Utan dessvärre förvarning publicerade den ryska tv-kanalen Pjatij kanal (Kanal 5) ett länge försvunnet så kallat telespektakel gratis tillgänglig på sin Youtube-kanal. Några gedigna Tolkien-fans hade rotat i kanalens arkiv tills de äntligen hittade den sovjetiska filmatiseringen Hraniteli (1991) av J. R. R. Tolkiens succéroman The Fellowship of the Ring (1954), den första delen av den världskända trilogin The Lord of the Rings. Hraniteli (sv. ung. Väktarna) är regisserad av Natalja Serebrjakova som också skrivit manuset.
Pjatij kanal är efterträdaren till Leningrads television, som stod bakom produktionen. Filmen digitaliserades i två delar, som publicerades 27.3.2021 (50 min) respektive 28.3.2021 (64 min). Den hann bara visas en gång på tv 13.4.1991 innan den försvann.
Sagan om vad?
Trilogin The Lord of the Rings, som på svenska heter bland annat Sagan om ringen, handlar om den fiktiva världen Midgård. Efter ett par om och men ärver hobbiten Frodo Bagger en ring av sin farbror Bilbo Bagger. Ringen visar sig vara mörkrets härskare Saurons magiska ring, och Frodo sätter iväg tillsammans med flera andra för att förstöra den. Sauron försöker däremot ta tillbaka ringen, eftersom han behöver den för att kunna ta över världen.
I korthet handlar Hraniteli om att inleda resan mot Saurons rike Mordor för att smälta och därmed förstöra ringen där den smiddes, alltså i Domedagsklyftan.
Tolkien i Sovjet och på filmduken
Tolkiens verk var populära i Sovjet och är det fortfarande i dagens Ryssland. The Fellowship of the Ring översattes först som ett så kallat samizdat-verk (alltså inofficiellt) av Zinaida Bobyr under 60-talet. En officiell översättning publicerades 1983, och den var gjord av Vladimir Muravjov och Andrej Kistjakovskij. Det har gjorts ett antal nyöversättningar sen dess.
I Sovjet gjordes det också en filmatisering av The Hobbit, or there and back again (1937) år 1985, som regisserades av Vladimir Latysjev. På svenska blir titeln Hobbiten Bilbo Baggers sagolika äventyr. Händelserna i verket utspelar sig innan The Lord of the Rings, och skildrar till exempel då Bilbo får tag på ringen.
Den kändaste filmatiseringen av Tolkiens böcker är såklart regissören Peter Jacksons, som kom åren 2001–2003, och de blev en dundersuccé. På engelska har andra versioner gjorts av Ralph Bakhsi år 1978 samt av Jules Bass och Arthur Rankin år 1980, båda animationer. Jackson regisserade även en filmtrilogi av The Hobbit or there and back again, som utkom 2012–2014. Den första filmen sågades mindre än de andra.
I Norden har det också gjorts ett par filmatiseringar. En tudelad (15 min styck) svensk produktion av Bo Hansson vid namn Sagan om ringen (1971) finns fortfarande på SVT Play. I Finland gjordes en mini tv-serie på Yle för hela familjen vid namn Hobitit (1993) av Timo Torikka. Den baserar sig på Ryhmäteatteris populära teaterföreställning på Sveaborg i Helsingfors 1988–1989 och tar sammanlagt ca 3h 30min. Manuset är av både Torikka och Toni Edelmann.
Skattkistan har öppnats
Det finns mycket att ta tag i med Hraniteli. Den gjorde mig tidvis alldeles stum. Den är en skattkista som öppnar för en dialog med den samtida finska Hobitit, som också gjorde mig stum. Sätt på era säkerhetsbälten, för nu bär det av.
Serebrjakova valde att endast filmatisera händelserna i The Fellowship of the Ring. Den börjar från Bilbo Baggers 111-årskalas och slutar med att Frodo och Sam Gamgi smiter iväg från ringens brödraskap, som är där för att hjälpa Frodo med uppdraget. Planen blir att de på tumanhand ska promenera till Mordor för att förstöra ringen, men den resan skildras i de två följande böckerna.
Torikka valde däremot att filmatisera även den resan, alltså fortsätta ända till slutet av den tredje delen The Return of the King (1955). Men efter att Frodo och Sam smiter iväg får vi ett sjok på 1h 15min med endast deras resa tillsammans med Gollum. Alla andra intriger har lämnats bort.
