyker upp i pyjamas. Jag bestämmer mig för att gå hem.

Jag tar en kopp kaffe och pratar lite skit med Vuorinen. I helgen ska hon sova åtminstone en natt hemma, det blir tredje gången hon lämnar huvudbyggnaden sedan ockupationen började.

Jag frågar ännu om hon har en hälsning till statsministern.

– Petteri, vi förstår din oro, men det här är nödvändigt. Om vi inte gör det här nu så kommer man om 10 år att fråga varför vi inte gjorde det, svarar hon.

Den 26 september, fem dagar efter intervjun med Vuorinen, går Unifi ut med ett pressmeddelande där de (igen) meddelar att de förstår studerandenas oro.