Recension: Expeditionen är tidvis svår att ta till sig, men en speciell upplevelse

Bea Uusmas bok Expeditionen: min kärlekshistoria, tog litteraturvärlden med storm när den för tio år sedan uppenbarade sig i bokaffärernas hyllor. Nu återger Sirius teatern den populärvetenskapliga bästsäljaren om ingenjör Andrées ökända luftfärd i en pjäs om att gräva upp det förgångna — och gräva ner det igen.

Teaterhuset Universums foajé har förvandlats till ett minglande människohav under välkomstceremonin för en avskedsfest. 

Ingenjör S.A.Andreé (Paul Olin) ska nämligen tillsammans med sina medresenärer Kurt Frænckel (Paul Holländer) och Nils Strindberg (Wilhelm Grotenfelt) ta sig över nordpolen i luftballong. De ivriga vetenskapsmännen är klädda i frack och fina hattar och utropar stolt och självsäkert.  ”Nordpolen åt Sverige!”

Det sjungs och bjuds på skumvin, men när publiken till sist bjuds in i teatersalen blir stämningen en mycket annan. Betaniasalens golv har målats ojämnt vitt. Tvärs över den tidigare kyrkosalens höga valv har fyra segel spänts upp, som resterna av en störtad ballong. 

Ljussättningen är kall och de vita ytorna blir lätt blåskiftande. Det blir ingen svensk vinst i kapplöpningen till Nordpolen. När de tre männen lyft i sin ballong från Spetsbergen kommer de aldrig att återvända.

De här tre är ändå inte berättelsens huvudkaraktärer. Bea Uusma (Cecilia Paul), författaren själv, är den som leder oss genom expeditionens alla detaljer. Hon tar oss med på sitt livslånga, alltmer besatta projekt för att ta reda på vad som egentligen hände med Andrée, Frænkel och Strindberg. 

Vi hoppar i tid och rum mellan en desperat författare på jakt efter svar och de över 100 år gamla händelserna som gett upphov till frågorna. 

Pjäsens narrativ är rätt komplicerat. Teatraliska tolkningar av riktiga människor i förhållande till berättelsens blodiga allvar skapar en oklarhet som reflekterar dels det verkliga mysteriet som omgärdar Andréexpeditionens öde, dels hur tiden har format händelserna från något verkligt till en populärvetenskaplig legend. 

Att publiken får närma sig både expeditionens dramatiska händelseförlopp och Bea Uusmas förhållande till den öppnar upp massor av nyanser och frågeställningar. Varför är hon så intresserad över den här händelsen egentligen? Vad hände med Nils Strindbergs fästmö under de många år han var försvunnen? Varför åkte de över huvud taget iväg?

Musiken som både komponerats och framförs av Benjamin Rosenlund och Sidner Olin är vacker och spelar en mycket central roll i Expeditionen. De enkla och uttrycksfulla pianomelodierna gräver in sig i berättelsens kärna och väcker min insikt om den djupa tragedi pjäsen verkligen handlar om. 

Inslag av ackord och teman är i imponerande samklang med Cecilia Paul. Musiken och scenen är också i tematisk symbios eftersom ett av de enda sceniska elementen i föreställningen är tre pianon. De fungerar som bland annat luftballongens korg och kälkarna med packning och proviant som Andrée, Strindberg och Frænkel drar efter sig.

Trots allt vi lär oss om dem, lär vi aldrig riktigt känna de tre vetenskapsmännen. De förblir karikatyrer, långt bortkopplade från de verkliga människorna i berättelsen. Med långa frackar och cylinderhattar och bara några enstaka repliker finns det något stumfilmsaktigt eller iscensatt med dem. 

Ibland blir det fysiska skådespelandet nästan som Charlie Chaplin. När publiken går ut ur salen i pausen tvingas de gå förbi dem där de står, stilla som vaxdockor. De vi ser på scenen är inte Frænkel, Strindberg och Andrée. Vi ser den idé av dem som författaren själv skapat, och till sist måste släppa taget om.

Det är först i pjäsens slutakt, då författaren och expeditionsmedlemmarna till sist interagerar, som jag inser att de inte haft ögonkontakt en enda gång. Den här stunden, då Bea Uusma äntligen ser dem som hon så länge letat efter och tillåter dem att vila i frid, träffar väldigt rätt. 

Scenens fysiska skådespeleri är mycket imponerande i hur det är minimalt och effektfullt på samma gång. Paul Holländers kroppsspråk som Kurt Frænckel, motvillig att dö, men medveten om sitt öde, är speciellt minnesvärd. 

Paul Olins regi och dramatisering skiner i den här överraskande mångfacetterade pjäsen. Den är lång och och kan tidvis vara svår att ta till sig utan tidigare kunskap om Andrées polarexpedition. Trots det är Siriusteaterns uppsättning en riktigt speciell produktion.

Teater: Expeditionen – en kärlekshistoria på Sirius Teatern

• Baserad på: Bea Uusmas bok Expeditionen – min kärlekshistoria
• Dramatisering, regi, visualisering: Paul Olin
• På scen: Cecilia Paul, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer och Paul Olin
• Co-regi och fysisk instudering: Antti Silvennoinen
• Ljus- och videoplanering: Tuomas Honkanen
• Pianomusik och ljudvärld: Benjamin Rosenlund och Sidner Olin
• Fotografering: Tani Simberg
• Grafisk design: Johan Isaksson
• Premiär lördag 16.9 kl 19