Som grädden på moset får vi i början på den finska se hur Bilbo (Martti Suosalo) hittar ringen och möter Gollum (Kari Väänänen). Torikkas uppsättning får mig att tänka på komikern Alfred Backas utmärkta tredelade parodifilm på österbottnisk dialekt, Sagon om Traktorringin (2013, KARA-TV). Backas valde också att fokusera på Frodo och Sams resa och klippa bort de andra intrigerna.
Telespektakel
På ryska kallas Serebrjakovas (och Latysjevs) verk för telespektakel, alltså film som spelats in på en teaterscen med teaterkulisser. Torikkas är det också. Serebrjakovas version innehåller även scener som är filmade utomhus, medan den finska endast filmades inomhus.
Hraniteli och Hobitit har kompletterats med fotografier och filmsnuttar som satts in som bakgrunder i efterhand (med blue screen). Precis som Jackson använder Torikka dessutom miniatyrmodeller för att kunna filma till exempel staden Bree uppifrån.
Den finska står mest ut med att man inte sparat på rökmaskinen, och den sovjetiska med sina specialeffekter gjorda med tragikomiskt låg budget. Teatermiljön gör att de skiljer sig markant från Jacksons filmer, och det är säkert många av oss i dagens ungdom ovana med.
Det är troligen den ovanan som gör att det känns svårare att sjunka in i Hraniteli och Hobitit än i Jacksons båda trilogier.
På tal om budget
Hraniteli är gjord precis innan Sovjetunionens fall, och det syns i allt. Specialeffekterna är i princip hemgjorda (det börjar likna Backas verk) och för rekvisitan och kostymerna har ”man tager vad man haver” gällt. Skillnaderna i budgeten till Hobitit är redan påtaglig och till Jacksons trilogi, som man ändå börjat arbeta med på 90-talet, absurt stor.
Här måste ändå påpekas att budgeten speglar mera sin tid än den sovjetiska filmindustrin som helhet. Hobbiten Bilbo Baggers sagolika äventyr från bara några år tidigare är tekniskt både betydligt bättre och mer sammanhängande. Hraniteli präglas av en känsla av salig oreda och brådska, medan både Hobitit och Hobbiten Bilbo Baggers sagolika äventyr ger en känsla av att filmteamen varit mindre stressade. Till och med Hanssons verk med bakgrunder av vattenfärgsmålningar ser mindre kaotisk ut än Hraniteli.
Sovjetiska fantasy -och sagofilmer, speciellt de som inte var telespektakel, höll god teknisk kvalité redan på 60-talet. Som exempel kunde nämnas skräck-fantasyn Vij (1967) av Konstantin Jersjov som baserar sig på Nikolaj Gogols novell med samma namn. Filmindustrin var viktig i Sovjetunionen.
Även om finansieringen varit skral lyckas Serebrjakova med att förmedla Midgård på ett symboliskt plan. Galadriels (Jelena Solovej) spegel må vara en röd rund glasskål och bilspår synas i snön på vägen till Mordor, man förstår ändå poängen. Hakar man upp sig på allt hinner man inte se något annat.
Komiskt blir det oundvikligen i till exempel gruvan Moria, där Gandalf (Viktor Kostetskij) istället för att kämpa mot balrogen bara tappas bort i villervallan. Torikka spolar ändå ner sin Gandalf (Vesa Vierikko) i lavan som [censur] i en toalett. De fyndiga specialeffekterna och smarta sätten att kringgå behovet av dem gör det ibland underligt, men känner man till historien går det ändå bra att hänga med.
Winter is coming
Serebrjakova gör den radikalaste ändringen i Midgårds kosmos. Hraniteli har filmats i vintertid, och för att förklara varför det är sommar på Bilbos kalas i Fylke inne på teaterscenen men vinter utomhus under resan nästa dag har hon ändrat Midgård till att Fylke har evig sommar, medan världen utanför har fyra årstider.
”Winter is coming” säger Gandalf in i kameran, 25 år innan den breda allmänheten hakat på serien A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin.
Att viba eller inte viba
De sovjetiska filmatiseringarna står ut bland andra på grund av att Serebrjakova och Latysjev tolkar Tolkien med hjälp av dans. I Serebrjakovas verk presenteras Gamla pilträdsgubben, Kummelgasten (Larisa Dmitrijeva) och alverna i Lothlórien med mer eller mindre modern dans eller någon annan form av rörelsekonst.
