Hoppa till innehåll

Recension: Antonia Atarah briljerar, men Ronja Rövardotter på Svenskis snubblar på likheter med filmen

Starka rollprestationer och imponerande design gör Ronja Rövardotter till en speciell upplevelse. Pjäsen har ändå också sina svagheter, skriver Ivar Sundman.

Svenska Teaterns parkett är så gott som fullsatt under presspremiären av höstens storsatsning. Spänning och publikens sorl fyller luften och scenen är prydd med en imponerande miniatyr av den välbekanta Mattisborgen. Salens ljus och ljud ger intrycket av att publiken sitter i skuggan av ett träd en varm vårdag.

När ridån öppnas och Björn Isfälts ikoniska Rövarsång börjar är det ingen tvekan: här blir det Ronja Rövardotter för hela slanten.

Antonia Atarahs Ronja är fantastisk. Hennes energi faller inte en sekund. I varje scen, oberoende hur långsam eller intim, är hon närvarande och fylld av liv. Hennes tolkning av den ikoniska karaktären går, utan någon som helst ansträngning, den hårfina balansen mellan rädsla och mod, ensamhet och självständighet.

Antonia Atarah skämmer bort publiken med sin ljuvliga tolkning av Ronja. Foto: Cata Portin

David Bengtson fångar anspråkslöst Birks spjuveraktiga gnista. Aaro Wichmann är med sin vilda blick och avgrundsdjupa stämma en minnesvärd Mattis.

Simon Häger som Skalle-Per får mig gång på gång att gnugga mig i ögonen. Jag frågar mig vilken häxkonst han tagit sig till för att så totalt förkroppsliga självaste Allan Edwall. För alla som vuxit upp med Ronja-filmatiseringen från 1984 och därmed Edwalls tolkning av den finurliga gamlingen blir upplevelsen overklig.

Det är otroligt imponerande att se en kär karaktär och en ikonisk tolkning av den blåsas till liv på ett så detaljrikt sätt, men pjäsens likheter till filmen blir ofta för nära.

Barriär mellan scen och publik

Att uppsättningen ser ut som den gör har till stor del att göra med att Astrid Lindgren var rätt rädd om sina sagor. Att Svenska Teaterns version av Ronja Rövardotter då är så lik filmen är inte nödvändigtvis konstigt. Ändå känns det synd att teaterkonstens egna styrkor inte fått så mycket utrymme.

En kontakt till publiken känns ofta saknad, som om det fanns en kamera mellan skådespelarna och parketten. Scenerna är radade efter varandra som om en filmklippare bestämt var de börjar och slutar. För en som sett filmen känns helheten på många sätt som om man redan sett den.

Inslagen av akrobatik och dans fungerar mycket väl. De underjordiska som i dimman nästan lyckas förföra Ronja med sin dans är otroligt effektfulla.

Tyvärr känns scener som den ändå lösryckta i pjäsens helhet. Vi övergår till akrobatik och dans på ett sätt som stundvis känns klumpigt. Istället för att ge pjäsen andningspauser får den något av en identitetskris. Ibland blir stämningen plötsligt nästan som musikal, vilket inte i sig är dåligt, men i det här fallet blir felplacerat det också.

Simon Hägers Skalle-Per är snarlik den vi är bekanta med från den klassiska filmatiseringen av Astrid Lindgrens bok. På många sätt har pjäsen svårt att släppa kontakten till filmen Foto: Cata Portin

En del av de här problemen tolkar jag också som premiärstelhet. Om övergångarna mellan scenerna och från stilnivå till stilnivå tajtas till under spelperioden är det mycket möjligt att många av helhetens problem försvinner.

Att uppsättningen är så rotad i filmatiseringen verkar å andra sidan som en mer grundläggande följd av dramatiseringen. Alldeles filmiskt är det ju förstås inte, och det påminns jag om konstant tack vare den konstnärliga arbetsgruppen.

Strålande produktion

Under föreställningens gång blir jag ett par gånger så imponerad av produktionens design att jag tappar hakan. Erika Turunens kostymdesign, speciellt för de underbart förskräckliga vildvittrorna, är mycket effektfull.

Samma går att säga om de sceniska lösningarna som scenografen Peter Ahlqvist använt sig av för att förmedla Glupafallets virvlande vatten och Mattisborgens underjordiska gångar. Iida Vanttajas dockor som ger liv åt rumpnissar och vildhästar är sagolikt övertygande. 

Fina dockor, kostymer och scenografi gör pjäsen till en fin helhet. Foto: Cata Portin

Jag kan inte annat än konstatera att det är designteamet som är föreställningens verkliga röda tråd. Att bygga upp berättelsens mångsidiga omgivningar, där varannan scen dessutom utspelar sig under en annan årstid, är ingen lätt uppgift och trots den rätt gråa färgskalan fungerar helheten ytterst bra.

Produktionen har ett så starkt visuellt och rumsligt språk att inget går att knäcka den.

Att se Ronja Rövardotter på svenskis stora scen är sist och slutligen en mycket speciell upplevelse. Det var nämligen här Astrid Lindgrens älskade bok om rövarna i Mattisskogen för över 35 år sedan hade sitt uruppförande. Till och med dramatiseringen är den ursprungliga från 1987.

Det är alltså en rätt magisk kontakt jag känner till författaren själv när jag får se just den version hon själv godkände för världspremiär. Ändå undrar jag om en författares kärlek för sitt verk ibland kan vara ett hinder då berättelsen ska omvandlas till ett annat medium.

Teater: Ronja Rövardotter på Svenska Teatern

  • Text: Astrid Lindgren
  • Dramatisering: Annina Enckell
  • Musik: Björn Isfält
  • Regi: David Sandqvist
  • Scenografi: Peter Ahlqvist. Kostym: Erika Turunen. Koreografi: Antti Silvennoinen. Ny musik: Hanna Mikander. Ljus: Petri Tuhkanen. Ljud: Andreas Lönnquist. Mask: Tiitta Stoor. Dockor: Iida Vanttaja. Cirkuskoreografi: Riia Kivimäki, Saku Mäkelä, Hannu Pham, Jilka Repo. Parakrobatiknummer: Riia Kivimäki, Saku Mäkelä
  • På scen: Antonia Atarah, David Bengtsson, Joel Forsbacka, Sonia Haga, Patrich Henriksen, Simon Häger, Riia Kivimäki, Julia Korander, Saku Mäkelä, Nina Palmgren, Hannu Pham, Jilka Repo, Anastasia Trizna, Aaro Wichmann, Niklas Åkerfelt
  • Speltid: 2 timmar 40 minuter. Från 10 år. Premiär 7.9

Ivar Sundman (hen/hens) är klimat- och människorättsaktivist, studerande och redaktör på Studentbladet 2022-2023.

Vad tycker du?