Epistemisk orättvisa och demokratiskt ledarskap?

Under oroliga tider brukar ledarskap ofta kritiseras och analyseras mer intensivt än under normala tider (men efter de senaste åren, vet vi längre vad som är normalt?). Polariseringen mellan “för” och “emot” blir ofta också tydligare då. 

Under våren 2022 har ledarskap diskuterats mycket i medier. Dels på grund av invasionen av Ukraina, dels inom studiepolitiken och styrande organ, dels på grund av diskussionen för och emot Nato.

Ironiskt nog öppnas rekryteringen till Studentbladets redaktion och årets Studentledarseminarium har skjutits upp till hösten samtidigt som den här texten blir klar. För både texten, seminariet och rekryteringen handlar om ledarskap.

För att få lite huvud och fötter på hur ledarskap uppkommer, hur det kanske borde se ut, och vad för inverkan dåligt – och bra – ledarskap kan ha, så har redaktionen intervjuat en forskare inom medieanalys och politisk kommunikation. För att inte peka ut institutioner eller personer hålls diskussionen anonym.

Vill du inte läsa hela diskussionen? Hoppa ner till sammanfattningen genom den här länken.

*

Det pratas mycket om demokratins kris och tendensen att beskylla sociala medier för den. Först och främst: är demokratin i en kris? Och om den är det, vad är orsakerna?

Står demokratin i en kris? Ja och nej. I de här diskussionerna om demokrati och sociala medier tror jag att vi blandar ihop två väldigt olika problem. Ett stort problem idag är relationen mellan kapitalism och demokrati. Det andra problemet är att, som andra sociala objekt, behöver demokrati också utvecklas och förändras med det övriga samhället för att bevara sina egna fundamentala ideal: frihet, rättvisa och jämlikhet.

Media, och de flesta som får medieuppmärksamhet, föredrar att diskutera den andra processen genom villkor av en kris, eftersom det gör saken lättare och ger dem större inflytande – lite som åtagandet av “hållbarhet”. Men det verkliga problemet är det första: slutet på den historiska alliansen mellan kapitalism och demokrati.

Sedan åtminstone 70-talet har dessa två varit som ett par som alltmer växer ifrån varandra och blir fientliga och kyliga. Under Kalla kriget var det lättare att upprätthålla fasaderna, när väspropaganda argumenterade att med demokratins frihet följer automatiskt den fria marknadens välstånd. Men idag kan vi alla se att marknadsekonomin frodas på förtrycket av politisk frihet och mänskliga rättigheter, som i Kina.

Det finns också ett argument att de som upprätthåller demokrati är en föråldrad form av politisk regim, eftersom nutida samhällen och politiken själv är betydligt mer komplex än de var mellan 1700- och 1800-talet. Det här argumentet är löjligt, och jag skulle inte ta det seriöst ifall de inte var så inflytelsefulla.

Låt mig ge ett exempel på varför. Anser vi att hjulet är onödigt för att det var uppfunnet under Stenåldern? Nej.

Kärnvärdena i demokrati – jämlikhet, frihet och rättvisa – är mer viktiga nu än någonsin förr.

Förstås så måste reglerna och institutionerna inspirerade av dessa ideal utvecklas, men faktum är att de har utvecklats konstant, åtminstone sedan Atensk demokrati. Begrepp som åsiktsfrihet, medborgarskap, politiskt ansvar, sanning och så vidare var nyckelbegrepp då, och de är det ännu idag.

När det kommer till komplexitet så har demokrati en relativ (epistemisk) fördel mot auktoritära regimer, och det kallas åsiktsfrihet. Den fria cirkulationen av information och åsikter – även de mest bisarra – är nyckeln till det specifika sätt på vilket demokratier relaterar till problemet med kunskap.

Åsiktsfrihet stöder inte bara principen med vetenskap utan också möjligheten till självkorrigering, som är unik för demokratier. När rädslan för kritik tas bort från samhället leder en mer konstruktiv dialog till bättre beslut. 

Om och när en politisk regim verkligen är demokratisk så är den betydligt bättre epistemiskt utrustad för att hantera komplexa frågor och osäkerhet – de aspekter av politik som vanligen nämns då kritiska röster mot demokrati höjs.

Du nämnde de epistemiska fördelar av demokrati över andra former av politiska regimer. Kan du utveckla den tanken?

Den epistemiska fördelen med demokrati är fördelen av förnuft över ideologi och fördom, då vi talar om kunskapsbaserade svar till svåra problem. Sättet vi lär oss på påverkar sättet vi behandlar och hanterar den sociala omgivningen. 

I icke-demokratiska samhällen lär sig människor att hantera världen inom de ramar av hegemonisk ideologi och de övertygelser om social klass den ideologin understöder (till exempel att en del personer har en naturlig rätt att bestämma över andra på grund av välstånd, etnicitet, partilojalitet, familjerötter et cetera). Epistemikerna av icke-demokratiska regimer baserar sig på lojalitet till en ideologi eller ideologins representation (Partiet, Ledaren), medan epistemikerna i demokratiska regimer är baserade på bättre argument.

