Går det att skildra något så komplicerat som drogbruk i sex episoder på under en kvart styck? Madrona Silvander är imponerad av Svenska Yles satsning.
Knark
Serie, 6 avsnitt
Clayhill för Svenska Yle
2022
Knark, knark, mera knark, mera knark så blir du stark. Så lät det när könsrockgruppen Snorleifs lånade melodin från barnklassikern Hallonsaft och parodiserade Smurfarna i en ljudfil som har cirkulerat på nätet sedan mitten av 1990-talet.
Varje avsnitt av Svenska Yle-serien Knark (2022) inleds med att programledarna Krippe och Mikael erkänner sin vetgirighet, och precis som i låten börjar de i marijuanaland.
Efter att ha sett alla sex avsnitt har jag bara en tanke i huvudet: Nyp mig, jag drömmer.
Inte på grund av det visuella, ett sammelsurium av färg, romanesco, pitaya och vaporwavig cyberspace-estetik, ej heller den drömska ljudsättningen; nej, det ofattbara är att ett dylikt program för det första har fått grönt ljus av public service i Finland, och för det andra inte innehåller ett enda faktafel eller missförstånd.
Vi som är kring de trettio minns nämligen skolans VÅGA-lektioner, med modell från D.A.R.E. i USA, och hur Nykterhetsförbundet hälsa och trafik r.f. försåg oss med en svart t-paita och linjal märkt VÅGA säga nej till droger och våld.
Lustigkurrarna och cynikerna i klassen satt och täckte över säga nej till med permanent svart tusch medan videobandet med rikssvenske Jesper, en snorhög närmare 40-årig övervintrad pudelrockare som nickade till vid köksbordet, spelades upp på en inrullad tjock-tv.
Den efterföljande texten om att Jesper dog någon månad senare kändes ingenstans i våra odödliga högstadiekroppar.
”Synd för honom, kommer du med ner till Teboil och köper klubbor?”
VÅGA-materialet hade överlag skrämselvinkling och/eller propagerade för det hopplösa det är tufft att vara nykter och stå emot grupptryck, som om kidsen skulle lyssna på en ungdomsledare som far på femkilometerslänk varje morgon. Med dessa erfarenheter i bagaget utgör en serie som Knark närmast ett mirakel.
Här får nämligen en samling anonyma användare komma till tals, och de pratar fritt om det goda, det onda och det fula. Förvisso endast unga män från södra Finland, men deras förvrängda röster talar med en ärlighet som bara är möjlig bakom digitala masker och uppfällda svarta huppare.
Användarnas erfarenheter har verkligen inte varit en dans på rosor alla gånger, och de sticker inte under stol med saken.
Samtidigt tillåts de också dela med sig av grejer som mindfulness-aspekten i att gå till cannabisplantan i skåpet och kolla hur den växer under de starka lamporna medan det slaskar ute, hur ecstasy får en att faktiskt våga säga de vackra saker man tänker om folk, och hur svamp kan göra att man känner sig behagligt jordad i sig själv i flera veckor efteråt.
Programledarna lyssnar storögt på beskrivningar av allt från himmelska rus till skräckhistorier, och jag noterar att det speciellt är cannabis och psykedelier som får deras ögon att lysa.
Ute på fältet gör de bägge även ett gediget intervjuarbete med beroendeforskare, sociologer, läkare, professorer, terapeuter, rättskemister och poliser, vars synpunkter elegant flätas in för att nyansera saken från ett skademinimeringsperpektiv.
Det enda jag saknar är ett påpekande om så kallade testkits, vilka kan användas för att hitta föroreningar, och till exempel indikera om ett ecstasy-piller faktiskt innehåller MDMA.
Att liksom förr påpeka att hjärnans konsekvenstänk inte är färdigutvecklat förrän några år efter tjugostrecket, för att i nästa andetag uppmana en femtonåring att tänka på konsekvenserna och säga nej till droger, känns plötsligt orimligt.
Om just say no funkade skulle det ha funkat. Några av kidsen kommer tyvärr att knarka oavsett vad du säger. Skademinimering är framtiden.
Anonymiteten bryts av den vrålsympatiske pargasbon Emil Bergman, som rakryggat berättar sin historia, om offerkoftan, manipulationsförmågan, rock bottom-ögonblicket, rentav impotensen han upplevde i ett år efter att han blev ren. Integriteten är svår att bemöta med annat än aktning.
Det är också Bergman som sätter fingret rakt på ett av missbrukets absoluta kärnor, det vill säga känslan av att världen är så vrängd och kraven så orimliga att det krävs en substans (eller flera) för att klara av dem.
För en slutkörd person som har upplevt för stor press under för lång tid blir det till sist skönare att sitta hemma och förlama känslorna. Att många som söker hjälp för missbruk visar sig ha autistiska drag, obehandlad ADHD eller uppvisar annan neurodiversitet är inte förvånande.
Den medmänskliga tonen i Knark står i kontrast till ett holländskt program med samma målgrupp, Spuiten en slikken (direktöversättning spruta och svälja), som jag hörde om när jag gjorde en magister i läkemedelsutveckling i Utrecht.
I programmet testar de unga programledarna olika former av sex och droger och påpekar do’s and don’ts – detta alltså på en public service-kanal. Om något dylikt blir aktuellt för finländsk TV kommer jag äta min ordspråkliga hatt.
Drogdebatten i finlandssvenska medier har snarast gått från svartvit till sexton färger, till tvåhundrafemtiosex färger, till 16-bitars High Color i och med Svenska Yles öppna granskning från år 2018, och nu serien Knark i 32-bitars sprakande True Color.
Serien är ung, medveten, saklig och väjer skickligt för känsloargumenten. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att reta upp generationen som håller fast vid uppfattningar från 1900-talets mitt.
