Karnevalistisk politik i Romarriket känns både bekant och bisarrt för den moderna medborgaren. Bild: Nils Krogell/Klockriketeatern.

Et tu, Brute? Den romerska kejsaren Julius Caesars världskända fras syftar på den uppgivna och besvikna insikten att hans vän och kollega Brutus förrått honom. Så kände sig ensemblen för Julius Caesar hösten 2020, då restriktionerna högg kulturfältet och fällde den kejserliga pjäsen efter bara fem föreställningar. Men Shakespeares klassiska verk tål att spelas om och om igen. Också ett år senare än tänkt.

När jag stiger in i teatersalen på teaterhuset Universum är det som att gå in i en dark academia Tumblr-tjejs våta dröm. Romerska kolumner tornar högt mot taket och golvet ser ut som vit marmor. Vid närmare blick är kolumnerna av paff och marmorn plast, och det står en tvättmaskin och ett kylskåp på scenen. Stilren återvunnen romersk white trash.

Mellan de två pelarna ligger en blodig röra. 

— Julius Caesar blir mördad. Spoiler alert! varnar Wilhelm Grotenfelt, skådespelare.

Den röda röran är just lagom sensationalistiskt och politiskt laddad. Min reaktion är att ta fram telefonen och ta en bild för Instagram. Kanske just därför spelas Julius Caesar, en politiskt laddad pjäs om maktstrukturer och maskulinitet, nu som en samproduktion mellan Klockriketeatern och Sirius Teatern.

Varför Julius Caesar, och varför nu?

— Det är en superbra pjäs som hanterar makt på olika sätt. Jag fascineras av den objektiva och den hegemoniska makten, av maktstrukturerrna och av polariseringen, av toxiskt beteende och av varför allt går åt helvete, säger regissör Carl Alm.

William Shakespeares pjäser har blivit klassiker, för de är tidlösa. Pjäsen är skriven för 400 år sedan, men den moderna publiken kan relatera till både händelserna och karaktärerna. Julius Caesar handlar om makt, maskulinitet och politik, och de diskussioner som förs i pjäsen känns olyckligt nog moderna och bekanta.

— Man tycker sig känna igen karaktärer. “Han är ju precis som den här typen”. Det är lätt att göra kopplingar och hitta inspiration till det egna arbetet, säger Grotenfelt.

— Som skådespelare har vi en riklig inspirationsbank i vår omgivning, det är bara att plocka och samla, säger Tuuli Heinonen, skådespelare.

Julius Caesar sätts upp av Klockriketeatern i samarbete med Sirius Teatern.
Mansplainers har inte ändrats sedan Antiken. Bild: Nils Krogell/Klockriketeatern.

Julius Caesars maktspel går lätt att koppla ihop med modern politik och den roll sociala medier spelat för den allmänna diskussionen. Paralleller har till exempel dragits mellan pjäsen och det amerikanska presidentvalet 2016 och den politiska medierumba som följde.

— Alla har möjlighet att bygga upp sin egna pr-bild, ha egen blogg, projicera en egen bild, ha kanaler på sociala medier. Alla har den egna makten idag, säger Grotenfelt.

Frågan kanske snarare är om man borde göra det. Julius Caesar kopplar till politik överlag. I Rom var politik en show – karaktärerna pratar om sig själva som skådespelare, om performans. Pjäsen synliggör frågor från flera perspektiv, och tyvärr är det frågor som ännu är aktuella, säger Alm.

Blankvers och återvinning

— Jag tilltalades av att behålla språket och blankversen, även om vi har gjort förkortningar. Diskussionen rörde sig runt hur vi kan kombinera olika element i texten med något som är både modernt och tidlöst, säger Alm.

Julius Caesar är en tragedi som kommenterar politik och maktstrukturer, och den här versionen är ingen modernisering. Det handlar snarare om moderna arbetssätt som appliceras på en 400 år gammal klassiker.

Designteamet bakom scenografi, kostym, ljud och ljus har arbetat med återvinningstänk. Klockriketeaterns kommunikatör Ida Rosenblad berättar att teamet valt det ekologiska förhållningssättet både som ett arbetssätt och som ett konstnärligt val. Det är ett medvetet arbetssätt att arbeta hållbart, på samma sätt som det är ett arbetssätt att medvetet arbeta mot snäva, heteronormativa strukturer i själva arbetet med pjäsen.

