Bland britter efter Brexit – ”bara ti’ fara” eller ”glöm din dröm”?

Ack, Storbritannien, du sköna. Urgamla universitetsbyggnader, tweed, dragiga fönster, dåligt vattentryck och alldeles, alldeles underbart.

Kanske är du ung nog att universitetsstudier inte var aktuellt förrän britterna brakade ut ur EU. Kanske har tanken malt i huvudet några år utan att det blev någonting av den. Är du känslig för att harma dig över saker måste jag bereda dig på en grym verklighet, men lugn – allt är inte doom and gloom.

The before-time: Europeisk samarbetsidyll

När UK fortfarande var med i EU betalade europeiska universitetsstuderande sina terminsavgifter enligt samma villkor som brittiska dito. En kandi kunde gå loss på, tja, ingenting (heja Skottland), men absolut vanligast var det lagstadgade maxtaket för terminsavgifter, omkring niotusen pund (nästan elvatusen euro) per läsår.

Terminsavgifterna för en magisterexamen lydde inte under samma maxtak, vilket ledde till stor variation beroende på universitet och linje. Samma princip gällde ändå prismässigt: en europeisk studerande behövde bara punga ut med samma belopp som en britt, även för en magister.

Ett femsiffrigt eurobelopp per år för en universitetsutbildning är kanske absurt med finska mått mätt, men europeiska studerande hade utöver hemlandets stödsystem också rätt att ansöka om studielån från UK. Lånebeloppet motsvarade terminsavgifterna och betalades direkt till universitetet, praktiskt och bra. Grav skuldsättning för ett papper med en stämpel på, precis som Gud menade, frid och fröjd.

Post-Brexit: Kan det nu vara så paha?

Eftersom UK inte längre är ett EU-land räknas en examen från ett brittiskt universitet i fortsättningen som, tja, en utbildning som har fullföljts utanför EU. Avlägger du examen i UK inom något som kräver licens eller legitimation får du räkna med ökad tidsåtgång och byråkrati om du ska registrera dig och jobba i ett EU-land.

Bli heller inte förvånad om det frågas om extraavgifter vid registrering, utredningar kring läroplanens innehåll, kompletterande prov, praktiska arbetserfarenhetskrav eller dylikt.

Numera behöver du också ett studentvisum om du ska studera längre än sex månader. Det måste vara utfärdat innan ankomst, och bara ansökan kostar drygt fyrahundra euro. Det tillkommer också en obligatorisk avgift på femhundrasexti euro för att sutta på NHS-tutten (britternas hälsovårdssystem). Möjligtvis kan du få avgiften återbördad med ett EHIC-kort, men betalas initiellt ska den iallafall.

Dessutom ska du visa att dina engelskkunskaper är tillräckligt bra. Ett så kallat SELT-prov för visumändamål kostar sisådär tvåhundrafemti euro och erbjuds vid tre ställen i Finland, alla i huvudstadsregionen.

Många universitet i UK har dock tillåtelse att bedöma din engelska även för visum, mest sannolikt via ett IELTS-test, som du ändå måste göra som en del av ansökningsprocessen vart än du söker. De kan därmed gå i god för dig så att du slipper göra två test. IELTS görs vid Finnish-British Council i Helsingfors och kostar tvåhundrasjuttio euro.

FPA:s statsgaranti för studielån vad beträffar utomlandsstudier ligger i skrivande stund på åttahundra euro i månaden. Studiepenning och bostadstillägg (fortfarande en grej utomlands) skjuter till sisådär fyrahundrafemti euro. Det räcker till ett eget sovrum som inneboende eller i studentkorridor och tryggar livsuppehållande åtgärder även utan besparingar. Fint!

Synd bara att det fortfarande saknas TJUGOTRETUSEN EURO I ÅRET att betala terminsavgifterna med.

Häck, häck, häck, där for det

Som europé måste du nämligen betala samma terminsavgifter som någon från till exempel Indien, Nigeria eller Brasilien numera – i regel dubbelt eller tredubbelt mer än en britt, beroende på universitetets anseende. Om det blir en ny folkomröstning och mestadels EU-positiva Skottland bryter sig loss från Förenta Drottningdömet kanske det blir ändring däruppe, men det är ett ytterst hypotetiskt scenario. Inget att satsa sin framtid på, med andra ord.

