”Man måste vara nervös, men på rätt sätt”

Han hummar lite för sig själv medan han väljer vilken stol bland alla notställ han ska slå sig ner på. Trots sin unga ålder har Riku Laurikka redan en lång och gedigen erfarenhet av att dirigera körer – men nervositen inför en konsert, den finns alltid där.

Det första som slår en när Riku Laurikka, som sedan årsskiftet arbetar som ny konstnärlig ledare och dirigent för Akademiska Damkören Lyran, börjar prata är vilken utmärkt svenska han pratar. Laurikka kommer ursprungligen från Tammerfors, där majoriteten av befolkningen är finskspråkig. 

― Jag har lärt mig svenska i jobbet, förklarar han. 

Med jobbet syftar han på dirigentarbetet, som han har hållit på med i många år. Laurikka är bara 29 år, men har både före, under och efter kördirigentstudierna vid Konstuniversitet Sibelius-Akademin dirigerat många olika köer. För tillfället är han konstnärlig också ledare för Muntra Musikanter, Wiipurilaisen Osakunnan Laulajat och Kamarikuoro Addictio – men att han skulle bli just dirigent var inte en självklarhet.

― Jag började spela piano som sexåring, och tänkte utbilda mig till pianist. Men så gick jag med i gosskören Pirkanpojat i Tammerfors och det visade sig att jag var ganska musikalisk. Jag fick testa på att dirigera kören, och efter det var mitt studieval enkelt att fatta, säger Laurikka.

Att komma in på Sibelius-Akademins kördirigentlinje är allt annat än enkelt, men Laurikka lyckades på första försöket. Han var den enda studeranden på sin klass, men studerade tillsammans med längre hunna studerande. Till en början innebar studierna något av en kulturkrock för Laurikka.

― I studierna ingick det att vi varje vecka dirigerade skolans vokalensemble, och det var svårare än jag trodde. 

I studierna ingick också olika teorikurser, sång- och pianolektioner och språkkurser i franska, engelska, ryska, italienska och latin. Han hann även åka iväg som utbyteselev innan han utexaminerades våren 2021.

― Vi fick öva väldigt mycket på uttalet under språkkurserna, och studierna var jättebra. 

Tid, balans och nervositet

Att Laurikka nu dirigerar Lyran är han mer än belåten med, eftersom han han verkligen ville få jobbet som körens nya konstnärliga ledare. 

― Jag har jobbat med både manskörer och blandade körer, men nu ville jag också få erfarenhet av en svenskspråkig, kvinnlig kör, säger han. 

Som kör beskriver Lyran som en viktig föregångare, men samtidigt som en kör med sina egna utmaningar. Han upplever att han i sitt arbete kan stödja kören men också utveckla den. Lyran är en relativt stor kör med ungefär 60 aktiva medlemmar (och några inaktiva) och körmedlemmarna byts ut med jämna mellanrum; därför tar det enligt Laurikka tid att lära känna alla som sjunger i kören. Under våren är planen att Laurikka ska träffa alla körmedlemmar en och en och lyssna på deras röster. 

― Det tar tid för mig att lära allas svagheter och styrkor. Men det som är roligt med en större kör är att soundet blir bättre och att kören kan framföra större verk. Och så finns det alltid tillräckligt med sångare i kören och den står inte och faller på om en person är sjuk, säger han.

Som dirigent och konstnärlig ledare vill Laurikka vara kamratlig, bli körmedlemmarnas vän och skapa en god stämning – men en balans måste också råda.

― Som ledare måste jag tänka på det psykologiska och finna en balans mellan att vara krävande och motiverade och ge alla en positiv energi. Diskussionen mellan mellan vad jag vill och vad kören vill är fortlöpande, men jag har nog sista ordet, säger han med ett skratt. 

Lyran över en gång i veckan i Gamla studenthuset, varje tisdag, och övningen räcker tre timmar. I Gamla studenthuset är utrymmet tillräckligt stort och akustiken bra. 

― Akustiken i övningsutrymmet är av stor vikt. Ofta räcker det med att jag testsjunger ett ord för att kunna avgöra om utrymmet håller måttet, men akustiken kan förändras senare när kören är på plats och utrymmet är fullt av folk. Samma sak kan ske under en körkonsert: Ljudet låter bra när det testas, men sedan när publiken är på plats förändras ljudet. 

Innan det egentliga övningen håller körens vicedirigenter en stammisövning, som innebär att körens grundrepertoar övas. Laurikka är imponerad av Lyran och hur hela kören arbetar.

― Vicedirigenterna är mycket duktiga och de hjälper mig något enormt. Det är roligt att Lyran, utöver körövningarna, arrangerar många andra aktiviteter. Dessutom är de bra organiserade och självgående, berömmer han Lyran.

Hur länge Laurikka kommer arbeta som dirigent för Lyran vet han inte ännu, men han påpekar att det tar tid att bygga något nytt och att han därför ser sig vara kvar på posten i åtmsintone tio år.

― Men vem vet hur det går, säger han. 

Den första stora konserten som Laurikka fungerar som Lurans dirigent för äger rum den 18 maj i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. Förutom den konserten har Lyran en ganska lugn säsong fram sig och kören kommer bland annat inte delta i någon körtävling under våren och hösten. 

― Det är viktigt att vi har tid att hitta varandra, så därför är schemat ganska lugnt. Några mindre uppträdanden har vi, och även om det är bra att tävla så behöver vi inte göra det varje år, säger Laurikka. 

Trots att han är van vid att leda en kör och har gjort det under många år, erkänner han att nervositeten alltid finns där, men det behöver nödvändigtvis inte innebära något negativt.

― Man måste vara nervös, men på rätt sätt, för då ger nervositeten energi. Man måste vara medveten om hur det går att vända nervositeten och pirret till energi, och det kommer med erfarenhet. 

Ska en ledare visa att han eller hon är nervös?

― Det kan nog vara klokt att visa nervositeten, men att visa osäkerhet går inte. Att visa sig sårbar går absolut.