Vad får man egentligen säga på Twitter? Vad får man säga om sitt sexliv? Vad får man säga? Foto: Ida Rislakki.

Kopiösa mängder kommunikationskanaler, emojis och mångspråkighet, och ändå kämpar vi med att kommunicera med varandra. “Sociala medier” är det asociala mediet som förskjuter egentlig social interaktion med en ytlig och offentlig simulation av den sociala verkligheten. Det gör oss lika tafatta som tonåringar som inte vågar säga högt vad de vill ha av sin sexpartner.

Helsingfors nya borgmästare Juhana Vartiainen är fullkomligt öppen för möjligheten att Helsingfors stad skulle utlysas till en engelskspråkig stad, som inte skulle kräva språkkunskaper i svenska eller finska av engelskspråkiga anställda. Innan pälstanterna i Ulrikasborg av ren frustration sliter pärlorna från kalkonnacken kan man fråga sig om det verkligen är så underligt och revolutionerande att den nationalromantiska svenskan (och finskan) skyfflas undan för att bana väg åt det generella engelska språket.

Vårt språk influeras av den största – eller åtminstone mest vitt spridda – germanska språkggrenen engelska. Vi lånar uttryck, ord och fraseringar från popkultur och vår omgivning.

Språk utvecklas, växer och ändras med samhällsutvecklingen. Det är inget att sörja över, det är något att vältra sig i och leka med. Språk är som pasta – otroligt läckert och inget man ska ta på för stort allvar.

Det som däremot är ett litet krux är att språk och kommunikation inte är samma sak, även om de båda utvecklas i rasande fart. Samtidigt som vårt språk influeras av det engelska, polariseras också vår kommunikation. Retorik, i regelrätt sansad demokratisk mening som antikens greker skulle ha varit kåta på, existerar inte i offentliga rum längre på samma sätt som det gjorde för tio år sedan. I varje fall inte online.

Kommunikation som bransch bara växer och kanalerna för diskussioner blir fler, men kommunikationen människor emellan verkar ändå bli allt sämre. Regeringen kämpar med att förtydliga coronaplaner och restriktioner, kommentarfält blir ofta käbbel i sandlådestil jo-nej-jo-nej, och den politiska polariseringen ökar. Även om vi inte skriker ut våra åsikter på bytorget på samma sätt som vi gormar om allt mellan himmel och jord på Twitter. Ännu.

Jag tror att det beror på att sociala medier har målat upp illusionen att åsiktsfrihet skulle betyda att alla åsikter är lika mycket värda eller ens relevanta i alla diskussioner. (Spoiler alert: demokrati betyder att alla människor är lika värda, inte att allas åsikter väger lika mycket i alla diskussioner.) 

Åsiktsfrihet är en frihet vi inte ska ta för givet. Det finns mer eller mindre öppna totalitära stater – Ryssland, Kina, Myanmar, Nordkorea, för att nämna några – som i äkta retro-diktatursstil reglerar vad medborgarna och pressen får säga och tycka. I Norden har vi i varje fall på papper en fungerande, om än globaliserad och digitaliserad, demokrati. 

Sociala medier har demokratiserat medielandskapet så allt innehåll inte går igenom en manglad process av etiska och politiska frågeställningar innan publikation: har du en internetuppkoppling kan du dela med dig av dina åsikter. Detta är i och för sig en fantastisk sak. Det innebär, optimalt, att varje medborgare kan delta i samhällsdiskussionen och få sin röst hörd.

Men vi glömmer ändå ofta att en åsikt inte är ett faktum; att efterforskning i form av en Google-sökning, skummande av Iltalehtis artiklar och slukandet av diskussionsforum på Facebook inte gör dig till en expert; och att det inte spelar någon roll vilket språk vi talar eller vilken kanal vi använder för att uttrycka oss, så länge som vi arbetar för att göra oss förstådda. Inte bevisa att vi har rätt.

Mediekonsumenter och -producenter, det vill säga alla som använder någon form av media, bör överväga tre aspekter innan man dyker ner i ett kaninhål av debatt och verbal apokalyps, och i värsta fall, en häxjakt à la cancel culture.

Innan du öppnar munnen, trycker “publicera” eller lägger dig i, ställ dig först tre frågor:

  • Behöver det här sägas?
  • Behöver det här sägas av mig?
  • Behöver det här sägas av mig just nu?

Tala snusk eller tala sakligt, men tala tydligt och om det du känner till.

Det sista vi behöver är fumlande kommunikation som lämnar alla inblandade parter olyckliga, konfunderade och lite ömma.

Om skribenten
Publicerad
september 3, 2021

1 kommentar om “Ledare: Kan vi tala snusk eller ens sakligt – oberoende var och med vem?”

Lämna ett svar