Du har för övrigt inte rätt till bidrag med studievisum i UK. Universal credit (utkomst-/arbetsmarknadsstöd), barnbidrag, bostadsbidrag och dylikt är det bara att glömma. Får du slut på studiestödsmånader och FPA inte beviljar dig tilläggsmånader är du som boende i Finland hänvisad till utkomststöd, men utkomststöd betalas inte åt folk som bor utomlands.

Slutar du studera ryker förstås studievisumet, och har du inga privata skyddsnät blir det bar backe i ett dylikt läge. Stannar du i UK utan visum uppehåller du dig där olagligt och kan bara välja på svartjobb och skrupelfria skummisars hyresutbud, alternativt squatting/ockupation. Har du finska ambassaden att fixa en biljett hem måste den betalas tillbaka i Finland.

Om du är så förälskad i tanken på studieliv i UK att du är villig att skuldsätta dig rejält och alla mamma Madronas förmaningar föll för döva öron kommer ändå nådastöten nu.

Du kan inte längre ansöka om studielån från UK, och du måste ha minst ett års terminsavgifter till godo innan du börjar utbildningen (”bitcoin savings” accepteras uttryckligen inte).

Hur fixa tjugo-trettitusen euro som tjugo-nånting? Tja, i Sverige går det söka om ett terminsavgiftslån från CSN, men i Finland är det tyvärr annat ljud i skällan. ”Något separat stöd för att täcka terminsavgifter finns inte”, säger FPA.

Vad blir då kvar? Ragga stipendium, lån av privatperson, banklån med välbeställd borgenär, pappa betalar, arv eller lottovinst.  Kan bli svårt det här, hördu.

Sorgebearbetning, steg 3: Förhandling

Okej, verkar som det inte är ett alternativ att skriva in sig i rullorna vid ett brittiskt universitet, men utbyte då? Ens för en termin? Erasmus+?!

UK är tyvärr inte en del av Erasmus Plus-projektet längre. De har startat en egen grej, Turing Scheme, men pressreleaserna maler bara på om att skicka britter ut i världen, vet inte om de gör så kallade bilateral-grejer. Du får sätta din studiehandledare eller ditt lokala International Office i jobb för att ta reda på vilka just dina möjligheter är – det ser dock inte särskilt ljust ut.

Men… men… jag vill studera, bo och leva på engelska! I Europa!

Ja du, det finns ett ljus i tunneln, och det heter Irland. EU-medlem! Eurovaluta! Tänk, en geografiskt brittisk ö som inte är Storbritannien!

På smaragdön slipper du nämligen undan med sex-sju-åttatusen euro per år som EU-studerande. Fortfarande en ansenlig summa, men klart mindre än i UK, och du kan ansöka om lån på samma villkor som irländarna själva. Är det en examen från ett helt engelskspråkigt land du är ute efter – utan att korsa några världshav – ja, då är Irland nog det bästa alternativet.

Det finns dessutom tätt samarbete och få begränsningar vad beträffar att resa mellan Irland och UK. Har du studerat på Irland och letar dig vidare har du redan bevisat att du kan leva i ett helt engelskspråkigt land, och söker du dig vidare till UK för jobb har du också visat att du klarar av klimatet (önskar att jag skojade).

Dark academia, Europa edition

Är det å andra sidan mer känslan av historia, bildning och tradition som lockar finns det ett helt Europa som kryllar av välrenommerade universitet med sexiga gamla byggnader. Färre sexiga brittiska accenter i korridorerna, men vad fan, det var väl tyskarna som kom på ordet Bildung.

I regel uppbärs inga terminsavgifter i Tyskland, ett par hundralappar till studentkåren per termin är relativt överkomligt i sammanhanget. Undantag finns dock, till exempel studier vid privatuniversitet eller om du studerar något helt annat än ämnet för din kandi på magisternivå.

Måste dock passa på att slå ett slag för Nederländerna, medan vi väl håller på. Medger min yttersta jävighet i frågan eftersom jag själv gjorde en MSc i NL, men kom igen – would I lie to you? Landet har ett antal gamla toppuniversitet med önskvärd arkitektur, och prislappen är trevligt nog en tiondel av motsvarande utbildning kostar i UK.

