Recension: Crimes of Passion – sekt eller teater?

Blaue Fraues premiärföreställning Crimes of Passion börjar med att vi i grupper om två får åka hiss upp till föreställningssalen med skådespelaren Sonja Ahlfors. “Jag har förberett ett litet smalltalk för den här hissturen. Hur tog ni er till teatern i dag?” frågar hon. ”Gående” svarar jag, ”metro” svarar min vän. Det är första gången jag börjar en teaterföreställning med att åka hiss med en skådespelare.

Premiärföreställningen Crimes of Passion hålls på Kaserngatan 28 i Föreningen Brages lokaler i Helsingfors. När jag och min vän stiger ur hissen på tredje våningen och anländer i entrén blir vi mottagna av skådespelaren Stefan Åkesson från det svenska performancekompaniet Poste Restant. Han frågar hur jag och min vän känner varandra. I samma ögonblick delar han ut halsband med tre olika budskap: ömsesidighet, jämlikhet och respekt. Jag får ömsesidighet, min vän respekt. På golvet ligger en rosa yogamatta märkt med budskapet COMPANIONS.

— Ni är vänner, men vad bra, då har ni alla förutsättningar för att ta till er kvällens budskap, säger Åkesson. I den stunden hade jag ingen aning om hur bokstavliga hans ord var.

Vänskapspropaganda

Crimes of Passion är en performativ föreställning som på olika sätt belyser den romantiska kärlekens besvärlighet. Föreställningen har formen av ett konvent och är som en övergångsrit där syftet är att väcka publiken ur sin galenskap: att förälskelser kommer och går men vänner består. 

Skådespelaren Joanna Wingren från Blaue Frau öppnar föreställningen genom att föreläsa om vad som händer i oss när vi blir förälskade. Hon tar mikrofonen och frågar publiken:

— Hur många av er har någon gång känt att ni inte styrt era egna liv? 

Hummanden hörs från publiken. Igenkänningen är stor. 

— Du är ett offer, nästan skriker Wingren. 

Att vara kär sätter igång samma processer i hjärnan som en heroinmissbrukare. En är hela tiden i behov av ett nytt “fix”, “rus” eller “sms” från den en är kär i. Eller emotionellt beroende av, är budskapet i föreställningen. 

Motstånd hörs från publiken. Alla håller inte med.

Som en drog

Men jo, att vara kär är lika besynnerligt som att vara drogberoende. Men det är inte vårt fel, förklarar Wingren, det är signalsubstanserna som utlöses i våra hjärnor under förälskelsens faser som är syndabockarna.

Därför har COMPANIONS skapat sitt samfund som fungerar som ett botemedel mot förälskelsens plågoandar. Programbladet vi har i handen är smyckat med en himmel och två duvor, vilket onekligen har beröringspunkter med den kristna förhoppningen om att komma till himlen.

Föreställningen kan tolkas som en omvänd samhällskritik mot vår besatthet av romantiska kärleksrelationer – men som exemplifieras med samma besatthet för vänskapsrelationer.

I limbo

Det är också en föreställning som utmanar åskådarens uppfattning om verkligheten. När en okänd man i början av föreställningen stiger in på scenen och sätter sig på en stol och börjar äta en banan är det svårt att veta om han är en åskådare som kommit försent till teatern, eller om han är en del av performansen. Det ska visa sig att mannen är skådespelaren Dennis Hansson, som spelar samtalsledare i COMPANIONS.

Att inte veta huruvida det som händer under performansen är på “riktigt” eller inte är det som gör föreställningen intressant och unik. Jag pendlar mellan att vilja skratta åt den absurda situationen, till att spela med och ta situationen på blodigaste allvar genom att bidra med mina innersta tankar om kärlek.

Vi blir indelade i grupper utifrån våra budskap på halsbanden och får gå in i varsitt rum för att reflektera över föreläsningen vi just lyssnat på.

— Har någon i gruppen någonsin varit kär? frågar Ahlfors, i rollen som samtalsledare.

