Vi har fört de här diskussionerna sedan 70-talet, men det är som att paddla i hummus.
Samtidigt som kvinnoförbundet firar sin 110-årsdag och klappar sig själv på huvudet för ett välgjort jobb, stiger anti-genderrörelser i popularitet (Helsingin Sanomat, 23.9.2021) och en sann jämställdhet verkar förbli en dröm.
Aktivisten och författaren bell hooks skriver i Feminist Theory from Margin to Center (Pluto Press, 2001) att feminist inte är något man kan vara, utan att feminism är något man gör. Det är inte individen som ska stå i fokus, utan rörelsen, filosofin, strukturen.
Och det stämmer ju. Även om individens erfarenheter av olika formers förtryck är viktiga för en omfattande, dynamisk och intersektionaliserad feministisk diskussion, så handlar inte rörelsen om dig och mig som individer, utan om oss som ett kollektiv.
Därför känns det avigt att så många män verkar ta det väldigt personligt så fort man diskuterar feminism eller någon av dess kopiösa underrubriker.
Och om nu någon av er mansgrisar #notallmen-representanter i misstag trillat in så är saken biff (nöff nöff). Jag ska avslöja en hemlighet: feminism handlar inte om dig.
Om du är privilegierad nog att inte tillhöra en utsatt folkgrupp, måste du bara förstå en enda sak: den som är skyldig att utbilda dig i frågor om sexism, rasism, kvinnohat, transfobi, ableism, tillsätt valfri samhällelig fråga här, är du själv. Ingen annan.
Ingen representant för någon av ovan nämnda eller bortglömda grupper är skyldig dig sin tid för att utbilda dig i frågor, frågor som för dig är smått exotiska och intressanta, men för dem en fråga om individuell frihet, personlig säkerhet eller en mänsklig rättighet.
Vi som kallar oss feminister ska inte heller tro att det finns ett nirvana för oss. Vi får inga kex för att vi gjort det minimala som är rätt för demokratin och för gynnandet av universella mänskliga rättigheter. En strumpa med smarrig slogan räcker inte till. En hashtag räcker inte till. Det handlar om ett långsiktigt, idogt arbete för ett mer inkluderande, empatiskt och jämställt samhälle.

Det är kontinuerligt, det är långsamt, och det är jobbigt, men det är absolut och entydigt livsviktigt.
Och det arbetet ska ske på både ett privat och offentlig plan. Det offentliga är samhällsstrukturer, policy, statistik, lagförändringar, normer och attityder. Men det offentliga bottnar i det privata, och där ligger kruxet: den enda som ansvarar för din personliga samhällsutveckling är du själv.
Kvinnor sätts ofta i en position av omsorg. Vi ska sköta om och värna om andra. Hela branscher har grundats på den hypotesen. Heterosexuella kvinnor ska traditionellt sett inte bara sköta om hem, jobb och sig själva, utan de ska fungera som sina partners emotionella vårdare.
Lite moderskänsla ska man ju ha. Lite kan man ta sin partner i handen och leda hen genom den krångliga djungeln som är känslolivet. Kvinnan ska förstå och vara överseende. Sätta sig själv på andra plats och sköta om andra. Det är hon ju så bra på. Det är hon ju gjord för.
(Notera sarkasmen i paragrafen ovan.)
Och detta är just en till nyans av osynligt, oavlönat men tyngande och utmattande emotionellt arbete som vi kvinnor bör sluta ta ansvar för.
Min tid, och andra feministers, går åt till att arbeta för jämställdhet, gå på jobb, bryta heteronormativa uppfattningar om genus, skönhet och individualism, ha någon form av socialt liv, balansera sexliv (ifall man inte är asexuell) och en sådär allmän känslostorm, mens och andra dåliga biologiska skämt, samt på ett allmänt plan vara en lagom kombination av fittig men saklig.
Vi är fullt upptagna med oss själva. Vi har inte tid att utbilda dig också. Och ingen är skyldig dig hela sin tid och oavbrutna uppmärksamhet.
Jag är feminist, inte din terapeut. Min agenda som fittig men saklig handlar inte om dig.