“Det finns strukturer
vi inte behöver upprepa.”
Carl Alm

— Det finns strukturer vi inte behöver upprepa. Vi gör texten en tjänst av att rollsätta hur vi vill. Det var otänkbart för mig att bara ha vita medelålders män på scen fast pjäsen ursprungligen var skriven för dem, säger Alm.

Alm berättar att han ville ha en blandad ensemble av manliga och kvinnliga skådespelare i olika åldrar. Vem som ges synlighet är inte bara en modern diskussion, utan också ett tema som uppkommer i pjäsen och dess karaktärer. 

På scen står fem skådespelare, fast pjäsen har över tjugo karaktärer. Karaktärsbytena sker på scen, och scenografin bidrar till den karnevalistiska och lättsamma atmosfären. Klockriketeaterns Julius Caesar är allt annat än tragisk. Texten är rolig och intrigen finurlig, medan det politiska verkar i bakgrunden – alltså helt som på riktigt.

— Det politiska temat kan uppfattas bära med sig en tyngd som vår föreställning inte har. Pjäsen är mer än politik, man ska inte bli avskräckt av det. Det är karnevalshow och otroligt mycket humor, det är en stor teaterlek, säger Tuuli Heinonen.

Den lekfullhet som präglar scenografin och byten mellan karaktärerna bidrar till den karnevalistiska atmosfären – och Rom var känd för karnevalism.

Memento mori

— Vi har ingen kontakt till karnevalismen i Rom. Vi kan inte föreställa oss vilken karneval det var när en romersk general återvände från ett krig. Tänk att Mannerheimvägen skulle fyllas av lejon, elefanter, slavar, general med guldkrans och hejvilt supande publik. Det var en show, säger Carl Alm.

Känslan av karneval kan man ändå förnimma.

— Jag längtar efter att få spela, säger Grotenfelt.

— Vi längtar efter publik! kompar Heinonen.

Avsaknaden av publik, av show, har lyst med sin frånvaro. William Shakespeare skrev att hela världen är en scen, och vad är Caesar utan sitt bedårande folk?

— Teater behöver publik, och det märks speciellt tydligt i en pjäs som Julius Caesar där dynamiken med publiken ger så mycket. Showen saknas, säger Alm.

Inte länge till. Ensemblen har övat repeterat i ett och ett halvt år, och i skrivande stund är det T-77 dagar till nypremiär.

Julius Caesar sätts upp av Klockriketeatern i samarbete med Sirius Teatern.
Det finns plats för åtminstone en Caesar per generation. Bild: Nils Krogell/Klockriketeatern.

… ja sama suomeksi

Pjäsen spelas på två språk. Den svenska versionen hade urpremiär hösten 2020 och återkommer till repertoaren nu i slutet av augusti, medan den finska versionen visas för publik för första gången får sin premiär i början av september.

— Översättningarna är olika, de har annorlunda stilar. Den finska är annorlunda formulerad än den svenska. Den är mer fritt översatt och inte så ordagrann, säger Grotenfelt.

En del pärlor av fraser förloras i översättningen, men de vägs upp av andra guldkorn. Formuleringar och språkskillnader varierar, men kontexten – och maktstrukturernas problematik – fungerar oavsett språk.

— Jag förstod vissa saker tydligare från den finska versionen än från den svenska. Det är spännande att öva på skillnaderna mellan texterna och spela samma pjäs på två språk, säger Heinonen.

— Den svenska versionen är mer poetisk och följer Shakespeares text närmare, och där finns scener och repliker som vi ännu skrattar åt varje gång fast vi nu övat i långt över ett år, säger Alm.

Så länge vi kan relatera till Shakespeares pjäser kan vi njuta av dem. Kanske en dag kommer då de inte längre går att förstå med moderna ögon – men den dagen kommer inte inom en snar framtid. Så mycket har vi inte utvecklats på 400 år. På gott och ont.

 

Artikeln uppdaterad 18.8.2021 kl. 12.46. ”Olika bakgrund och åldrar” korrigerats till ”manliga och kvinnliga skådespelare i olika åldrar”.

Klockriketeatern spelar William Shakespeares politiska klassiker Julius Caesar (1h 45min) i samarbete med Sirius Teatern på Teaterhuset Universum. Pjäsen har nypremiär på svenska den 26.8 och urpremiär på finska 8.9. Läs mer på Klockriketeaterns hemsida.

Om skribenten
Publicerad
augusti 18, 2021

Lämna ett svar