Jag märker att jag är trevande. Jag vet inte om jag ska ta den här situationen på allvar. Ska jag svara utifrån mig själv som privatperson eller som en medaktör och säga något påhittat? En del av mig vill bara skratta som en naturlig försvarsmekanism. 

Jag väljer det förstnämnda och det verkar som att resten av gruppen gör detsamma. Efter några minuter känns det som är en del av ett skådespel, på riktigt. 

Emancipation

Nästa del av föreställningen är emancipationen. Åkesson berättar hur han äntligen blivit fri från kärlekens emotionella beroende, allt tack vare COMPANIONS. Nu ska han predika för publiken att hans väg är den enda rätta vägen att gå, också för oss. Han ber oss komma närmare och skickar runt en chipsskål till oss i publiken.

— Hur många härinne kan ta ett chips och känna er helt nöjda? Frågar han. 

En person räcker upp handen. Poängen är att visa att det är samma med kärleken; har en väl blivit fäst vid någon har en fallit för frestelsen och vill bara ha mer och mer. Det finns inget stopp.

Kulmen i föreställningen kommer när vi får i uppgift att fylla i ett självskattningsformulär över vad vi prioriterar i våra vänskaper utifrån parametrarna: likhet, frivillighet, delande, ömsesidighet och tillit. Det är ett skickligt ironiserande på vår samtids enkätkultur, där allt tycks kunna skattas och mätas utifrån rationella termer.

Däremot är svarsalternativet “att du kan tänka dig att ha gemensamt sex” i dina vänskapsrelationer, både absurt och paradoxalt eftersom det är just det som brukar särskilja vänskapsrelationer från romantiska sådana. 

Vänskapsrit

Baserat på våra svar i självskattningsformuläret blir vi återigen indelade i grupper och går in i ett nedsläckt rum och slå oss ned runt ett bord. 

— Ni i den här gruppen befinner er här för att ni har skattat högst på att det är viktigt för er att era gränser respekteras i vänskapsrelationer, säger Åkesson. Sedan instruerar han oss i hur vi ska göra för att befästa vår vänskap. 

Vi får dricka te i muggar märkta med COMPANIONS och budskap som “Fall in love? I cannot even fall asleep”. Vi taurus om att dra frågekort från en kortlek, också märkt med samfundets namn, med frågor som: vad tycker du är överskattat? Vilket ord tycker du låter roligt? Syftet är att fördjupa vår vänskap och skapa ett mentalt ankare som lyder:

Den här stunden är viktig för mig. Jag värdesätter mina vänskapsrelationer

Stefan Åkesson

Och det är i samma stund som jag frågar mig själv: är det såhär det känns att gå med i en sekt?

Mer hinner jag inte tänka förrän vi ska förkroppsliga vår vänskap genom att tillsammans göra så kallade vänskapsband. Det blir inte absurdare, hinner jag tänka. Gemenskapen befästs genom att göra tillsammans och vi har nu skapat ett Vi. 

Den sista delen handlar om att släppa taget om de vänskaper som vi slarvat bort genom att skriva ett brev till den här personen och lägga i ett rött kuvert, som ironiskt nog har kärlekens färg. 

I den stora salen där föreställningen först började är det nu dov och kyrklig musik som påminner mig om domedagen. Två och två går vi med Wingren nedför vad som upplevs som en altargång. Väl framme vid altaret möts vi av Åkesson som frågor om vi är beredda att släppa taget och vi säger ja. Vi kan inte annat eftersom vi tidigare blivit instruerade att ja är det enda rätta svaret på frågorna. 

Efter det som upplevdes som en vigsel med samfundet COMPANIONS, står Ahlfors med en börs som det står “donationer” på och då brister jag ut i ett spontant gapskratt, trots att stämningen är högst allvarlig. En hårsnodd är allt jag har att ge. 

Sedan är det slut. Var det här allt? Slutet känns alldeles för abrupt trots att det följt det linjära mönstret av en övergångsrit. 

Jag och vänskapsbandet får gå hem med frågan: “hände det här på riktigt?” Och det enda beviset jag har är vänskapsarmbandet på min högerarm.