Cancel culture är en form av internetaktivism vars mål är att lyfta fram, isolera och bojkotta åsikter och individer som majoriteten upplever vara “fel” (inom citationstecken, för ordets betydelse är subjektivt). Fenomenet har till exempel vunnit mark under President Donald Trumps sista tid i Vita huset, i häxjakten på Youtubaren Pewdiepie och mer lokalt i samband med Aku Hirviniemis sexskandal. Exempel finns så det räcker och blir över.
Det är inget nytt fenomen. Trial by media (medierättegång, red. övers.) är en term som populariserades under 1900-talet för att beskriva den sensationalism med vilken traditionell media – tv och tryckt press – kunde övervaka och rapportera om en individ misstänkt för ett brott.
På samma sätt som samhället utvecklas, växer och ändras också samhällsfenomen. De hänger med och appliceras till nya dimensioner som inte tidigare fanns. Cancel culture är en annan form av trial by media – skillnaden är att den sker huvudsakligen inom ny media, inte traditionell.
Du har kanske aldrig hört om Alexi McCammond. Hon är en stigande stjärna på den amerikanska journalisthimlen, och blev tidigare i år anställd som redaktör på Teen Vogue (som ges ut av Condé Nast). Allt såg lovande ur för McCammonds karriär, tills det började sjuda på Twitter.
När McCammond var 17 fick hon dåliga resultat i ett matematikprov. Som följd på det klagade hon på sin dåvarande skolassistent på Twitter. I tweetarna skrev hon en serie nedsättande kommentarer om asiater. Hon har bett om ursäkt för dem och raderat dem.
De ansvariga redaktörerna på Condé Nast kände till tweetarna när de anställde henne, men redaktionen på Teen Vogue gjorde inte det. När McCammond fick posten vid Teen Vogue dök hennes tweets upp – igen. Hon bad om ursäkt – igen. Men vid det laget kokade Twitter, redaktionen var förbannad och annonsörer hotade dra tillbaka sina kampanjer. McCammond avgick innan hon ens hunnit börja.
Författaren och journalisten Malcolm Gladwell ställer många frågor om cancel culture – vad är tidsgränsen? Hur mycket får och kan man förlåta?
Another question for Condé Nast HR, what is the cutoff age for dumb-things-said-in-childhood? 15? 13? Are we accountable for offensive Halloween costumes worn in middle school?
— Malcolm Gladwell (@Gladwell) March 19, 2021
En del tjafsar om att “man inte får säga något längre”. Andra menar att det är helt rätt att media, speciellt social media, får bestämma vem det är som får synas och höras, eftersom det bokstavligen är användarna som väljer vad som är viktigt på de olika kanalerna.
Oavsett finns det inte rum för misstag.
Tänk så mycket lättare det var när vi ännu skrev allt för hand.
Ack om vi hade det analoga
Pennan är mäktigare än svärdet, skrev dramatikern Edward Bulwer-Lytton år 1839. Frasen brukar refereras av navelskådande skribenter som inbillar sig att deras uttalande (pjäser och poesi) har större inverkan än falliska uttryck av makt (krig och massdestruktivitet).
Men liksom den kristna Bibeln kan också Bulwer-Lyttons uttalande tolkas mer fritt. Som att ord spelar roll. Att ord, rykten, idéer, tankar kan göra mer skada än ett vasst egg. Det är något vi måste förstå, eftersom vi lever i den kultur som vi gör, där ett uttalande kan få en hängd (bildligt talat).
Pennans makt ligger dels i den simpla genialitet som ligger bakom möjligheten att sätta ord direkt på papper. Den ligger också i möjligheten att modifiera och ta tillbaka.
Kombinationen av både blyertspenna och gummi hände i USA. År 1858 ansökte pappershandlaren Hymen Lipman (1817-1893) om patent för en ny sorts blyertspenna som hade ett bifogat gummi på änden av pennan. Lipmans design blev populär i hemlandet, men fick inte fotfäste i Europa.
Enligt Pagan Kennedys artikel Who Made That Built-In Eraser? i The New York Times Magazine (2013) skrev en representant för American Stationer and Office Outfitter varför:
Genom Europa är pennan med gummi i änden praktiskt taget okänd. Det kan hända att utlänningar anser sig benägna att begå färre misstag än de obekymrade amerikanerna gör.
American Stationer and Office Outfitter (1922) (red. övers.)
Karva in ord, skriv med penna eller tryck på skärmen
Sociala medier har vunnit mark i medielandskapet av förekommen orsak: de är barn av sina omständigheter. Det har inte funnits liknande möjligheter till masskommunikation tidigare. Bordsdatorer, tv, trådtelefon, radio och telegram har alla varit frågor om status och klass.
Masskommunikation har historiskt sett varit en elitistisk företeelse. I och med trådlös internetuppkoppling och smarttelefoner har den klassicistiska gränsen suddats ut. Proletariatet kan blandas – och kommunicera – med eliten.
Tröskeln är låg. Du behöver inte specialkunskaper i informationsteknologi för att logga in på Twitter. Du behöver inte äga land eller vara adlig för att vara online. Det är så erbarmligt mycket enklare att trycka på en pekskärm än att hugga ut ett stenblock, mödosamt karva in ord för ord och sedan släpa omkring på nämnda block för att sprida ditt budskap.
Samtidigt måste vi komma ihåg den första lektionen i Internetanvändning à la 2006:
Det som du sätter ut på nätet kan du aldrig få bort därifrån.
Och ännu värre är den otroligt monstruösa makten bakom tolkningsfriheten av det som står skrivet online. Ett enda felsteg, en felformulering, ett fel pronomen eller missvisande hashtag, och du avbryts, stängs ned, blir utfryst.
Klick. Puts väck. Slut.
Och jag kan tänka mig att man senast då börjar sakna blyertspennorna med gummiände så att det värker i själen.
Mänsklighet i ett nötskal
Som journalist, bloggare och skribent måste man såklart vara redo att försvara sina tryckta eller publicerade ord. Du ska självfallet stå bakom det du säger, oberoende om du skriver som offentlig eller privat person. Men med varje bokstav jag trycker ner på tangentbordet känner jag ett litet stygn av osäkerhet – inte över vad jag säger, utan över hur jag säger det.
Osäkerheten är en del av arbetet. Den konstanta utvecklingen, de oundvikliga övertrampen och ibland pinsamma misstagen likaså. Skulle jag – och andra prestationstörstiga – lyssna på den osäkerheten och tänka över allt som kan gå fel skulle vi aldrig få något gjort. Det är största orsaken varför vi prokrastinerar så mycket.
Alla som är online vet att minsta lilla snedsteg, gammalt eller nytt, kan slå tillbaka och bli en svallvåg som dränker en i beskyllningar och hot. Vi är så rädda för att göra fel. Såklart vill ingen bli utslängd, utfryst, utlämnad från det sociala, vare sig offline eller online. Ingen vill medvetet göra fel.
Men det var därför Hymen Lipman satte suddgummin på änden av blyertspennan – för att människor begår misstag.
Människor begår misstag, och det måste man förlåta. Sudda ut, och skriva om.
Ida Rislakki
Ida Rislakki är Studentbladets chefredaktör hösten 2021-våren 2022, journalist, illustratör, innehållsproducent och grovt koffeinberoende retroentusiast.