Så om demokrati har en fördel, varför föredrar en del att tala om demokratins epistemiska kris?

Peter Dahlgren och jag själv har, bland andra, använt oss av referensen “demokratins epistemiska kris” för att beskriva erosionen av de epistemiska villkoren som är nödvändiga för en funktionerande demokrati.

Ett av de viktigaste villkoren är möjligheten till tillit: tanken att individer sätter allmänhetens bästa framför privata eller personliga intressen i demokratier.

Konkurrensen handlar om olika ideer av vad som är bäst för samhället, inte om en jakt efter att uppnå ett visst intresse.

Det här är ett seriöst problem och något som potentiellt kan försämra stabiliteten i demokratiska regimer och kredibiliteten av demokratiska idéer, på samma sätt som metastatisk cancer förstör celler hos en person. Men problemet är inte demokrati, utan ideologin av kapitalism, eller mer exakt, epistemierna av Neoliberalism (som är den moderna varianten av kapitalism).

Neoliberalism är en ideologi som i sina mest extrema former leder människor att tro att allmänhetens bästa är direkta resultat av individens jakt på privata intressen. Den rättfärdigar ojämlikheter och de starkas makt, beskyller fattiga för deras fattigdom och de svaga för deras svagheter, och det förhärligar ledarfiguren på sätt som motsvarar personlighetskulter i Sovjetunionen eller Nordkorea. 

Epistemierna i Neoliberalism presenterar en form av social Darwinism (urval på basis av att den starkaste överlever) som förstärker influensen av de företag som bokstavligen förstör den sociala vävnaden. De ger ett övertag på kort sikt, men förstör det samhälle det existerar i.

Problemet är att det i demokratiska samhällen finns för många ledare som föredrar neoliberalistisk epistemi före demokratisk epistemi, eftersom det förstnämnda rättfärdigar deras positions privilegium, medan det senare skulle påminna dem om deras ansvar associerat med positionen som ledare. 

När vi pratar om demokratins epistemiska kris säger vi inte att det är något fel på demokratin själv, och inte heller med dess ideal eller med lagstiftningen och de mänskliga rättigheter den ska skydda och upprätthålla. Problemet är snarare att den dominanta ledarkulturen skadar hur väl demokratin funktionerar.

Skulle du då skylla demokratins kris på influensen av neoliberalism?

Jo, men ideologier kan inte beskyllas för handlingar av de människor som påstår sig vara inspirerade av dem. Jag skulle föredra att säga såhär: influensen av Neoliberalism beror på beteendet av de människor som inte skulle få vara i ledarskapspositioner – för när dessa personer är i maktpositioner kommer deras handlingar att bidra till att förstöra de villkor som är så viktiga för demokratin (som till exempel tillit).

Varje ledare vill uppfattas som demokratisk, men sann demokratiskt ledarskap kräver så mycket spirituell styrka och sällsynta dygder att väldigt få blivande ledare skulle ha en chans att stiga till maktpositioner.

Demokratiska regimer kommer möta väldiga utmaningar i framtiden, men en verklig demokratisk regim är förmodligen bäst lämpad för att möta sådana utmaningar – men då måste regimen verkligen vara demokratisk och det betyder att den är baserad på demokratiskt ledarskap och deltagande.

Demokratins kvalitet, dess styrka, beror på kvaliteten av dess medborgare och ledare. Men om jag måste peka ut en enda orsak till varför dagens demokratiska regimer är svaga skulle jag välja att diskutera kvaliteten av ledarskap. För många ledare idag använder demokratiska regler och institutioner för sina egna intressens skull, hellre än för att betjäna de invånare de torde representera. 

Om det inte finns något initialt fel med demokrati, varför är så många i Europa och i USA missnöjda med den? Vad är, enligt dig, orsakerna till det här missnöjet?

Jag tror människor är missnöjda med deras upplevelse av demokrati, inte med demokratin i sig eller med dess ideal.

Skillnaden är viktig, eftersom demokratins kvalitet beror på kvaliteten av dess ledare. Och som jag argumenterade tidigare, så om dessa ledare är inspirerade av lockelsen av privilegium och specifika intressen, istället för av ansvar och allmänhetens bästa, så då är vi i knipa. 

Om jag direkt kunde tala med de som är missnöjda skulle jag säga såhär:

Missnöjet som du upplever är inte missnöje med upplevelsen av demokrati, utan missnöjet med misslyckat ledarskap. 