Kummelgastens uppträdande påminner mig också starkt av drag på grund av sminket, kostymen och nivån av drama. Jag hoppas innerligt att någon spinner vidare på den tanken och sätter upp en flera timmar lång The Queen of the Rings inom en snar framtid. Varsågoda för idén.
Gollums (Viktor Smirnoff) rörelser i Hraniteli kunde också tolkas som dans, fast jag hellre skulle kalla det för vibing och därmed tappa ert förtroende och min karriär.
Latysjev har satt i en högre växel och hyrt in balettdansare. Dansandet för telespektaklet ännu närmare teater, men känns också nyskapande. Eller i varje fall annorlunda.
Du är som ett barn, Frodo!
Karaktärstolkningarna och skådespelarprestationerna i Hraniteli och Hobitit är varierande och väcker många frågor och känslor, speciellt Frodo och Gandalf, men också Gollum och Tom Bombadill.
Valerij Djatjenko, som spelar Frodo i Hraniteli, ämnar tydligt att porträttera Frodo som ett barn eller i alla fall som barnslig, även om Bilbo (Georgij Sjtilj) nyss påmint oss om att Frodo blivit myndig. I början beter han sig som ett litet barn. Han täljer, skuttar runt och uttrycker rädsla genom att gömma sig under en soffkudde. Han talar på ett sätt som associeras med barn, men ju längre in i filmen man kommer, desto svårare blir det att säga om Frodo är barnslig eller Valerij Djatjenko i själva verket är berusad.
Speciellt på värdshuset Stegrande ponnyn kan Frodo utan problem tolkas som stupfull istället för trött, som han påstår sig vara. Efter det kapitlet går det inte längre tillbaka till ren barnslighet utan hålls i lätt eftermiddagsfylla, eller ett tillstånd av avtagande rus.
Om Frodos tänkta barnslighet också skulle ha gällt Sam (Vladimir Matvejev), Merry (Sergei Sjelgunov) och Pippin (Vadim Nikitin), hade det inte stuckit ut, men de spelar helt vanliga vuxna, vilket gör Frodo till det jobbiga barnet(/fyllot). På Stegrande ponnyn blir de trötta på honom: ”Du är som ett barn, Frodo!”
Taneli Mäkeläs Frodo (nej, vi är inte släkt) kör istället raka motsatsen: all munterhet, alla ansiktsuttryck och extra rörelser är borta. Den finska Frodo är allvarlig och lugn. Efter skadan i Moria förändras hans röst till mörk och raspig utan ytterligare förklaring, men Mäkelä lyckas mot slutet lite visa att Frodo förändras av ringen, vilket Djatjenkos Frodo inte ens nuddar vid.
Du har sisu i dig, Frodo
Serebrjakovas Gandalf är av en oförklarlig orsak motsägelsefull. När Frodo får höra sanningen om ringen ber han Gandalf om hjälp. Istället för att svara ”såklart” som han borde, svarar sovjetiska Gandalf: ”Nej. Jag är en trollkarl.”Gandalfs roll i Midgård inomvärldsligt är att hjälpa och ge råd, och det är hela poängen med honom som karaktär.
Senare i filmen hjälper han till, trots allt, och därmed blir hans svar åt desperata Frodo underligt men ack så legendariskt.
Torikka har gjort Gandalf rent aggressiv, även i situationer där han definitivt inte är ens spydig i originalet. Det räddas lite av att han peppar Frodo innan Elronds rådslag med en klapp på axeln och ett ”Du har sisu i dig!”. För vad skulle inte en finsk filmatisering av Sagan om ringen vara utan lite sisu.
Dagens hedersomnämnande
Kari Väänänen spelar både Gollum och Aragorn i den finska versionen. Hans rollprestation för Gollum är riktigt bra, han förmedlar det tudelade i honom och kör all in med både kroppen och rösten. Han bryter den finska isen som präglar hela serien.
Väänänen påminner om Andy Serkis i Jacksons filmer, fast Väänänen pladdrar på mycket fortare och inte har fått ta del av animation. Bådas Smeagol/Gollum är mångfacetterade och jag måste påminna mig själv om att Jackson högst antagligen inte sett Hobitit.
