Krönika: Propaganda är ett känslospel

När medias uppgift blir att engagera sin publik känslomässigt, inte att förmedla information, börjar vi röra oss på ett schackbräde av viljor, ideologier och politik – alltså propaganda. Propaganda är ett känslospel vi inte borde spela.

Kaos. Det beskriver det politiska, ekonomiska och framför allt känslomässiga tillståndet just nu. Och den osäkerheten och rädslan är syftet med en stor del av medieinnehållet för tillfället.

Det sägs att det första som dör i krig är sanningen. Det är något jag tänker om och om igen när jag läser nyheterna, följer med ukrainska flyktingar på Instagram eller läser korta kommentarer på Twitter.

Kriser kristalliserar vad som känns viktigt, gör händelser svartvita, snabba svar och ännu snabbare beslut är livsviktiga.

Medieläskunnighet

För en som har bakgrund inom medieproduktion känns det som den här krisen är mer kaotisk än början av pandemin 2020. Det var väldigt överväldigande att vistas på sociala medier under den första veckan av invasionen. Västvärlden ville genast hjälpa de utsatta, och kaoset utvecklades – insamlingar av pengar och saker, länkar till källor och organisationer, böner och hashtaggar. Flödet var oändligt.

Det känns som om all medieläskunnighet flög ut genom fönstret när de första missilerna flög över gränsen.

Så här såg det ut i västerländsk media, likväl på sociala medier som på nyhetssajter. I Ryssland talades det inte om krig och gör det mig veterligen inte än. På samma sätt som väst, utan att tänka över händelserna två gånger och tar emot västerländska mediers budskap, tar det ryska folket den versionen av händelserna som de ser i sina medier. Eller kan inte stå emot, eftersom hotet om fängelsestraff, böter och våld är så stort.

Så från både öst och väst är medierapporteringen väldigt känslomässigt laddad. Och just därför, mer än någonsin, lönar det sig som mediekonsument att försöka hållas lugn och tänka igenom två gånger:

Vem publicerar det här? Vad publicerar de egentligen?
Och varför just nu?

Media, speciellt det som publiceras via stora medieproducenter, är otroligt genomtänkt och planerat. Men det är viktigt att minnas att också sociala medier drivs av algoritmer. Det du ser online är inte slumpmässigt valt för dig. Allt medieinnehåll är alltså politiskt, mer eller mindre.

Därför finns det minst lika mycket propaganda från väst som från öst. Därför kan all media fungera som propaganda. (Skillnaden är givetvis att Finland har en demokratisk åsiktsfrihet och att staten inte kontrollerar informationen som sprids om landet, vilket inte är fallet för Ryssland i nuläget.)

Det torde vara en självklarhet för alla som konsumerar media.

“Fast vi har Tiktok och telefoner och allt så vet vi överraskande lite [om kriget], är det mycket vi inte vet. Krigets dimma finns kvar. Det finns mycket information, men information är inte sanning.”

Yuval Noah Harris, TED (2.3.2022)

Propaganda, det mest känslosamma narrativet

Finnarna har ett bra uttryck. “Menikö tunteisiin?”  (Typ, ”tog du det personligt?”).

Det är vad propaganda ska göra. Och det har det gjort.

Propaganda är medieinnehåll som ska påverka sin publik. Grejen med propaganda är att fakta används för att stödja ett visst politiskt syfte – fakta förvrängs, så det blir fiktion som stöder den önskade politiska ideologin (/mytologin).

Västvärlden har varit snabb med att fördöma Rysslands intrång och bojkotta allt ryskt (finns det ens rysk Earl Grey i butikerna längre?), med ekonomiska sanktioner och bojkott, både på olika individuella, affärsmässiga och statliga nivåer.

Rysk media, eller rysk propaganda (de är mig veterligen samma sak vid det här laget), visas inte heller under några omständigheter för västvärlden – tvärtom börjar västerländska medier översätta sitt innehåll till ryska för att hålla de ryska flyktingarna in the loop med “objektiv journalistik”, som bland andra Helsingin Sanomats chefredaktör meddelade förra veckan (det fina är att ryska mediekonsumenter inkluderas i västerländsk media, det inte lika fina är att HS kallar sin journalistik objektiv. Tillåt mig säga lol).

Men västpropaganda, då?

Till propaganda hör också vinklat medieinnehåll, som bekvämt nog glömmer bort de perspektiv som inte lika effektivt stöder det önskade narrativet. Det är en obekväm sanning, men det händer hela tiden i västerländsk media.

Västpropaganda betyder, bland annat, en glorifiering av Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj, åsidosättande av rasismen vid gränserna och evakueringarna, och jag har inte läst om den växande högerpopulismen som fått fotfäste inom både politiken och militären i Ukraina. Det har nu hastigt glömts bort.

