Personporträtt: Antonia Atarah

När hon var yngre lekte hon att hon var Ronja Rövardotter i skogarna i Tenala där hon tillbringade mycket tid som barn. Där och då kunde hon aldrig ana att hon några år senare skulle få huvudrollen i Svenska Teaterns uppsättning av Astrid Lindgrens barnboksklassiker. Antonia Atarah har gått från produktion till produktion – och just nu är hon aktuell på Esbo stadsteaters scen.

Det är en glad och avslappnad Antonia Atarah som tar emot Studentbladet på Esbo stadsteater. Om mindre än en vecka är det dags för premiären av En kort episod i svampcivilisationens universella historia (eller Svamppjäsen som den också kallas), en samproduktion mellan Klockriketeatern och Esbo stadsteater, och repetitionerna, som har pågått i snart två månader, är långa och intensiva. 

― Redan i somras höll arbetsgruppen i en första workshop för pjäsen, men då deltog jag i Hangö teaterträff och kunde inte vara med om den, säger Atarah. 

Att kort beskriva vad pjäsen handlar om visar sig vara svårt, men Atarah säger att den fungerar som ett fantasifullt framtidsarkiv som ger “små efterrätter av hur världen kan bli om människan inte fanns eller sakta försvinner från planeten”. Pjäsen består av korta episoder där allt är möjligt, och Atarah ser mycket fram emot premiären. 

― Vår regissör, Essi Rossi, har jobbat skitmycket med texten och förvandlat den till olika scener, som alla har sina olika stilar. Hen har haft ett bra tålamod, det är viktigt och gör det lätt för alla att arbeta med hen.

Stadsteatern i Esbo är på inget sätt en ny bekantskap för Atarah. Hon har tidigare medverkat i en annan pjäs där, och enligt henne är det en trygghet att huset och personalen är bekanta för henne.

― Jag vet hur allting fungerar här, men varje produktion innebär också ett nytt sätt att arbeta, säger hon. 

Trots att Atarah vid det här laget har erfarenhet av att stå på många olika scener (hon spelade bland annat den kvinnliga huvudrollen i Raseborgs sommarteaters uppsättning av Footloose 2017 och medverkade dessutom i Jorden runt på 80 dagar två år senare), medger hon att nervositeten kan smyga sig på – särskilt när pjäsen framförs på finska.

― Det är egentligen en slump att jag börjat spela teater på finska. När jag var yngre pratade vi hemma svenska, engelska och frafra, ett språk som pratas i Ghana. Finskan har kommit på sidan om, men det är inte mitt känslospråk, vilket innebär att jag måste närma mig och ta till mig texten på ett annat sätt om den är på svenska, speciellt om det handlar om en talpjäs. Jag är tvungen att jobba mer på improvisationen och uttalet, och det är många frågor som snurrar i huvudet: säger jag rätt? Betonar, artikulerar jag rätt? Så jag är definitivt mer nervös när pjäsen är finskspråkig, säger hon med ett skratt. 

Varje gång en pjäs eller ett projekt tar slut känner Atarah vemodighet: Hon, och de andra i produktionen, har arbetat tillsammans länge och skapat en miniarbetsfamilj och kommit varandra nära. Att släppa taget om varandra kan därför vara svårt, men hon försöker ha en tvådelad inställning till det.

― Ännu en vecka efter avslutningen kan jag reflektera över arbetet och känna sorg, men jag vill ju arbeta med scenkonst eftersom jag vill ta tillvara alla stunder. Att vara skådespelare är både ett socialt och ensamt jobb, särskilt om du är frilansare. 

Nej, nej och åter nej

Som skådespelare får man ofta vänja sig vid att få nej som svar då konkurrensen om rollerna är stor, något som även Atarah har fått erfarenhet av. Det var på andra försöket som Atarah kom in på Teaterhögskolan, och om allt går bra blir hon klar med sin examen under våren. Att acceptera ett nej är viktigt för att kunna gå vidare, betonar hon. 

― Det är alltid svårt och tråkigt när jag får ett nej, jag är ju bara människa. Jag minns när jag försökte hitta en praktikplats under coronapandemin, min mejlinkorg var full av nej. Jag försöker tänka att det inte är mig det är fel på, att jag inte är en dålig skådespelare utan att jag helt enkelt inte passade in i just den produktionen, säger hon. 

Att kemin mellan skådespelarna är viktig fick Atarah erfara under provspelningen till Ronja Rövardotter, som sätts upp på Svenska Teatern under hösten. Atarah såg en annons om att teatern sökte skådespelare till en pjäs, men vilken pjäs det handlade om berättades inte. Eftersom Atarah passade in på beskrivningen sökte hon.

― Min mormor sa alltid att om det är en roll som jag ska spela, så är det Ronja Rövardotter. Jag var villig att ta mig an vilken roll som helst, till och med som rumpnisse, bara jag fick vara med, säger hon.

