Soc&Kom-alumnen Sofia Westerholm: ”Tänkte inte att jag skulle rapportera om krig”

“En mamma har två barn i sin famn samtidigt som hon drar en stor väska efter sig och försöker komma fram i gyttjan. Fingrarna är brandröda för att de är så stelfrusna av att ha varit ute i flera timmar.” Så beskriver Sofia Westerholm läget vid den ukrainska gränsen.

Sofia Westerholm är Soc&Kom-alumnen som i början på mars blev utsänd för att berätta om krigets konsekvenser i Ukraina för HSS Medias räkning. Sedan årsskiftet är hon anställd som deras politiska reporter.

— Jag är här för att på det mest ärliga sättet berätta vad som sker här och prata med de här människorna och låta deras röster komma till tals. Då var det också lättare att hantera sina egna känslor, säger Westerholm.

Westerholm har hunnit vara tillbaka hemma i Finland ungefär en vecka när Studentbladet får henne på tråden. 

— När jag kom hem sent på torsdagkvällen kände jag bara att jag vill åka tillbaka till Ukraina. Jag vill göra mer. Jag skulle åka tillbaka närsomhelst, säger Westerholm.

Krisjournalistik

När hon för ett par år sedan läste en valbar kurs i krisjournalistik, ledd av medieforskaren och gästföreläsaren Klas Backholm, kunde hon inte föreställa sig hur viktig kursen skulle visa sig bli i praktiken. 

— I studievardagen har det känts så långt ifrån. Jag tänkte åtminstone aldrig när jag studerade att jag skulle åka och rapportera om ett krig och att det kommer flyende människor i nöd, säger Westerholm. 

Från kursen lärde hon sig bland att att ställa sig frågor som “vad vågar jag fråga, hur mycket kan jag fråga och hur ska jag läsa av människor”, vilket blev angeläget vid den ukrainska gränsen. 

— Det var väldigt tydligt vem som ville prata och inte. Folk hade ett stort behov av att prata också, säger Westerholm.

Bemanningsföretaget Hansavest, som förmedlar ukrainsk arbetskraft till företag i Jakobstad, bestämde sig som många andra företagare i Finland att åka ned med egen buss för att hämta hem de anställdas anhöriga. 

— Så föddes idén till att jag skulle åka med ned med en av de här bussarna, säger Westerholm.

Bussresan startade från Helsingfors och gick sedan till Pärnu, där Hansavest har sitt huvudkontor. Med var en tolk och två manliga chaufförer från södra Karelen, vilket visade sig vara ett ovärderligt stöd på resan.

— Den ena sa redan på båten att nu inför vi att vi pratar om allt som känns jobbigt och att vi är öppna med varandra. Jag måste säga att vi nästan blev som en liten familj. Fast det var en jättetung resa med många tunga känslor hade vi också jätteroligt tillsammans, säger Westerholm. 

Ytterligare 20 timmar i buss innan bussen var framme i den polska staden Lublin. Att hitta större förpackningar med munskydd i Polen var inte lätt och coronapandemin tycktes inte lika aktuell som i Finland.

Vid gränsen

Väl på plats vid gränsstatationen Dolhobyczów-Uhrynów cirka 5 kilometer från den ukrainska gränsen möttes Westerholm av människor på flykt från krigets Ukraina. 

— Det var kallt och många frivilliga personer som stod och erbjöd mat och bar saker. Folk kom med stora lådor med frukt och bröd och delade ut till alla, säger Westerholm. 

En polsk hjälparbetare var den enda som kunde engelska och var den som informerade om hur rutinerna såg ut på platsen.

— Frågan “kan ni klämma in någon till” kom direkt. Det var uppenbart att det var ett enormt behov. Redan då såg man att allt var väldigt kaotiskt, säger Westerholm. 

I den finska busslasten tillbaka skulle det få plats tre hundar, 54 flyktingar i olika åldrar, främst kvinnor och barn, då männen i Ukraina är förpliktigade att hjälpa till i kriget.

— Personerna som åkte med oss hade sett attackerna rakt framför sina ögon. En del kom direkt från Kiev, Charkiv (som var totalt sönderbombat då), från Odessa och Mariupol. 

I Pärnu hade Westerholm fått några råd från en psykolog att ta fasta på för att hantera alla eventuella svåra känslor som skulle uppstå på plats. 

— Hon gav mig tipset: “töm ditt huvud och öppna ditt hjärta och lyssna på folk. Du kan gråta, men gråt inte mer än de som du pratar med”.

Hopp trots krisen

Westerholm träffade tre unga kvinnliga studenter i 20-årsåldern hade lämnat kvar sina familjer i Ukraina. 

— Trots att de hade hela sina liv upp och ned och inte hade en aning om vad som skulle hända, blickade de framåt och sa “vi har gråtit tillräckligt, vi måste börja blicka framåt. Vi vinner inget krig med att fälla fler tårar”, säger Westerholm.

Westerholm berättar att transporterna som kom för att plocka upp människorna på flykt var smyckade med ukrainska flaggor. De flesta kom från Estland och Polen, men också från Finland, Lettland och Litauen. 

— Flera som jag talade med var också på väg till Tyskland och hade familjebekanta där. En del hade överhuvudtaget ingen aning om var de skulle åka. Men Finland var för en del inte ett alternativ med tanke på gränsen till Ryssland, säger Westerholm. 

Westerholm berättar att solidariteten människor emellan var särskilt stark i Polen.

— De polska myndigheterna hade skapat ett system att polska medborgare helt enkelt skulle meddela att vi har en tom lägenhet eller en plats att ta emot någon. 

På vägen tillbaka till Finland fick busschaufförerna gratis kaffe eftersom bussen var smyckad med den ukrainska flaggan. 

Tillbaka i Helsingfors blev det väldigt påtagligt för Westerholm hur en tillvaro med krig skiljer sig från en utan. När hon frågade en 17-årig kille som skulle gå på tåget till sin nya hemstad i Jakobstad och påbörja sitt nya liv hur det kändes att vara i Finland blev svaret:

Jag ville se världen, men jag ville inte betala i form av ett krig

— Det var precis vad jag också ville när jag var 17 år. Jag ville se världen och jag fick se världen. Men jag betalade aldrig i form av ett krig, säger Westerholm.