Hoppa till innehåll

Nu är det slut på den kvinnliga skamligheten

Alla vi som identifierar oss som kvinnor känner igen det. Att förhålla sig till att vara ett potentiellt våldtäktsoffer, känna någon eller rentav själv vara ett. Att alltid vara till lags, behaga andra för att bli omtyckta, inte vara för mycket åt något håll, hellre svälja en spya än att spy på någon annans skor för att behålla värdigheten. Kvinnligheten.

Den svenska komikern Mia Skäringer är mest känd för sin provocerande humor, som fått utlopp i olika former genom åren. Hennes ståuppkomik där hon bland annat illustrerar porrfilm för fullsatt publik hör till mina personliga favoriter. Så rått, så trovärdigt och så verkligt, men med glimten i ögat. 

En del av oss känner henne som medelklasskvinnan “Anna” i den svenska tv-serien Solsidan. Andra känner henne som “Mia” i humorserien Mia & Klara eller som poddare i Skäringer & Mannheimer. En del av oss kanske lär känna henne för första gången i den här texten. 

Hennes bok En kvinnlig komikers dagbok (Lind & Co Ab, 21) är inte lika komisk som hennes scenframträdanden. Den är sårbar, ärlig och emellanåt så absurd att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag gör båda.

Den är rentav livsnödvändig för att bryta den kvinnliga ensamheten många av oss lever i. Med ett målande språk sätter Skäringer ord på många av de upplevelser vi har gemensamt men som vi fortfarande tror att vi är helt ensamma om. 

— Det som hände mig när jag var sex år blev såret de andra idioterna sedan letade upp och utnyttjade. Blodspåren de sniffade sig till ungefär som när man gör blodspår med rådjursklövar till hundar. Bild: Sandra Broborn

Boken är ett testamente över en internaliserad sorg och ett kvinnligt lidande som går över tre generationer, som karaktäriseras av att det sker inombords, i det tysta, bakom stängda dörrar. Det som är lite fult och skamligt måste skyddas för omvärlden eftersom en härlig kvinna inte gärna ska lida eller ha det jobbigt – för att finnas till för andra i tid och otid. För att inte tala om att fortfarande anses knullbar i samhället. 

Det finns inget konstnärligt utrymme att vältra sina psykiska åkommor i för en kvinna. Det räcker med att hon blir lite full på en afterwork en endaste gång. Det glömmer aldrig världen. Tragisk! – Dålig mamma. – Labil. – Hysterisk.

Istället för att våldsamt skrika ut till världen när saker och ting gör ont lär sig Skäringer tidigt att vara till lags, och att visa motstånd återhållsamt. Att skrika i en kudde som ett sätt att bearbeta ett av flera övergrepp och skydda förövarna från skammen och ta på sig den själv. “Ingen vill vara en surfitta eller bitterfitta”, är återkommande uttryck i boken. 

Nej, jag säger då det. Fjodor Dostojevskijs En underjordisk dagbok (Lind&Co, 2010) som jag läste i somras kan slänga sig i väggen i jämförelse. Torr och patetisk skriven av en man i maktposition, var min spontana reflektion. 

Skäringers lidande är lika mycket hennes eget, som sin mammas, mormoders och farmoders. Hon skriver om hur de bär upp varandras sorg, över de övergrepp de utsatts för som barn, som ingen någonsin pratade om.

Boken är skriven i livets mellanrum: på bussen, i bilen, mellan möten och mannen och sonen på morgonen i sängen. Anteckningarna är känslomässiga fragment från dåtid och nutid omvartannat. Ett virrvarr av känslor som bara behövde ut, som med tiden blev som ett balsam för själen. Bild: Sandra Broborn

Hon växte upp i den värmländska staden Kristinehamn, mitt i skottlinjen för mammans och pappans obearbetade trauman. När pappan drack, stängde mamman in sig i sovrummet. Kvar blev hon och brorsan i något slags eget inkapslat mellanrum. Barnen var vuxna, föräldrarna var barn. Trots att det skulle ha varit tvärtom. 