Under två provspelningar fick Atarah dels stå på scenen ensam, dels läsa olika scener tillsammans med olika skådespelare som sökte rollerna som Mattis och Birk. Det efterlängtade telefonsamtalet kom sedan under en annan repetition. 

― Jag ringde genast mamma och berättade att jag fått rollen. Vi börjar öva i maj, har sedan sommarlov och sedan drar övningarna igång igen. I september är det premiär, säger Atarah medan det glittrar i ögonen. 

På frågan om hon efter alla framgångar har drabbats av hybris skrattar hon hjärtligt. Karriären har rullat på i snabb takt, det erkänner hon gärna, men hon svarar att hon bara känner sig lyckligt lottad.

― Att frilansa är skrämmande, eller egentligen är hela det sista året på Teaterhögskolan skrämmande. Får jag jobb efter studierna, eller kan jag själv skapa mig ett jobb? 

Enligt Atarah har frågetecknen varit många, så det faktum att hon nu har jobb för nästan ett år framåt ser hon som en trygghet och lättnad. Hon får arbeta med det hon älskar, och med människor som hon tycker om, och söka sig fram.

― Det är klart att frilansande också har goda sidor, man blir självständig av det och lär sig samarbeta med alla på fältet. Det är nyttigt, men även skrämmande. Jag försöker ta mig an projekt efter projekt, så ser jag vart det leder. Jag är tacksam över att jag ännu studerade när coronapandemin var som värst, det hade varit mycket svårt att få jobb om jag utexaminerats våren 2020. Men den oron, över att det inte ska finnas några jobb när vi är klara med studierna, den hänger kvar i luften, säger hon. 

Innan Atarah kan titulera sig magister i scenkonst kvarstår hennes konstnärliga mognadsprov, som hon kan genomföra via skolan eller utanför skolan. Hon ska dessutom skriva ett skriftligt mognadsprov, som granskas för att säkerställa att det

uppfyller teaterlinjens akademiska kriterier. Hon valde att skapa en installation eftersom hon ville skapa något eget och få arbeta i en ensemble. 

― Jag utgick från att jag ville skapa en trilogi, där installationen, mitt skriftliga arbete och en produktion i maj tillsammans med Sonja Lindfors utgör ett helhetspaket. 

Under åren på Teaterhögskolan har Atarah fått förkovra sig inom en hel del: Rörlese, teaterhistoria, clown, musikteater, röst och text, från tal till sång med mera. Under de tre första åren var så gott som alla kurser obligatoriska och hon gick kurserna med sina klasskamrater, men under de två sista åren har hon själv fått välja kurser som intresserar henne och som hon vill fördjupa sig i. 

― Jag har alltid känt att jag vill använda hela kroppen och hela mitt register och skapa något av det. Jag ser mig som en allätare, ibland kan det vara roligt att endast arbete med text och ibland vill jag satsa på något mer fysiskt. Att kunna kombinera allt till något slags potpurri där jag får använda hela mitt register… Jag hittar alltid något som intresserar mig i kurserna och produktionerna, säger Atarah. 

Film nästa steg?

Att allmänhetens intresse för kultur skulle ha minskat anser Atarah inte, men hur kulturen kan göra sig mer tillgänglig är en fråga som hon funderat på. 

― Jag rör mig mycket i kulturkretsar, och där finns ju intresset. Men jag har också kompisar utanför den kretsen, och de kommer gärna och ser på allt som jag medverkar i. Kulturbranschen har en tendens att skapa konst för dem som redan är “inne”, och det påverkar tillgängligheten, säger hon allvarligt. 

Hon tror att många kan uppleva att de inte förstår verket eller känna sig oinbjudna, och att kulturbranschen därför  är tvungna att jobba på visa varför den är viktigt och behövs. 

― Kultur kan öppna dörrar till andra kulturer och ge något såväl fysisk, psykiskt som socialt. Vi måste också få in mer representation och bjuda in minoriteter och se till att de får sin identitet bekräftad. 

Som enda afrofinlandssvensk i många produktioner har Atarah ofta upplevt att representationen av minoriteter i princip inte alls existerar, och det här problemet måste få en lösning.

― Jag hoppas att genom att spela Ronja kan bidra med mer representation, säger hon. 

Förutom scenen lockar även filmen, men eftersom filmskådespeleri knappt tas upp i utbildningen på Teaterhögskolan är det mycket som känns främmande med den konstformen i Atarahs ögon. 

― Jag skulle behöva mer erfarenhet för att bli en bra filmskådespelare. Hittills har jag haft några småroller i olika produktioner, men då har det alltid rört sig om två till tre filmdagar, och det räcker inte för att utvecklas.

Hon är mer än villig att lära sig mer, men erkänner att det kräver en lång process. 

― Men jag hoppas att jag någon dag får chansen och kan utveckla mig inom TV- och filmbranschen, säger hon, innan tiden för intervjun är slut och hon återvänder till scenen för de sista repetitionerna.