Studentbladets lillasyster Ylioppilaslehti är i hetluften efter en artikel där en anonym redaktör provade att ta 2 (!) ADHD-piller för att testa dess effekter. Redan 1990 hade Studentbladet tagit steget längre, då Mikael Crawford tog en sex gånger för stor dos betablockerare. Studentbladet återpublicerar nu hela artikeln som följd av dess förnyade relevans,
Solen skiner. I spårvagnen på väg till Studenthälsan sätter sig en weirdo som läser högt ur en krigsroman bredvid mig. Det börjar arta sig, jag är trots allt på väg till Studenthälsan för att lura till mig lugnande. Inte för att på något vis peka ut Studenthälsan, utan för att bevisa att det går.
Jag är i mottagligt skick – jag har haft morgontur (4:15-12:35) på Yles telegramnyheter och har som vanligt inte kunnat sova innan. I mottagningen upptäcker jag mitt första misstag; man går inte till Studenthälsan och räknar med att få en tid hos en läkare så där bara. Nej, det går då rakt inte för sig, upplyser de snälla flickorna bakom glasrutan mig om.
Jag försöker se moloken ut och förklarar något osammanhängande. Flickorna lovar fixa mig till en hälsoskötare som kan vidarebefordra mig till en läkare om mitt fall är brådskande.
Hälsoskötaren är trevlig, precis som alla på Studenthälsan. Hon ser bekymrad ut då jag berättar om att jag har ett odefinierbart tryck i bröstet och kan inte sova om nätterna. Jag berättar också att symptomen dök upp efter att jag tillträdde ett nytt, ansvarsfullt jobb.
Hon frågar om min kondition och om mina sprit- och rökvanor, och småler då jag säger att jag har kommit till den slutsatsen att jag antingen har fel i hjärtat eller mellan öronen.
– Det är ju inte ovanligt, sådant där, säger hon.
Jag frågar rakt på sak om hon kan tänka sig att skriva ut lugnande åt mig, ”för att det är så förbannat obehagligt att inte kunna sova och ha tryck i bröstet”.
Hon skakar på huvudet och menar att det bara är en läkare som får skriva ut piller. Hon börjar hamra på sin dator för att hitta en ledig läkare som kan skriva ut piller åt mig. Jag känner mig för jävlig. Här är folk uppriktigt rejsliga mot mig och jag bara fejkar för att få ihop till en skandaljuttu.
Men under den hårda journalistytan döljer sig ett minst lika hårt journalisthjärta och jag ger mig inte. Till slut hittar hon en läkare som är beredd att (jobba övertid och) ta sig an mitt fall. Helvete att det skall göras svårt, det hade varit roligare om folk hade varit jävliga.
Lögn och förbannad dikt
Jag drar samma rövarhistoria för läkaren som ställer samma frågor som hälsoskötaren och får samma svar. Jag försöker dessutom se slut och nervös ut, utan att spela över. Läkaren tror inte att jag har hjärtfel men skickar mig ändå på EKG-undersökning.
Jag får lägga mig på en säng och en sköterska spänner fast olika elektroder på min kropp, vristerna, hjärtat och handlederna. Hon tycks tro att jag är rädd för behandlingen och pratar sådär halvsjungande som till ett litet barn. Av någon anledning irriterar det mig oerhört.
Dessutom skulle det bara fattas att de skulle hitta något fel. Ha, man går på undersökning för att lura till sig lugnande och kommer ut som en hjärtpatient…
Min EKG-kurva visar att allt är som det skall vara. Jag tar upp frågan om lugnande, men läkaren är inte entusiastisk.
– De är ju så hemskt vanebildande och vi vill inte gärna skriva ut sådana, säger han och ser beklagande ut.
Fan anamma! Allt håller på att skita sig! Jag ser lidande ut.
Jag drar någon haltande historia om att jag inte vill ha något vanebildande utan bara vill kunna sova om nätterna. Till slut bestämmer sig läkaren: Jag får Betablockerare, som är lugnande, men inte psykofarmaka som jag var ute efter. Dessutom skriver han ut ett sömnmedel.
– Du ska inte ta sömnmedlet flera nätter i rad, säger han, det är ganska starkt.
Jag tar receptet och viker ihop det. Jag har lurat Studenthälsan.
Zombie
De är 30 stycken. Jag har räknat dem. Jag har också köpt fyra burkar mellanöl och sitter på redaktionen och funderar. På tom mage eller inte, det är frågan. Jag besluter mig för tom mage. Klockan är två på eftermiddagen.
Jag öppnar en öl och slänger i mig två piller. Stan (Saanila, dåvarande redaktör på Studentbladet, reds. anm.) sitter och skriver på någon grej och övervakar situationen. Enligt receptet är den högsta tillåtna dosen två piller. Jag slänger i mig två piller till, ingenting händer.
Ytterligare två piller och jag börjar plötsligt sluddra. Det är som en fylla, utan den vanliga glädjen, den såkallade Europas ägare-effekten. Jag sitter och hänger vid skrivbordet, tankarna rör sig som löss i tjära.
Följande två piller – det blir sammanlagt åtta – och finmotoriken slutar fungera. När jag skall sätta mig känns det som stolen skulle vara mycket lägre än vad den är. Jag har svårt att tända cigaretter och svårt att göra mig förstådd på grund av allt sluddrande.
Jag tar ännu två piller och nu blir det problematiskt. Jag kan inte gå längre, utan faller över Stan när jag ska gå förbi. Annonschefen Ben hälsar på och ser förvånad ut när jag faller redlöst från soffa till golv, från vägg till vägg.
Jag har slutat tala, det är ingen vits eftersom ingen förstår vad jag säger. Allt känns luddigt, det är fruktansvärt hett på redaktionen. Jag tar två piller till och minns ingenting mera.
Klockan är halv nio när jag vaknar. Stan ringer och jag svarar men förstår inte ett ord av vad han säger. Jag kan inte tala utan mumlar något osammanhängande i luren. Han har gömt resten av pillren och jag vet inte hur många jag har ätit (12 visar det sig senare).
Jag är totalt borta, det känns som om hela kroppen skulle vara domnad, känseln är försvunnen.
Jag börjar ragla hem. Jag svajar som i en verklig bärsärkafylla, utanför Gamla Studenthuset räcker trottoaren inte till. Folk märker att allt inte är som det ska och stirrar ögonen av sig.
Hemma finns en lapp: Brorsan har ringt, han finns på restaurang Holvari. Hur jag kommer dit minns jag inte. Jag kan fortfarande inte tala ordentligt, men lyckas beställa ett stop. Till all lycka försvinner bror och hans sällskap (på grund av mig?).
På hemvägen går jag ännu via restaurang Kultainen Härkä. Jag är som en zombie, jag är likblek och bara stirrar framför mig, utan att säga någonting. Jag inser att jag inte klarar av några krogbesök.
Folk skrattar åt mig, jag minns inte hur jag kommer hem. Jag har missbrukat piller och det var inte roligt.
Chefredaktörens anmärkning: På samma sida som den här texten fanns det också en intervju med SHVS chefsläkare och en överkommissarie på polisens narkotikabyrå. De här publiceras inte i den här artikeln på grund av de föråldrade uppgifterna som förekommer i dem.