Essä: Att återkräva berättelser – en analys av offer/överlevar-binäret

Det kan inte komma som en överraskning att vi lever i ett samhälle där kvinnohat finns integrerat i samhällsstrukturerna. Film och media bär en del av skulden till varför det är så. Där berättas ofta historier genom en lins av offer/överlevar-binäret.

Finland toppar många internationella listor. Vi är världens lyckligaste folk, har världens renaste vatten, och vår regering är en feministisk framgång för alla kvinnor (sägs det). 

Vi är också ett mycket våldsamt folk: var tredje kvinna upplever våld inom ett parförhållande och 91% av de som söker sig till skyddshem är kvinnor (THL, 2019).

Detta återspeglas ofta i media. Iltalehti stoltserar ofta med kvinnofientliga rubriker (se till exempel Irene Naakkas Instagramprofil @irenenaakka och highlighten NAISVIHA & MEDIA).

All lycka till trots, får vi finnar Kolumbien att se ut som en trevlig solskenssemester (speciellt lätt att säga med 1,5m snö utanför dörren).

Det spelar ingen roll hur glansiga den finska feminismens frontfigurer ser ut på kvinnomagasinens pärmar. När vi kopplar av och ska ta del av eskapism för att klara dagen, veckan, månaden eller de senaste två åren, knäpper vi på den elektroniska maskinen och – ursäkta mitt gammaldags uttryck – ser på tv. Och meddelandet är tydligt. Kvinnan är ett offer, och det kan inte hjälpas.

Eller kan det?

Vendettahistorier och alla dessa blickar

År 1975 publicerade Laura Mulvey sin analys om hur den manliga blicken påverkar filmskapandet. Den manliga blicken syftar på tendensen att porträttera kvinnor på ett sätt som tilltalar män. Senast under 2020-talet har uttrycket “manlig blick” börjat upprepas också utanför filmvärlden, och dess motsvarighet är förstås “kvinnlig blick”.

Medierepresentation, alltså hur en folkgrupp eller stereotyp framhävs i media, spelar stor roll för hur individer som tillhör gruppen eller den antagna stereotypen upplever sin identitet och plats i samhället. Den manliga blicken reducerar kvinnan till ett passivt objekt som det bara händer saker åt – hon saknar agens, vilja och inflytande på sin omgivning och är till för att tillfredsställa behovet av arm candy.

Den kvinnliga blicken å andra sidan strävar efter att göra kvinnan till en aktiv, viljestark och komplex karaktär som inte kan förminskas till en stereotyp eller funktion.

(Den kvinnliga blicken går att problematisera. Eftersom den manliga blicken grundar sig på den makt och inflytelse män har över kvinnor utanför den vita duken, kan en ponera att den kvinnliga blicken inte överhuvudtaget existerar eftersom det inte finns ett motsvarande maktförhållande där kvinnor regerar över män. Men för teorins skulle lyfts båda blickarna fram i den här analysen.)

Att som kvinna antingen se sig som ett direkt offer, alltså mördad eller endast genom trauma växa som person, eller som indirekt offer, att få existera endast på konventionellt attraktiva villkor och helst i bakgrunden och som kärleksintresse men inte som egen person, 

Den vanliga typen av kvinnliga vendettahistorier går i stil med Kill Bill: Vol 1 (2003) och I Spit on Your Grave (1978, 2011): kvinnan utsätts för grovt våld, överlever, utsätter sin förövare för minst lika rått angrepp som hon själv fick utstå, och blir därmed stark. Moralen i den typen av berättelse är rent av Hammurabisk – ett öga för ett öga, och så vidare bortåt.

Detta är problematiskt av tre orsaker.

1. För det första är en inte berättigad att utsätta andra för våld, oavsett vad en själv upplevt. Du får inte slå någon för att du blivit slagen – two wrongs don’t make a right.  Vare sig den kvinnan eller någon annan får en genuin uppgörelse genom att attackera sina förövare. Det är en reaktion på ett problem, inte en reparation av ett söndrigt system.
2. För det andra sker personlig (och framför allt, kvinnlig) växt inte genom trauma. Media ger oss ofantliga exempel på detta. Det är en personifiering av aforismen what doesn’t kill you makes you stronger. Vilket inte stämmer. 
   What doesn’t kill you gives you coping mechanisms and trauma, borde det heta, men det är väl inte lika sexigt.
3. För det tredje fokuserar den här typen av berättelser på symptom av problemet #kvinnohat (dessutom genom en förvrängd, orealistisk lens), inte på problemets kärna. De strukturer som förutsätts för att kvinnohat ska fortsätta existera lämnas bort. Det är som att diskutera klimatförändring endast genom att fokusera på sugrör av plast. Och minst lika givande.

