Ei saa peittää: Att inte skämmas för sig själv i landet storebror

Podden Ei saa peittää drivs av Loviisa Läärä och Marika Pietilä och handlar om livet i Sverige, i synnerhet livet i Stockholm, och om och hur det svenska samhället fungerar från ett finländskt perspektiv. 

—  Ei saa peittää innebär att man inte behöver skämmas för den man är. Vilket ibland kan vara svårt när man är ny i ett sammanhang, säger Läärä. 

Läärä berättar att man istället för att försöka vara en av svenskarna istället kan vara stolt över sina finska rötter. 

Jag träffar Läärä och Pietilä på Zoom. De har tagit sig hem på sin lunchrast och befinner sig i Hornstull och Kungsholmen i Stockholms innerstad. 

Flest lyssnare i Finland

Poddens största lyssnarskaran är i Finland, 85 procent. En liten del i Sverige, 6 procent. Resterande från lite varstans. Varje avsnitt kommer ut på Spotify cirka en gång i veckan och spelas in där det passar bäst just då. 

— Senast spelade vi in på Loviisas jobb. Vi försöker hitta det rum som har bäst akustik och mest mjuka saker på väggen, säger Pietilä. 

Ett återkommande tema i podden är kulturkrockar mellan Sverige och Finland. 

— Det är så otroligt frustrerande varje gång man vill någonting, att behöva vänta ut det här obligatoriska småpratet, säger Läärä och skrattar. 

Hur mår du

Pietilä berättar att frågan ”hur mår du” till skillnad från ”läget” eller ”hur går det” för henne alltid följs av en viss självrannsakan. 

 — Om någon börjar fråga hur jag mår börjar jag känna efter om jag har snuva, ont i magen eller om jag är deprimerad eller mår illa, skrattar Pietilä.

Det som i Sverige upplevs som artigt kan å det snaraste upplevas som oartigt från ett finländskt perspektiv. 

— Man frågar i förbigående för att man ska, men man lyssnar inte. I Finland lyssnar man om en kompis berättar i fem minuter hur det går, säger Pietilä. 

Sedan podden startade år 2018 har Läärä hunnit göra 91 avsnitt och haft två tidigare sidekicks innan Marika Pietilä anslöt sig till podden för bara ett par veckor sedan. Två avsnitt har de hunnit göra tillsammans.  

Hur ska ni fira avsnitt 100?

— Vi vill bjuda in alla våra lyssnare på en ESP-kryssning på Finlandsfärjan. Det är gediget. Det är mellan Finland och Sverige, det blir inte bättre än så. 

Om en vill börja podda, vad ska en tänka på då? 

 — Ljudkvalitén är viktigast: att det inte ekar. Och ett bra koncept. Det måste vara begränsat. En måste ha något att prata om. För oss är det livet i Sverige som finländare. 

 — Om ämnet är bra men ljudet dåligt orkar man inte lyssna så länge, fyller Pietilä i. 

För att få till ljudet använder de mikrofoner av god kvalité och bygger upp kuddar runt omkring som ska ta bort ekande ljud. 

 — När min kille spelade in några jinglar till oss var han innanför en filt framför sin dator. Man får helt enkelt använda sin fantasi, säger Pietilä. 

Gått i samma fotspår

Trots att de bara har producerat två poddavsnitt tillsammans, har de känt varandra i nio år. 

— Vi träffades på några introdagar. Jag såg Marika och att hon pratade finska med sina tjejkompisar. Jag gick fram och bara ”tjena, är ni också från Finland”? 

Pietilä gjorde sitt utbyte på Stockholms universitet och Läärä pluggade där som en del av ett sabbatsår. 

— Loviisas första co-host, Marleena Lammikko, växte upp i grannhuset till mina föräldrar i Norrmark i Björneborg. Med tanke på den här kopplingen skulle jag säga att jag och Loviisa inte bara blev kompisar utan våra livsöden och gemensamma bekanta har tagit oss till samma platser om och om igen, säger Pietilä.

Det klickade. Sedan dess har de hunnit jobbat tillsammans på Sveriges radio, Primetime och gått på samma tenniskurser.

Vilka fördomar behöver svenskarna ta kål på?

 — Den här typen av lite gamla fraser om hur man upplever finländare får man höra rätt ofta fortfarande. Det maskeras med att ”du är inte som de andra, men det är väl så i Finland, eller hur”? säger Pietilä. 

Som den gamla svenska fördomen om att finländare har kosken och kniv med sig, eller att finländarna har det mer jämställt med tanke på en kvinnodominerad regering. 

Läärä, som pratar med en rikssvensk satsmelodi, berättar att många av hennes bekanta glömmer bort att hon först och främst är finländare. 

— Man kanske förväntar sig mer av mig ibland i vissa sammanhang när det gäller händelserna och samhället i Sverige. Många säger “jag tänker inte ens att du inte är svensk”. 

Läärä, som arbetar med många som är födda efter år 1994, är den gamla fördomen om knivfinnar något som tillhör deras föräldrars generation.

— Den nya generationen vet istället ingenting om finnar, säger Läärä och skrattar.