Misslyckade demokratiska ledare gör dubbelt mycket skada när de använder demokratiska institutioner, regler och retorik för att jaga efter sina egna intressen: de gör inte vad de borde göra (stödja jämlikhet, frihet och rättvisa i samhället). Till råga på det så bevisar de att icke-demokratiska och populistiska ledare har rätt när de påstår att demokrati bara är ett tomt ord för att täcka över det grepp som eliten har över det övriga samhället.

Det växande missnöjet med demokrati bevisar inte att demokrati i sig har misslyckats, utan snarare att influensen av Neoliberalism seriöst skadar demokratiska samhällen. Istället för att förkasta Neoliberalism för att rädda demokratin så försöker ledare bara skydda varandra (och deras priviligeriade positioner) från växande meningsskiljaktigheter. Vi har nått en punkt där en del tror att åsiktsfrihet är farligt för demokrati!

Vi har fått höra att demokratins kris har orsakas av populism, hatspråk, civil olydnad och så vidare. Dessa fenomen är inte orsaker till, utan följder av, krisen. Dysfunktionella reaktioner till en status som, rättfärdigat eller inte, många upplever sig diskriminerade mot eller marginaliserade, eller både och. 

Diskriminering och marginalisering, å andra sidan, är resultaten av en politisk kultur som tillåter ledare (i regeringen, men också inom industrin och andra organisationer) att behandla (demokratiska) samhällen som en deras personliga ambitioners “lekpark” (här tänker jag på Boris Johnson som praktexempel).

Om demokratins kris beror på dess ledares kvalitet, vad kan göras för att förbättra situationen?

Vi behöver en grundlig förändring inom ledarskapskulturen, från en kultur av privilegium till en kultur av ansvar. De ideella ledarna borde uppfatta ledarskap som en tung börda som bör tolereras av pliktkänslor gentemot samhället och deras medmänniskor. Paradoxen här är att i demokratiska regimer borde makt aldrig ges till dem som vill ha den.

Att införa grundliga förändringar i etablerade politiska kulturer är en process som kräver både tid och tålamod. Och den här förändring kan inte begränsas till valet av politiska ledare, utan borde påverka samhället som en helhet. Det betyder att företagsvärlden inte kan stå utanför förändringen.

Demokratiska och neoliberala ledare kan inte överleva i samma samhälle, eftersom den senare förr eller senare kommer undergräva och förstöra den kulturen som stöder den förre. Ett sätt att påbörja förändringen och förstärka demokratin på arbetsplatsen är till exempel att göra motstånd mot toxisk ledning av “ledarskap” (eng. managerialism) och den kommunikativa konstruktionen av människor som “human resources”.

Demokrati är först och främst en livsstil. Vi kan inte låtsas att vi har demokrati inom politik medan vi har auktoritära relationer på arbetsplatsen.

De ideal som associeras med det demokratiska sättet att leva hotas av neoliberalismens kultur. Den här kulturen rättfärdigar utnyttjande beteende, istället för ansvar, och det är inte konstigt att neoliberalistisk kultur är populär bland dem som innehar eller strävar efter att inneha maktpositioner. Den här ideologin är växande oförenlig med demokratiska ideal och demokratiskt ledarskap.

Vilken roll har utbildning i allt det här?

Utbildning är väldigt viktigt. Det kan vara del av både problemet och lösningen. Under de senaste 20 åren ungefär har reformen av högre utbildning inspirerats av neoliberalism, och det har gjort mycket skada. Omvandlingen av institutioner, som tidigare varit offentliga, till företag har haft både en symbolisk och praktisk dysfunktionell effekt.

Att sätta utbildning inom ramarna för den produktiva processen och därmed optimera utbildningen för marknaden ökar rent symboliskt influensen av neoliberalistisk diskurs på utbildning. 

Ur en mer praktisk synvinkel har omvandlingen introducerat en pedagogisk modell och en läroplan som är designad för att understödja inflytelsen av neoliberalism i samhället (till exempel “livslångt lärande” som återvinner resurser för den produktiva processen).

För det första, utbildning är inte huvudsakligen för arbetslivet, utan för politiskt deltagande. Arbete är underordnat livet, inte tvärtom. 

För det andra borde vi ge inom utbildning mer uppmärksamhet åt epistemiska kompetenser: sådana kompetenser som är nödvändiga för utövandet av ett demokratiskt medborgarskap (till exempel att en är kapabel att skilja åt pålitligt från opålitlig och ideologisk kunskap, legitimt demokratiskt ledarskap från icke-demokratiskt och därmed illegitimt ledarskap, och så vidare).

För det tredje borde utbildning inte ses som ett privilegium, utan som en rätt och plikt. Det är genom utbildning som människor blir medborgare.

*

Diskussionen fördes med ovan nämnda anonyma forskare under två tillfällen i oktober 2021 och mars 2022. Redaktionen hoppas den allmänna diskussionen om demokratins tillstånd och ledarskap i framtiden kommer innehålla en nyanserad och eftertänksam ton och att texten ger mervärde åt läsaren i dessa diskussioner.