Jag träffar språkambassadörerna Katariina Salo och Juho Rasa på Hanken i Helsingfors en fredagskväll i november. Trots den sena timmen är det många svenskspråkiga studerande som fortfarande håller på med grupparbeten. Sorlet runt oss är påtagligt. 

Jag gjorde mina första besök i Tammerfors och jag älskade det. Jag har alltid tyckt om att öva muntlig kommunikation. Så då började jag göra mer besök. Under våren gjorde jag 100 besök, säger Rasa.

För Rasa, som studerar både på Hanken och den finskspråkiga statsvetenskapliga fakulteten på Helsingfors universitet, har ambassadörsuppdraget nästan blivit till en hobby. När vi ses har han hunnit göra 130 besök sedan han började i februari tidigare i år. 

Salo, som i skrivande stund skriver på sin gradu i statsvetenskap på magisternivå, har just kommit från sitt heltidsjobb på Utrikesministeriet. Hon har varit språkambassadör ända sedan starten på verksamheten år 2019. Att hon halkade in på den svenskspråkiga banan var egentligen ett rent å skärt misstag. 

Jag ville studera statskunskap eftersom jag hade studerat internationella relationer i Tallinn. Sedan råkade jag bara se på Helsingfors universitets nätsida att det fanns möjlighet att studera statskunskap på svenska och att det var mycket lättare att komma in, säger Salo. 

Året hon kom in på statsvetenskap på Soc&Kom i Helsingfors kom många sökande in på sina utbildningar. Det svenska språkprovet var inte lika omfattande som det finska. 

— Det var lättare än jag hade tänkt mig och kortare än till exempel studentskrivningarna. Inträdersprovsboken var också kortare än till finska sidan. 

Tvångssvenskan

Salo och Rasa började studera den så kallade “tvångssvenskan” i årskurs sju och är båda från helt finskspråkiga kommuner. 

Alla hatade svenska, jag också. Jag var inte särskilt bra. På högstadiet tänkte jag att den obligatoriska svenskan var strunt, säger Salo. 

Salo växte upp i Jyväskylä. Där var hennes enda svenska referensram utanför skolan en man på bussen som brukade läsa Hufvudstadsbladet. 

Vändpunkten kom på gymnasiet då Salo märkte att hon hade lätt för svenska språket och hade en häftig franskalärare som också undervisade i svenska. 

Rasa är uppvuxen i Tavastkyro utanför Tammerfors, en enspråkigt finsk kommun med cirka 10 000 invånare. 

Ingen i min familj eller i min släkt pratar svenska. Ingen i Tavastkyro pratar svenska. Jag har aldrig hört någon prata svenska i min hemkommun, säger Juho. 

Att Rasa började studera på Hanken berodde på en nyfikenhet för det svenska språket.   

Jag visste att majoriteten av alla som studerar här har svenska som sitt modersmål och är finlandssvenskar och tänkte att det skulle vara ganska exotiskt att uppleva det för att jag inte hade stött på finlandssvenskar i Tammersfors för att de inte finns där. 

Hur har era finskspråkiga bekanta reagerat på att ni skulle studera på svenska?

— Är du galen? Varför gör du det här? Nä, men de har blivit väldigt imponerade och förvånade på ett positivt sätt, säger Salo.

— Det svåraste i början var att förstå talspråk, vad människor sa. Sådant lär en sig inte på gymnasiet. Då lärde en sig grammatik, rikssvenska och standardspråket, säger Salo. Bild: Sandra Broborn

Båda berättar att de kom till Helsingfors och fick börja från noll. De kände ingen. Flytten till Helsingfors var allt annat än en dans på rosor i början. 

— Det var många gånger under hösten 2019 som jag var nära att ge upp. Det var inte lätt och många gånger såg jag mig själv i spegeln och frågade ”varför valde jag inte Aalto”. 

Salo spenderade sitt första halvår med ordboken redo på varje examensprov. Sedan lossnade det för dem båda. 

I dag är de flesta av Salos närmaste vänner svenskspråkiga och hon talar svenska varje dag både på jobbet och i sitt privatliv. 

Jag har fått många jobb tack vare att jag kan svenska. Försäkringsbolag, praktik på Sydafrikas största oppositionsparti, ambassaden i Tallinn, två sommarjobb och kommunikationsavdelningen på Utrikesministeriet där jag jobbade i somras. 

Salo berättar att hon inte skulle ha kunnat söka praktikplatsen i Kapstaden i Sydafrika utan sina svenskakunskaper.

Rasa fick en praktikplats i Stockholm i våras på grund av sina svenskakunskaper. 

Jag jobbade på ett företag där man hjälpte finska företag med att expandera sina företag till Sverige. Orsaken till varför jag fick den praktikplatsen var för att jag kunde svenska och att min arbetsgivare också hade studerat på Hanken. 

Här har vi den svenska Ankdammen! utbrister Salo.

Ta chansen

Som språkambassadörer besöker de skolor runtom i Finland för att berätta om sin språkresa och vilken betydelse det svenska språket haft för dem.

— Det försöker jag säga till de elever som vill utomlands, slösa inte din tid när vi ändå måste lära oss svenska. Det kommer bara att vara till nytta, säger Salo. Bild: Sandra Broborn

Salo har gjort ett tiotals besök och bland annat besökt Jyväskylä, Äänekoski och till och med i Rovaniemi. 

Förhoppningen är att någon kan bli inspirerad. 

— När jag gick på gymnasiet var det en kille från Tallinn som berättade om sina studier på uni och efter det sökte jag dit. Det hjälpte mig så mycket och jag tyckte att det var jättecoolt att han kom. En slags inspiration. Det var ett konkret exempel på det, säger Salo. 

Reaktionerna från de finskspråkiga eleverna har varierat, men för de mesta har det varit väldigt nyfikna.

— Idéen är inte att predika. I mitt korta liv har jag aldrig stött på en person som kan svenska och som hatar det. Det är alltid de som inte kan det. Att man inte uppskattar det som man inte kan. Det är någonting som jag försöker säga till eleverna, att det är endast en möjlighet. 

Vad tycker du?