Att kvinnlig trauma reduceras till ett antingen-eller-val mellan två ensidiga stereotyper är ett praktexempel på medieproduktion direkt påverkad av den manliga blicken – kvinnans agens tas ifrån henne. Hon är inte i kontroll över sitt narrativ.

Denhär typen av överröstande och samtidigt minimerande medieproduktion är så utbredd att hela genren roterar kring dehär narrativen.

Nordisk noir – internationellt lovordat genre – är en annan sida av samma diskussion. Det finns två typiska kvinnliga arketyper inom dessa bittra, råa berättelser: den trötta, skarpa detektiven som gått igenom en tung skilsmässa och tampas med sina inre demoner och löser brott med de yttre, och offret. Ju yngre, vitare, vackrare och våldsamt hennes mord var, desto bättre.

(Camilla Läckberg är svensk expert på att hitta på nya sätt kvinnor ska få lida. Tack för ditt bidrag, Cami!)

Det som genomsyrar nordisk noir är tragedi. Förlorade liv, antingen till karriär eller till brott, är poängen. Och igen är det kvinnan som är fokuset för tragedin.

En liknande infallsvinkel använder medier ofta när de rapporterar om mäns våld mot kvinnor. Våldet och tragedin läggs i fokus, och gärningsmannen och hens skuld sätts i bakgrunden. Våld och tragedi går hand i hand och något som tydligen bara händer kvinnor. Detta kanske inte känns av lite brinnande i finlandssvensk medierapportering, men på den finska sidan är fenomenet välbekant (åtminstone i rödgröna feministkretsar). 

Det handlar om offer/överlevarbinäret.

Offer/överlevar-binäret

Offer/överlevar-binäret (red. anm., eng. victim-survivor binary) är ett förenklat sätt att beskriva kvinnliga erfarenheter av trauma inom media.

Offret fungerar oftast som en grund för en tragisk berättelse (till exempel Twin Peaks, 1990; 13 Reasons Why, 2017; Mordet på Laura Marklund, 2021). Ett enormt problem med den här sorten av berättelser är att offrets röst inte hörs eller hens perspektiv inte beaktas på ett nyanserat sätt under intrigens gång. 

Väldigt mycket som Laura Palmer är kvinnliga offer ofta representerade via en förvirrande blandning av idealisering och sexualisering. Är du vacker, är du dömd. Den här typen av berättelsen definierar avlidna kvinnor dels genom deras lidande, dels genom deras erotiska dragningskraft.

Det här är inte en väldigt lockande representation att identifiera sig själv med, och därför har det kvinnliga offret en annan sida: en tuff, våldsam, krigare till överlevare – men är det så bemyndigande som det verkar?

Överlevaren är motsatsen till offret. Hon (i det här fallet) har ofta ett “superheroiskt narrativ”: hon är en inspirerande, nästan-superhjälte med otrolig motståndskraft och en beslutsamhet att hämnas på orsaken till sin egen trauma, samtidigt som hon stoppar samma trauma från att repeteras med andra potentiella offer (Kill Bill: Vol 1, 2003; Black Widow, 2021, för att nämna några).

Den här arketypen har mer makt än offret, men den minimerar ofta kvinnan till något annat endimensionellt och nästan omänskligt. Metaforiskt splittrar arketypen karaktären till två personer: före trauma, och efter trauma.

Problemet med den här typen av berättelser är att de ramar in trauma som en sorts vändpunkt – en vändpunkt som får karaktären att bli stark.

Det här är ofantligt problematiskt och destruktivt, för det är aldrig bemyndigande eller stärkande att bli utsatt för någon form av våld eller övergrepp, och om en i verkligheten blir utsatt för övergrepp är sannolikheten väldigt liten att en a) blir taggad på att utbilda sig till en lönnmördare i världsklass eller b) upplever trauman som en språngbräda för att bli en stark, oövervinnerlig supermänniska.

Plus, alla överlever inte övergrepp. Att representera den som överlevt trauma som en inspirerande krigare är begränsande, och distraherar från hur nyanserad situationen ser ut i verkligheten.

Strukturer, inte byggstenar

Narrativ fokuserar på den enskilda berättelsen. Rörlig bild gör det överväldigande väl, med inzoomade bilder och utvalda vinklar. Lägg till färger, symbolik och en omfattande ljudvärld och boom! – du har en fungerande helhet.

Statistiken understryker de narrativ vi ser och hör i (fiktiv) media. Fokuset ligger alltför ofta på våldet, smärtan och tragedin. Det här är inget nytt. Vi vet det här. Varför kommer vi inte vidare för att berätta historier bortom våldet?

Det är inte det enskilda våldsfallet som är problemet – våld är ett symptom på ett större misslyckande. Fortsatt, utbrett och mångfacetterat kvinnovåld är ett symptom på ett system som tillåter att våldet fortsätter. Systemet i fråga består av samhälleliga makrostrukturer och sociala mikrostrukturer – lagstiftning, normer, medieinnehåll. Alla tre stöder och bygger vidare på varandra.