Som EU-medborgare betalar du tvåtusen euro per år i terminsavgifter, samma som holländarna själva, och beloppet kan betalas som klumpsumma eller delas upp i mindre bitar under läsåret utan extra kostnad. Det finns förvisso möjlighet till lån från holländska staten, men beloppet är så pass överkomligt att du kan åka hem i en månad eller två eller tre på sommaren och jobba ihop det. Working holiday var det, ja.

Nederländerna toppar dessutom listan över engelskkunskaper på kontinenten, och blir dragningen till UK för stark är London fyrtio minuter bort i en luftburen tub. NL och Sydengland ligger så gott som skavfötters. Vill du inte flyga finns buss, tåg och färja.

Kom helvete eller högt vatten

Sen var det ju lilla coronan att ta i beaktande också. Tänk dig att betala ett brittiskt ögonvattnande belopp för lite Zoom-föreläsningar och självstudier instängd i ett sovrum i en studentkorridor. Förväntning vs. verklighet-läget blev förstås kritiskt, protesterna lät inte vänta på sig.

Är det så att åtminstone några år i UK fortfarande sitter stenhårt på din bucket list kan det inte hjälpas, då kommer du att hitta ett sätt att ta dig dit. Det behöver dock inte ske genom studier. Har du redan skaffat dig en examen finns det alltjämt vägar in i landet för en driven person: vägar som inte innebär att punga ut med en massa cash, utan snarare tjäna en massa cash.

I princip har UK fått ytterligare en släng av samma skopa som USA – lågt inkomstgolv men högt tak, glamoröst, svårintagligt, överväg Kanada (Irland). Att börja i den änden kanske inte är realistiskt, men att ta sig dit är fullt möjligt för den som vill, kan och vågar.

En smart jäkel som du kan till exempel bli sponsrad av ett brittiskt företag eller bli påläggskalv och erbjuden placering i UK av ett finskt/nordiskt företag. Det går också att kvala in som global talent eller highly skilled worker enligt de nya reglerna. Eliten är förstås alltid välkommen. 

Du kan också göra din kandi annanstans och börja jobba, sen gnida och spara för att ha råd att plocka russinen ur den brittiska universitetskakan senare. Vill du typ bli screenwriter kan du läsa hur många böcker som helst i ämnet, men inget går upp mot att gå ett år vid till exempel Met Film School i London vad beträffar kontakter och möjligheter.

Att folk med fast inkomst tar lån för att köpa en splitterny bil till samma pris som ett års terminsavgifter är ju legio. Om det är normalt att låna till en bil som minskar i värde, ja, då är det väl försvarbart att låna till en karriärsprångbräda?

PGCert, PGDip och PG Tips

Intresserar någonting specifikt kan du också göra en PGCert (30 ECTS) eller PGDip (60 ECTS) i UK. Det behövs så vitt jag förstår inget visum om du stannar i mindre än ett halvår. En PGCert är en delmodul i ett magisterprogram, medan en PGDip i praktiken utgör en magister utan gradu. Kostar hälften eller rentav en tredjedel så mycket som en magister, inte så pjåkigt, och kan vara till gagn beroende på vad det är du försöker åstadkomma.

Det är också ett bevis på att du har gjort något konkret för att ta dig in på en viss bana, vilket visar på mod och handlingskraft – grymt attraktivt. Kraften i att göra något för sitt eget höga nöjes skull är heller inte att underskatta (all work and no play makes Jack a very dull boy, som bekant). Vissa vill surfa i Australien, andra vill bila från kust till kust i USA, åter andra vill backpacka genom Sydostasien. Vill du lajva Hogwarts, ja, då är det så. 

Drömmen om UK må vara svårare att uppfylla än förr, men världen är ditt bildliga ostron, och vad vore ostron utan lite sand? Gör som Don Juan enligt Byron och sörpla i dig, vetja. 

P.S. Första steget mot det förlovade landet manifesteras bäst genom att byta automatkaffet mot orientlivsinförskaffat PG Tips-té. D.S.

Skribenten är bosatt i Manchester och är välbekant med krumelurerna (läs: byråkratin) Brexit vs Europa.
Artikeln uppdaterad 17.2.2022 kl. 10.47. Bilden på PG-te tillagd.