När allt går åt helvete får vi lov att koka kaffe och fokusera på att göra det bästa vi kan. Bild: Janne Rislakki.

We didn’t start the fire
It was always burning, since the world’s been turning
We didn’t start the fire
Though we didn’t light it, but we tried to fight it
(Billy Joel, 1989)

Vi går in i en höst med konstant ökande antal coronafall i Finland, med färska erfarenheter om övergrepp och sneda maktstrukturer inom finländska subkulturer och med bränder i både Sibirien och Kalajoki. Hösten brukar kännas som en ny början, ett nytt försök, en svalkande förändring, ända sedan man som barn fick ny penal med tillhörande pennor och hela fadderullan precis innan skolstarten. Var är den pirriga känslan man bara kan få av nya pennor och nya försök?

Det är på hög tid att man äntligen börjar lyssna på oss och ger oss en chans att leva utan att vårt välmående försvagas.
Emilia Uljas, ordförande för
Suomen Lukiolaisten Liitto
(Yle 29.7.2021, red. övers.)

Jag tror att unga inte orkar tänka på stora planer och makrostrukturer. Det enda vi (millennialer och yngre generationer) någonsin hört är hur klimat, politik, ekonomi och kultur går åt helvete, jorden brinner upp och vi med den, och extremistiska rörelser äter upp det demokratiska arbete som med möda gjorts under de senaste 50 åren. Vi orkar inte försöka låtsas längre.

Så när det är en chefredaktörs jobb att tänka på en tidskrifts helhet och långsiktiga planer i ett samhälle där ordet “vaccinkritisk” är en etablerad etikett för vardagsidiotism känner jag mig lite i kläm. Man vill ju inte vara alldeles cynisk och rå, men inte heller fullkomligt blåögd. Men jag tänker så här:

Om det är något vi lärt oss under pandemin, så är det att enskilda prestationer inte bevisar något om processer och strukturer. En viss prestation berättar inget om arbetsmängden eller tankearbetet som ligger bakom. För vad säger en enskild prestation om den inte har en kontext?

(Svar: ungefär lika mycket som ordet “vaccinkritisk” säger om de individer som med blodigt allvar använder ordet.)

This is fine, säger kaffedrickande chefredaktören medan världen brinner.
Att vara studerande är lika lätt som att cykla. Förutom att cykeln brinner. Och du brinner. Och allt brinner sådär i allmänhet.
Bild: Janne Rislakki.

Rutiner var det som höll mig (någorlunda) vid mina sinnes fulla bruk under lockdown – och för att klara gigantiska utmaningar behöver vi, bland annat, bättre rutiner.

Rutiner som stärker kommunikationen med dem som inte håller med oss och som vi inte förstår. Rutiner som understöder en konstruktiv vardag. Rutiner som kräver bättre sätt att mäta framgång än genom endast kvalitativa metoder. Rutiner som inte lämnar svidande, förtryckande, utmattande spår i både människor och omvärld.

Studentbladet fanns innan det finska riket grundades, innan världskrigen satte världen i brand, under depressioner (både ekonomiska och personliga), under populariserandet av färg-TV, internet och sociala medier, och under feminismens banbrytande och problematiska andra och tredje våg. Vi kommer göra det som Studentbladet – och media i allmänhet – ska göra: kartlägga, belysa och diskutera. Jag tänker arbeta för att kartlägga och förtydliga kontexter, för hållbara och konstruktiva rutiner och strukturer, på att lyssna aktivt och försöka göra bättre val. 

Vi är ändå bara människor, och vi behöver rutiner. Jag ser fram emot att försöka bygga mer hållbara rutiner med empati och förståelse som utgångspunkt. De får vara höstens nya pennor för mitt chefredaktörskap. 

Att vi lyssnar på 80-talsrock på redaktionen är bara ett plus.

Om skribenten
Publicerad
augusti 2, 2021

Lämna ett svar