Tack vare Zelenskyjs ledarskap har västvärlden haft en tydlig frontfigur att enas bakom och inspireras av. Och det är just knixen: västvärlden har förenats av en pro-demokratipropaganda. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak alls, men det innebär att all västerländsk media konsumeras utan väldigt få former av kritik.

Och Zelenskyj, en komiker, skådespelare och professionell medieproducent, förstår det här garanterat.

Kriser gör att händelser förenklas till för/emot, och nyanserna där emellan glöms bort. Narrativen i väst stöder det här perspektivet – vad som däremot sägs i Ryssland kan jag inte säkert säga, eftersom källorna är få, splittrade och sekundära just nu, men vi kan anta att deras propaganda säger andra saker men bottnade i samma fakta.

I demokratiska samhällen upplever vi oss ha prejudikat för att döma vad som är moraliskt rätt, och vad som är fel. Känslorna väller över när någon lider så intensivt som ukrainarna gör just nu (även om de inte lider mer eller mindre än andra folk i krigszoner, men får mer empati än till exempel syrier eller det svältande folket i Yemen. Eller Palestina. Nåja).

Jag vill också påminna att all propaganda inte behöver vara förtryckande. Men begreppet kopplas ofta ihop med ett av mänsklighetens low points: Tredje riket och nazism. Och det är nazismen Putin bland annat pekar på när han förklarar varför Ryssland invaderat Ukraina, och just den högerpopulismen försöker väst glömma bort.

Finns det nazister i Ukraina?

När Vladimir Putin förklarade att den “militära specialoperationen” påbörjats i Ukraina den 24 februari, motiverade han operationen genom att önska befria det ukrainska folket från nazism och förtryck. Han har använt begreppet “de-nazifiering” och insisterar på att den ukrainska regimen är under neo-nazisters inflytelse.

Det är svårt att medge, men där finns ett litet korn av sanning med. Det är en del av propagandan i både öst och väst.

Azovreglementet och ”de-nazifiering”

Putins terminologi är ett problem. Timothy Snyder, Ukrainaexpert, säger i en intervju med Time magazine:

Begreppet [de-nazifiering] har en specifik historisk mening, vilken är processen som Tyskland gick igenom efter Andra Världskriget. […] Att använda det som Putin gör, utan kontext, är ett sätt att förvandla landet och folket han talar om till Nazityskland.

Timothy Snyder

Snyder förklarar att eftersom en nazist är en medlem i det Nationalsocialistiska partiet i Tyskland, kan bara en tysk vara en nazist, och dessutom bara en tysk under 1930- och 40-talet.

Västvärlden har varit snabb med att bryta ner Putins argument om neo-nazism genom att peka på Volodomyr Zelenskyj. Han är själv judisk och förlorade flera familjemedlemmar i Förintelsen. Hans före detta statsminister Volodymyr Groysman är också judisk. Vilket betyder att Ukraina är den enda staten förutom Israel som någonsin haft två judiska head of state samtidigt.

En undersökning av Pew Research Center, gjord mellan 2015-2016 visar att av Östeuropeiska länder så är Ukraina väldigt välkomnande mot judar och andra etniciteter, speciellt jämfört med Rumänien, Georgien och Ungern. I Ukraina skulle under 5 procent motsätta sig judiska medborgare, medan samma siffra var över 20 procent i Rumänien, Litauen och Armenien.

Men att säga att Ukraina under inga omständigheter kan vara under ett neo-nazistiskt styre för att två frontfigurer är judar är ungefär samma sak som att säga att Finland inte kan vara ett sexistiskt land för att vår statsminister är Sanna Marin.

Vi kan alltså konstatera att frontfigurer inte berättar så hemskt mycket om de egentliga kulturella normerna som existerar inom samhället. Men i all ärlighet, den officiella ryska versionen av Ukrainas högerpopulism är inte verklighetstrogen.

Högerpopulism har förvisso vuxit i popularitet under 2010-talet. Grekland, Ungern och Polen är några praktexempel. Ukraina är inte unikt i det avseendet, då till exempel Azovrörelsens grundare Andriy Biletsky, bland vänner kallad Vit ledare, blev invald i den ukrainska riksdagen 2014. 

Och vad är Azov? Rörelsen grundades i början av 2014 då Krimkriget bröt ut. Gruppen var en cocktail av högerextremister, fotbollshuliganer och andra engagerade, berättar Michael Colborne, kanadensisk journalist och författare, i en intervju med Jewish Unpacked.

