Den akademiska friheten i Hongkong försvinner långsamt, stegvis och definitivt. På ett av världens toppuniversitet, University of Hongkong, vågar numera varken professorer eller studenter diskutera landets egen säkerhetslag, eller ens nämna provinsen Xinjiang.
”Jag vet inte vad Hongkong är, men jag vet att det inte är Kina” svarar en tjej på professorns fråga om hur vi ska definiera Hongkong. Klassen brister ut i jubel och applåder. Jag och mina europeiska vänner vänder oss förskräckt mot varandra. Är det inte sådant här man blir kastad i fängelse för? Det rätta svaret på frågan är naturligtvis ”en specialadministrativ region med hög grad av självbestämmanderätt som hör till folkrepubliken Kina”.
Att påstå att Hongkong inte är en del av Kina är enligt säkerhetslagarna förbjudet. Brott mot säkerhetslagarna kan till exempel ge flera år långa ovillkorliga fängelsestraff. Det hände bland annat flera universitetsstuderande som ledde studentprotester i Hongkong år 2019.
En dag i oktober vaknar studenterna till nyheten att statyn på campus, Pillar of Shame, måste tas ned på universitetets begäran.
Exakt hur många studenter som dog under demokratidemonstrationerna är oklart. På Fastlandskina har händelserna på Himmelska fridens torg censurerats bland annat i kinesiska läroböcker. Hongkong har varit ett av de få ställen på kinesisk mark där händelserna kan diskuteras.
Närvaron av vakter på campus ökar. Trots förhandlingar med den danska skulptören Jens Galschiøt och bred internationell uppmärksamhet togs statyn slutligen ner i nattens mörker den 22 december, före terminens sista dag då de flesta studenter lämnat campus.
Strax därpå restes flaggstänger på campus för att kunna hissa Kinas flagga. Två andra universitet i Hongkong följde veckan efter University of Hong Kongs exempel och tog ner sina frihetsstatyer.
I ett uttalande från universitetet sades att ”beslutet togs på basis av extern juridisk rådgivning och en riskbedömning för universitets bästa”. Den här sortens oklara förklaringar är vanliga, och tolkas av de flesta som att universitetet kommit fram till att det politiska läget inte tillåter att minnesmärket finns kvar.
Kina vill förvandla den autonoma och förhållandevis fria regionen Hongkong till att bli mer som vilken kinesisk stad som helst. På så vis måste även universiteten tillämpa självcensur.
Kontrollen över studenterna normaliserades oväntat snabbt också för mig under terminen. Efter ett tag vänjer man sig vid att säkerhetsvakterna tar bildbevis på en om en rebelliskt nog lunchar i grupper större än fyra personer. Regeln är en officiell epidemiåtgärd i staden. Men det spekuleras också i att det är för att förhindra nya demokratidemonstrationer.
Det finns inte ett organiserat studieliv på campus eftersom studentkåren upplöstes av universitetet i augusti 2021. Flera av de politiskt intresserade studenterna jag diskuterar med ser ingen framtid eller mening med tillvaron i Hongkong, och tänker flytta bort genast efter examen.
Ingen av mina professorer uttryckte explicit vad vi får eller inte får prata om i klassrummet. Alla vet ändå. Självcensuren på föreläsningarna var tydlig. Frasen ”som ni vet, är det ett känsligt ämne” användes så fort diskussionen närmade sig kritik mot Kina. Om vi skulle diskutera auktoritära regimer var det mer praktiskt att referera till Nordkorea.
En del professorer vågade ändå skämta. Då professorns PowerPoint-presentation slutade fungera strax efter en YouTube-video om Himmelska fridens torg sade hen med glimten i ögat att ”det är säkert regeringen som övervakar”.
Men inte heller hen vågade diskutera lika öppet som vanligt under lektionen då vi diskuterade säkerhetslagens historia. Trots att hen under första lektionen nämnt att hen själv sprungit från polisen under demonstrationerna 2019.
Oavsett hur många gånger man från universitetspersonalen hör en försäkran om akademisk frihet i Hongkong, är det tydligt att uttrycksfriheten urholkas. Självcensuren blomstrar.
Även om jag som studerande till sist nästan har slutat reagera, finns tanken i bakhuvudet hela tiden. Vad är nästa steg?
Mina kamrater betvivlar att man nästa år kan läsa en kurs som heter ”Hongkong Politics”. Risken finns att säkerhetslagen stramas åt ytterligare, så att det blir för farligt att ens diskutera förhållandet mellan den autonoma regionen Hongkong och Kina.
Jag är glad åt att jag, som utbytesstuderande i höst, kunde gå kursen.
Den intressanta frågan är inte om eller hur länge de sista smulorna av akademisk frihet kommer att finnas kvar, utan den verkliga frågan är hur mycket det ”demokratiska väst” bryr sig om Kinas (inklusive Hongkongs) befolknings frihet att diskutera och existera utan rädsla.
Att det gått fort för de sista självständiga nyhetsbyråerna i staden att stänga ner skvallrar till exempel om hur det kan gå för universitetens självständighet.
Från ett utifrånperspektiv kan man fundera på om det överhuvudtaget finns åtgärder att ta till mot supermakten Kina?