Drömmen om Stockholm

Som 18-åring flyttade hon precis som många andra småstadsbor (mig själv inkluderat) till Stockholm för karriären och rusade genom livet för att slippa känna allt det jobbiga. Drömmen om något annat. Något bättre. Och lite längre bort från kaoset i Värmland. Många är vi som försökt springa från oss själva och glömma vår historia. Varför? Det är enklast. 

Jag omvandlar min sorg till humor i en skoningslös kompostkvarn. Det är vad jag är bra på. Inget annat. Jag har ett jävla kaos inombords. Jag gjorde vad jag kunde av det jag hade. […] Jag blev kattmat. Nermald. 

Likt alla vi med duktig-flicka komplex ville Skäringer göra allt på en gång och hade svårt att säga nej. I teater- och skådespelarbranschen finns det ingen förståelse för att ställa in eller tacka nej. Till slut sa kroppen stopp. Hon gick in i den berömda väggen och fick ta paus från offentligheten och blidka själen. På stressmottagningen får hon diagnosen bipolaritet. 

Skratta för att överleva

Det rungande skrattet och de roliga historierna vid matbordet under uppväxten var familjen Skäringers klister och överlevnadsstrategi, men räckte inte hela vägen.

Precis som många av oss som inte fått lära sig att hantera känslor, fann Skäringer tröst i maten. Men det handlade aldrig om maten, utan ”ett kroppsförakt och själväckel” – ett rop på hjälp. Se mig, hör mig, rör mig. Tonåren kantades av olika självskadebeteenden som självsvält och uppskurna handleder. Familjeterapi i den egna kommunen som ett försök att få ordning på familjen. 

Den kvinnliga ensamheten går som en röd tråd genom hela boken. Att tvingas leva med och stå ut med att ens partner utsätter en och familjen för våld, för husfridens skull. De destruktiva nära relationerna där gränsen mellan sunt och galet inte längre går att urskilja. Känslan av att aldrig vara en tillräckligt ärbar kvinna för samhällets godkännande och skulden av att inte räcka till för sina barn eller partner.

En kvinna kan göra ett misstag och bli stämplad för livet och män kan begå samma misstag om och om igen, utan konsekvenser. 

Hon leker att hon är modern och jämställd men drar man ett finger i hennes ansikte, en nagel längs hennes foundation, så lyser det bleka urholkade ansiktet igenom. Hon jobbar i tystnad.

Kaffet blev lugnet

Skäringer beskriver hur hennes mamma var tvungen att hantera missfallet på toaletten själv, köra i egen bil till sjukhuset, då pappan var full och sov ruset av sig. Skäringer växte upp med sin gammelmormor, som fostrade hennes mamma alldeles själv. Kokkaffet på bordet blev som en symbol för att allt var lugnt och tryggt i den kaosartade tillvaron av våld, alkohol, skräck och tårar. I familjen är det kvinnorna som bär upp varandra. 

Hon skriver om det som för många av oss som vuxit upp i dysfunktionella familjer tar sig uttryck i ett slags medberoende. Att hon alltid var stressad som barn, beredd på minsta lilla avvikelse från det normala och på föräldrarnas mående. När mamma var lycklig, endast då var allt bra.

Kulmen kommer när hennes mormor ligger för döden. Då börjar friheten. 

I rummet med mormor känner jag mig verklig. För första gången på så länge verklig. Jag upplever min varelse. Min andning. Min närvaro. Jag känner mig levande och är rädd för att lämna rummet som nu blivit jag. 

Plåstret på allt blev sanningen i offentligheten, att sluta ducka för skammen. Att lyfta fram det skamfulla i rampljuset och krossa den ensamhet som isolerat så många. Så länge. För sig själv och andra. 

Sandra Broborn är Studentbladets redaktör hösten 2021-våren 2022. Hon är journalist och innehållsproducent med en bakgrund inom kulturantropologi. Hon har en fäbless för att låta undangömda fenomen lysa i nytt ljus.

Vad tycker du?