Gruppen har starka politiska kopplingar, inflytelser av antisemitistisk ideologi och är sedan 2014 en del av Ukrainas militär. Men även om Azovreglementet är en problematisk faktor, är det inte en grupp baserad på helt traditionell vit överlägsenhet. Medlemmarna förs snarare samman av ett intensivt rysshat.

När The Times of Israel i början av mars intervjuade några judar som anslutit sig till Azovregementet berättade de intervjuade att även om det finns en historia av anti-semitism i Ukraina är den inte längre påtaglig. De judar som anslutit sig till Azov, så tidigt som 2014 då gruppen grundades, har känt sig välkomnade.

Sergiy Petukov är en av dessa personer. Till The Times of Israel säger han så här:

“Jag vet att det kan vara svårt för judar utomlands att förstå, men dessa aktioner är ämnade att vara anti-ryska, inte anti-semistiska.”

Liknande vittnesmål kommer från flera olika håll i samma artikel – fokuset ligger på att tillsammans stå emot Ryssland, inte emot andra ukrainare.

Så, finns det nazister i Ukraina? Ja och nej.

De kanske kallar sig nazister, men de är det knappast, ifall de inte grundat ett politiskt parti (och det vet jag inte när de skulle haft tid att göra) och rest tillbaka i tiden. Däremot finns det garanterat fascister i Ukraina. De finns tyvärr överallt. Så det är inget speciellt.

Nazism – fascism – karaktäriseras av att vara anti-något. Så även om den ukrainska nazismen existerar, är den förmodligen huvudsakligen anti-rysk. Och det kan en förstå att är obekvämt för en president som Putin.

Men allt det här spelar ingen roll gällande invasionen. Oberoende om det finns neo-nazister i den ukrainska militären, om det finns ett rysshat inte bara där men i övriga Östeuropa, finns det inget som ursäktar det brott mot mänskligheten som Putin och hans oligarker gjort sig skylda till. Absolut intenting.

Men förs det ukrainska folket – och, med förlängning, västvärlden – samman av en gemensam fiende?

Jepp – och just därför är det otroligt viktigt att medvetet ta med också de här obekväma aspekterna i det västerländska medienarrativet av kriget i Ukraina.

Annars stärks bara propagandan från bådas sidor: ryssarna ser hur väst håller ihop och attackerar ryska trupper, och väst ser hur lite den ryska propagandan har att göra med verkligheten. Och i slutändan är det helt vanligt folk som kommer lida ännu mer för det, för klyftan mellan öst och väst blir större.

För tydlighetens skull: president Vladimir Putins invasion av Ukraina är ett brott mot mänskligheten, demokratin och framför allt mot det självständiga ukrainska folket.

Ukrainarna är i en kris som Ryssland förorsakat. De måste få hata det folk som förstört deras liv och hem, för känslor är till för att kännas. Får de känslorna utvecklas till ett systematiskt förtryck av ett helt folkslag, ett språk, en kultur? Absolut inte. Men det är en fråga för en annan dag.

Trauma är ingen tävling

Vi har redan en generation av traumatiserade ukrainare, vars föräldrar och far- och morföräldrar har krigstrauma. Ärrad tautologi, så att säga. Såklart att budskapet i media är känslomässigt laddat. De måste få utlopp för sina känslor, men ingen vinner på att resten av oss spelar med. Så fort vi gör det förvärrar vi inte bara propagandan (för båda sidorna) utan också tar fokuset från dem till oss. 

Därför måste vi vara noggranna med vilken propaganda vi spelar med i, och när, och hur. Det är otroligt viktigt att resten av oss, som fått någon form av distans från vår trauma, erbjuder både ukrainare, ryssar och andra Österuopéer en trygghet för att bearbeta de trauman som kommer sträcka över generationer.

Till den här tryggheten hör en nyanserad medieläskunnighet och finkänslig förståelse för medmänniskan, och framför allt att hålla huvudet kallt och inte spela med i propagandans värsta farhågor. 

Det här är inte stunden att jämföra vems trauma som är värst – den stunden kommer aldrig. Du kan lika gärna drunkna i en två centimeters pöl som i ett världshav, så det spelar ingen roll.

Denhär tryggheten ska inte komma från en politisk eller ideologisk laddning, utan för att de – ryssarna, ukrainarna, polackerna, yemenerna, palestinierna – är våra medmänniskor. 

Det sägs att det första som dör i krig är sanningen. Världen är inte svartvit, händelser bör inte förenklas, människors upplevelser måste tas på allvar.

Det är upp till media, till konsumenter och producenter, att försöka hålla huvudet kallt och återuppliva sanningen, och vi gör det genom att distansera oss från det känsloladdade och fokusera på vad vi verkligen vet. Nu mer än någonsin.