Kolumn: Tack och förlåt!

Den sista redaktören för det som kallats ”sexredaktionen” loggar snart ut. Hur har det gått och vad händer nu?

Det är väl typiskt att känna sig vemodig i slutet av en era, och att gå över vad allt en kunde eller borde ha gjort under den tiden. När vi började planera året i augusti ifjol var jag och Sandra fulla med idéer, och en del har vi gjort (och som fått oss att bli kallade ”sexredaktionen”, vilket jag är nästan barnsligt stolt över) medan andra blivit liggande.

Men så ska det vara. En måste ju lämna något åt följande generation Studentbladsredaktörer.

Jag håller tummarna att studielivet återvänder till ett nytt normalt – fysiskt, på plats, alltså. Fester, spex, möten och föreläsningar. Ramen är ny, förstås. Vi har inte haft en post-pandemi, pre-betaversionen av kalla kriget, mitt-i-stormens-öga-som-ska-tvätta-bort-allt-som-heter-kvinnors-självbestämmanderättigheter förut (tacka katten för det).

Någonstans har jag hört skämtet att alla sociologiska böcker börjar med samma mening: vi lever i en tid av konstant förändring. Vilket både förvisso är sant och samtidigt töntigt att skriva ut – allt förändras ju hela tiden.

Och just därför är jag inte väldigt orolig. Såklart har vi många bollar i luften – politiska, etiska, individuella, samhälleliga – men det är inte nytt. På både gott och ont.

Något som kriser alltid illustrerar är att människan har en otrolig anpassningsförmåga.

När jag gick i gymnasiet blev jag diagnostiserad med en svår sjukdom, så jag sprang mycket på sjukhus under den tiden. Halvvägs genom en tre månader lång behandling tog en av sjusköterskona mig i handen och sade ”Du kämpar så hårt”. Det var väl menat som en komplimang, men jag blev ett frågetecken. Jag förstod inte vad hon menade då, och jag förstår det inte riktigt ännu tio år senare.

”Du kämpar så hårt”. Du kan väl inte kämpa på något annat sätt?

Därför ser jag fram emot vad nästa Studentbladsredaktion – och vad ni, läsare, målgrupp, frilansare, samarbetspartners – hittar på i framtiden. Oavsett vad som händer kommer ni, vi, de och alla andra fortsätta kämpa hårt – för det är det enda sättet att kämpa – för att illustrera, diskutera och förstå det som är viktigt för oss och för andra.

Om det var någon som tyckte vi stack en tå över gränsen då och då, eller rent av rände över den jämt och ständigt, så ber jag nästan om ursäkt. Om det var något vi missade, vilket vi garanterat gjorde, så är det synd och ta det inte personligt. Om det är något vi borde ha gjort bättre, kom hit och gör bättre själv (på riktigt, det är ett fantastiskt jobb!).

Så nu när jag loggar ut, önskar jag er krafterna att kämpa precis så hårt som behövs. Det hjälper att det finns ett Studentblad på er sida.

Puss & kram och sköt om er!