Så kan vi inte hellre berätta om en förändring i det systemet? Hur skulle man kunna ändra på det?

The Promising Woman (2021) gör precis det. Filmen är en ny form av female revenge story, eftersom den – spoiler alert! – inte fokuserar på våldet och själva vendettan, utan på omgivningens reaktion på och inställning till det redan skedda våldet.

Protagonisten Cassie är en speciell form av vigilante vars uppgift inte är att dela ut primitiv (och våldsam) rättvisa, utan att få sina offer att förstå vad de gjort fel och sedan bättra sig. Offren i fråga är män som anser sig vara trevliga, vanliga killar, nice guys, och kvinnor som hellre stödjer en bekväm tystnadskultur än bemöter den obekväma sanningen om mäns våld mot kvinnor.

Filmen fokuserar alltså på att försöka ändra på de mikrosystem som stöder tystnadskulturen som omringar kvinnovåld, vilket är en uppfriskande omväxling till de vanliga berättelserna vi ser om kvinnlig trauma.

Bortom binäret

“Jag är ett offer. Jag har inte samvetsskval om ordet, utan med tanken att det är allt jag är… Jag är inte Brock Turners offer. Jag är inte hans något. Jag tillhör inte honom. Jag var tvungen att på nytt lära mig själv mitt riktiga namn, min identitet. Att på nytt lära mig att detta är inte allt jag är.”

Chanel Miller, Know my name (2019)

Problemet med en simplifierad medierepresentation är tudelat.

För det första förenklar det komplexa berättelser och förvränger händelser, reaktioner och strukturer.

För det andra intalar de mediekonsumenterna att det inte finns nyansskillnader eller gråskalor i till exempel traumatiska händelser, utan att narrativ är svartvita. Det är fel.

Ingen är antingen offer eller överlevare. Sanningen ligger djupare än i ett endimensionellt lager av svartvit berättelse. Båda sidorna existerar lika mycket.

Termen “överlevare” (eng. survivor) erkänner motståndskraften hos de vars röster och makt tagits från dem, men den styrkan minimerar eller raderar inte kampen med att tampas med trauma och den psykiska påfrestning det tar.

Det kan ta flera år innan en person verkligen förstår eller ens blir medveten om hur omfattande trauma hen upplevt. Hos överlevare av sexuella övergrepp är det vanligt att ha fragmenterade och söndriga minnesbilder från själva övergreppet, så det är inte lätt att dra en rak linje mellan det som skett före eller efter övergreppet.

Att vara en överlevare, oavsett typen av övergrepp, är en pågående process som kanske aldrig kan ta slut. Det är möjligt att gå framåt, läka och må bättre, men det finns ingen rak, enkel och snabb väg till att leva lycklig i alla sina dagar. Tack vare den hittills ensidiga representationen av kvinnlig trauma i media är det lätt för överlevare att bli överväldigade av ångest och skam över att inte reagera så som karaktärerna i till exempel film gör.

Det är en balansgång att inkorporera trauma som en del av ens identitet utan att låta det dominera eller radera hur och vem en är. Genom att slänga ut offer/överlevar-binäret kan vi sluta översimplifiera det som är komplext och nyanserat.

I och med #metoo har samhället blivit mer intresserat av att lyssna på berättelserna själva offer/överlevare verkligen har, och att inte ge mer utrymme åt de instanser som försöker tala för dem.

Detta är en vital skillnad från tiden innan #metoo, för det handlar om agens, om röster och perspektiv.

Vem vi lyssnar på, i vilket sammanhang, och hur vi tar emot deras berättelser utgör all skillnad i medielandskapet, på en makronivå. På en gräsrotsnivå har det minst lika stor skillnad för individen i fråga – att leva med att någon nekar en till rätten av ens egens berättelse, och att förövaren går fri och kan fortsätta maktutövande över andra är minst lika traumatiskt som det ursprungliga traumat.

Detta kallas “att återkräva berättelser” (eller narrativ, eng. reclaiming narrative). Summa summarum är budskapet helt enkelt att det inte är något fel med ordet eller termen “offer”. Problemet är när termen blir allt som definierar en.

All medierepresentation som post-metoo minimerar kvinnor till offer/överlevar-binäret känns därför inte bara utdaterat, utan också malplacerat. Istället skulle det vara både mer konstruktivt och i ton med tiden att istället förflytta fokuset till en plats där komplexa och fullständigt normala människor får berätta sina egna historier själva. Inte reduceras till enkla och välbekanta mallar, utan helt enkelt finnas till.

Skribenten har studerat film och medieproduktion på yrkeshögskolan Arcada, läst feministisk och kritisk medieteori, sett mycket filmer och serier och har en tendens att bli förbannad på saker en kan ändra.