Recension: Laura Marklund sveks av omgivningen

Mordet på Laura Marklund är ett fiktivt audiodrama om våld och tystnadskultur i ett litet samhälle i Finland. Dramat baserar sig på rättsfall som skett på olika håll i Finland och finns på Yle Arenan.

Alex Streng (Peik von Essen) mördar sin flickvän Laura Marklund (Sannah Nedergård) på juldagen och det fiktiva lilla finlandssvenska samhället Lonäset drabbas av en chock.

Verklighetstroget

Berättelsen är tyvärr inte unik, utan skulle lika gärna kunna ha utspelats i Helsingfors igår. Mellan 16-30 kvinnor mördas årligen i Finland, varav mer än hälften begås av en make, partner eller ex-partner, framgår det i rapporten Brott mot liv (Helsingfors universitet, 2020).

Audiodramat är skickligt producerat och sätter ord på hur våld i nära relationer kan ta sig uttryck. Berättarrösten Lulu (Saga Sarkola) för handlingen framåt. Hon beskrivs som “bara en flicka från Djurasylen” och är enbart bekant med Alex och Laura, vilket tillför berättelsen ett naturligt utifrånperspektiv. 

Eftersom serien är inspirerad av verkliga rättsfall runtom i Finland ges en viss verklighetstrogen känsla och ett högt produktionsvärde. 

Däremot tycks scenerna med offentligt våld och den omfattande tystnadskulturen ha dramatiserats för effektens skull. Förstås är det mycket möjligt att scenerna skett på riktigt, och alla former av dramatisering är tillåten i en fiktiv berättelse. Frågan är däremot, om det var nödvändigt för att göra serien trovärdig?

Genomtänkt ljuddesign

Scenerna målas upp med galanta penseldrag genom Lulus beskrivande ord och förstärks med ljudet från omgivningen, endera det är gevärsskott eller vingslag från svanar. Dramat har återkommande musik som skänker mystik och spänning till berättelsen och ett visst vemod. Ljuddesignen är således genomtänkt och fungerande: ljudvärlden känns enhetlig och omfattande.

Symbolerna och metaforerna som används genom berättelsen tycks däremot inte lika genomtänkta. Det förekommer bland annat svanar och älgar som förmodligen ska fungera som symboler, men de faller platta. Metaforerna mellan djuren och berättelsen saknar koppling mellan varandra. Det första avsnittet genomsyras av referenser till klassiska filmer, men dessa filmer glöms snabbt bort i de två andra. 

Berättelsen har ändå symmetri – Lulus reflektioner, stycken av polisförhör och själva ramberättelsen – som ger en igenkännbar atmosfär genom alla tre avsnitt. Det råa mordet spökar i horisonten fast en hoppas och önskar att dramat skulle få ett annat slut. När metaforerna och symbolerna inte riktigt hänger med är det just den molande vetskapen att allt kommer att gå åt helvete som fungerar som den röda tråden.

Normaliseringsprocessen

Serien är indelad i tre delar: kärleken, livet och döden, vilket påminner skrämmande väl om normaliseringsprocessen, ett uttryck som brukar användas för att beskriva våld i nära relationer. Närmare bestämt, en persons försök att anpassa sig efter partnerns försök att upprätthålla och utöka kontrollen av hen. 

Först värme och kärlek. Alex ger Laura en hamster på födelsedagen. De är på semester med familjen och utåt sett tycks de vara det “perfekta paret”, som skulle få så “fina barn” tillsammans. 

Alex Streng beskrivs som snygg, populär och framgångsrik. Han är stans bästa innebandyspelare och innebandy är, förutom pappersfabriken, Lonäsets enda dragplåster. Som son till en innebandylegend har han en status i det lilla samhället. 

Beskrivningen av Alex är trovärdig eftersom flertalet rättsfall med förövare, som mördat eller sexuellt utnyttjat kvinnor, ofta har ett gott anseende och ett fint yttre. Den nyanserar uppfattningen om hur psykiskt och fysiskt våld utövas, normaliseras och förvärras inom nära relationer.

Sedan allt fler våldsamma utbrott, kränkningar och kyligt bemötande. Växlingen mellan kyla och värme är en del i normaliseringsprocessen och syftar till att behålla kontrollen av den Andre. I normaliseringsprocessen är växlingen mellan kyla och värme ett sätt att utplåna sunda gränser i relationen.

Alex heta temperament lindas in av omgivningen, som att han är en man som har lätt för att visa känslor. Inte ens hans mamma kan förstå vad han är i stånd till när han blir arg, och skuldbelägger Laura för sonens beteende.

Det var ju hon som – ja hon festade och drack mycket,
sprang runt med andra killar.

Alex mamma

Det som förvånar med audiodramat är att ingen från omgivningen ingriper i de våldsamma situationerna. Inte ens när Alex sliter Laura i håret “framför en grupp människor”, reagerar någon.

Eller att grannarna istället för att ringa polisen väljer att skruva upp musiken i hörlurarna och ignorera skriken och slagen som hörs genom väggarna. Det förefaller absurt att ingen ingriper. 

När Laura inte står ut längre tar hon skydd hos ex-pojkvännen Marcus (Alexander Holmlund), och Alex blir bara mer rasande. Marcus vet att Alex slår henne men förmår inte uttrycka sin oro desto mera. Han vill inte “pressa henne”, vilket är just det som skulle behövas i den situationen. Också Lauras kompis Kisse (Astrid Stenberg) noterar Lauras blåmärken på händerna men gör ingenting för att ingripa. Inget “jag är orolig för dig”, som brukar vara tacksamma attribut hos en vän. 

Inte ens när Laura har mördats tycks Alex förstå vad han själv varit kapabel till, vilket sätter ord på ett stort problem: ansvarsbefrielsen. Kvinnor våldtas, men män våldtar inte. Inte alla män.

Omgivningen låter våldet ske

I den här serien är det kvinnorna som legitimerar och underbygger våldet. Alex mamma vill till exempel inte att grannarna ska lägga sig i. Hon skuldbelägger Laura för våldet, eftersom det var hon som festade och var ute och sprang på kvällarna, precis som att hon förtjänade att bli uppläxad. Argumenten är som tagna från ett våldtäktsrättegång. 

Serien känns därför som ett ihåligt tillägg i en debatt som vi redan hört många gånger tidigare: så här fungerar mäns våld mot kvinnor. Ingen kan hjälpa Laura, ingen kan stoppa Alex. Alla känner skuld, men ingen tar ansvar. Berättelsen saknar agens. Den bara händer, och alla står hjälplösa bredvid. Fast serien själv kritiserar medierapporteringen kring mäns våld mot kvinnor saknas självinsikt. Serien gör alla kvinnliga karaktärer passiva.

Det är frustrerande att lyssna på ett audiodrama där kvinnan bara framställs som ett offer eftersom vi vet att kvinnan är mer än det. Därför skulle det ha varit tillförande med ett audiodrama med en kvinna som är mer än en siffra i våldstatistiken, som blir hjälpt av sin omgivning, som överlever och som kan gå vidare. 

Serien ställer dock viktiga frågor om samhället vi lever i. Till exempel, hur ska vi få bukt på våldet när omgivningen legitimerar våldsamma handlingar? Genom att antingen ignorera händelseförloppet eller försköna det genom att kalla våld för “hett temperament” eller “nära till känslor”? 

Och kanske framför allt, vem ska ta ansvar för våldet när förövaren själv tycks helt ansvarsbefriad?