Recension: En kort episod i svampcivilisationens universella historia

Barn som går omkring med svamphattar på huvudet, stenar med själar och lurviga jättetusenfotingar som glupskt äter upp i allt i dess väg är bara några av ingredienserna i pjäsen om framtiden där människan tynat bort och försvunnit.

Att svampar är en het potatis har knappast undgått någon. HBO:s senaste serie, The last of us, utspelar sig en framtid där en svampsjukdom fått människan att löpa amok, förvandlas till zombies och dödar varandra, med några få undantag. Charmigt.

Riktigt så illa är det inte (än) i pjäsen En kort episod i svampcivilisationens universella historia, en samproduktion mellan Klockriketeatern och Esbo stadsteater. I pjäsen, som består av sju kortare episoder, är det svamparnas version av världshistorien som vi får ta del av. Svamparna har, till skillnad från människan, en betydligt längre och intressantare historia bakom och framför sig. Människan, däremot, utgör endast en kort episod på Jorden; ett faktum som gör ont för människan eftersom den ju vill styra allt och alltid tror sig vara bäst och starkast. 

De sju episoderna visar på olika sätt hur den giriga och stundvis lömska människan faller sönder och sätter käppar i hjulen för sig själv. En man lurar en tvåbarnsmamma och snor åt sig jobbet som de båda var ute efter. En snorkig gubbe vill stänga skolan där barnen ägnar en stor del av lektionen åt att lyssna på en tyst sten som håller i en föreläsning, och läraren vet inte hur hen ska hantera sitt vuxenansvar utan överlåter det gladeligen till eleverna.

Snart behöver människan terapi och förälskar sig i stenar och krukväxter och behandlar dem som om de var jämställda. När katastrofen sedan har inträffat och den sista människan är kvar utbryter ångest och panik. Och när jättetusenfoting närmar sig sitt byte är det sista hon hoppas att hennes barn en dag kan förstå hennes val. Slurp!

Naket och sårbart

En kort episod i svampcivilisationens universella historia är på många sätt en tankeväckande pjäs. Vad är typiskt för människan? Varför slutar det så ofta fel när uppsåtet är gott? Hus skulle världen se ut om människan försvann?

Frågorna är många, och svåra, och framkallar inte så lite ångest, men ibland är pjäsen nästan för pedagogisk för sitt eget bästa. Övergångarna mellan de olika episoderna sker genom en kort sång av svampbarnen, som byter plats på scenen och med vit färg ritar upp svamparnas mycel över det svarta golvet. Effektfullt ja, men övertydligt. 

Trots att det händer mycket på scenen är pjäsen sist och slutligen en talpjäs och mycket hänger på skådespelarnas insatser. Ensemblen är lyckad och kompletterande. Elmer Bäck lockar fram många skratt och Antonia Atarah visar upp all sin sårbarhet. Under den sista episoden, när Atarah står ensam på scenen och önskar att hennes barn en dag kan förstå henne, sätter sig en klump i halsen och vägrar släppa taget. Det är så genuint, och naket, och utan tvekan en av pjäsens bästa och finaste stunder. 

Att pjäsen spelas på just Esbo stadsteater är ett genidrag. Den stora scenen (eller kanske snarare golvet?) fungerar utmärkt: Det finns gott om plats för alla och med ljusets hjälp hitta fokuspunkter. Rekvisitan tar inte över utan samverkar med skådespelarna. Stundvis är ljudet för öronbedövande, något som förhoppningsvis åtgärdas efter premiärkvällen. Annars är det bara att tuta och köra, svamparna är här för att stanna.

Elin Lindberg

Elin Lindberg är Studentbladets chefredaktör 2022-2023. När hon inte bossar omkring på redaktionen dricker hon te, går på promenad med sin hund Mårran eller läser ytterligare en bok av Stephen King.