Vare sig vi vill det eller inte så hänger våra studier, fritid, vardag och fest på politiska beslut. Med tanke på det finns det inte utrymme för politisk passivitet.
För en ”vanlig” studerande kan en vecka se ut ungefär så här:
På dagarna studerar man vid en högskola som till stor del finansieras av staten. Man betalar ungefär tre euro för sin studentlunch, som subventioneras av staten.
Efter det åker man hem med bussen, vars biljett man får studierabatt på.
Hyran betalar man med bostadsbidrag som staten ger. Har man god tur så bor man dessutom i en studiebostad eller i något annat subventionerat boende.
Studielivet är alltså i allra högsta grad ett resultat av flera politiska beslut på många olika nivåer, utan att ens nämna studiestödet.
De här förmånerna har inte uppkommit av sig själva, och är heller inte huggna i sten. Som studerande har vi alltså inte råd med politisk inaktivitet.
Bara 58 procent av 18-24-åringar och 62 procent av 25-29-åringar röstade i riksdagsvalet i våras. Antagligen är siffran högre bland studerande, men trots det skulle man med goda skäl prata om en demokratikris om den här procenten gällde hela befolkningen.
Det berättar också något sorgligt om situationen då Finlands studentkårers och studerandekårers förbund gör demokratins minimikrav, att rösta, till ett jippo som kryddas med halvengagerande slagord om att lyfta studerande bort från fattigdomsgränsen.
Ingen vet bättre hur studerande lever idag än just studerande, och därför måste vi vara mera aktiva inom både riks- och lokalpolitiken, uttryckligen som studerande. Du behöver inte bli någon politisk expert, du behöver bara veta hur ditt liv som studerande kan vara bättre.