I scenen där Deagol hittar ringen får man se enorma skillnader i den sovjetiska och den finska versionen. Sovjetiska Smeagol och Deagol (skådespelaren okänd) är så spralliga och glada som hobbitar beskrivs vara och ringen orsakar en märkbar förändring i det, medan de finska är så finsk att man inte blir överraskad av att Smeagol börjar strypa Deagol (Rauno Juvonen).
Bright blue is his jacket, and his boots are yellow
Min sista karaktärsanalys angår Tom Bombadill, som Jackson lämnat bort helt och hållet på grund av att händelserna i Gamla skogen inte egentligen för handlingen framåt.
Hraniteli, som inte hinner gå igenom mer än första delen i trilogin, får en starkare känsla av sagovärld samt uppehåller intresset tack vare Serebrjakovas beslut att ta med det hela. När målet inte blir att hinna till slut kan man lika bra gotta sig i omvägar och detaljer. Utan Gamla pilträdsgubben, Bombadill och Kummelgastarna hade det dessutom bara blivit värdshus, dialog och promenerande. Ingen orkar kolla på sådant.
I varje fall är det lite komiskt att Tom Bombadill (Sergei Parsjin) inte sjunger sin visa utan vrålar som Tarzan istället, även om visan 1991 redan funnits översatt och borde finnas tillgänglig.
I Torikkas serie får vi också möta dessa tre fenomen i Gamla skogen, fast här ska ni hålla i hattarna.
Finska Tom Bombadill (Esko Hukkanen) varken skuttar, sjunger, eller ens vrålar, vet med nöd och näppe vad ett leende är, och har inget av de kännetecknande färgglada kläderna på sig. Pompatill, som det blir i finsk mun, ser så mycket ut som en gammal och trött rockare med sitt långa mörka hår och mörka kläder att han luktar tobak och whisky genom datorskärmen.
På tal om etanol
Det går helt uppenbarligen inte att undvika att återkomma till sprit med jämna mellanrum. Frodo (eller Djatjenko) må vara aspackad, men har ni sett finska Bilbo på 111-årskalaset? Där har ni en finsk gubbsnut som har något att säga efter tolv stop. Han skränar som mina kvartersalkisar, och jag köper det. Däremot tvivlar jag inte på Suosalos nykterhet.
I Sagon om Traktorringin (som har textning på svenska skriftspråket) är det Sand-Alf (Jonathan Granbacka) som är hämtar ölen. ”En poligubbe är aldrig försenad. Eller aldrig för tidig. Han kommer precis när han vaknat”, påminner han Bil-Bo (Kevin Holmström, mest känd för Humorguppen KAJ), innan de börjar ta. Alfred Backa (”Frodo”) och Benny Holmström (”Sam”), som spelar sig själva, lär han senare att det inte finns Alko i Oravais. Den informationen satt jag bakom örat.
En poligobbe är aldrig försenad. Eller aldrig för tidig.
Han kommer precis när han har vaknat.
Sand-Alf (Sagon om Traktorringin, 2017)
Till och med Jackson beblandar sig i superi. Han har en scen i den andra filmen The Two Towers som inte finns i böckerna där Gimli (John Rhys-Davis) och Legolas (Orlando Bloom) tävlar i vem som kan dricka mest öl. Legolas vinner efter att Gimli skränat till lite och fallit medvetslös under bordet.
Öl och vin är även enligt Tolkien viktigt för hobbitarna och de andra folken i Midgård, men alla dessa filmer zoomar in på promillena på ett sätt som inte böckerna gör. I böckerna finns det fulla gubbar mer i förbifarten och underförstått än framför näsan.
Nazgulerna föredrar tekno
Musiken i Hraniteli gjorde mig mållös, och inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det var oväntat och inte det som vi är vana att höra i fantasyfilmer. Kompositören visade sig vara ingen annan än filmens berättare Andrej Romanov, en före detta medlem i det legendariska rockbandet Akvarium. Det förklarar allt.
Romanov jobbar lite som Howard Shore i Jacksons filmer med teman, ett för ringen och magiska händelser, ett för nazgulerna, ett för Fylke och hobbitar, och så vidare. Favoriten är ju det teknoaktiga synttemat för nazgulerna, men pluspoäng får också introt: en rockballad i moll med dikten One ring to rule them all inbakad.
För en ytterligare inblick i Akvarium kan man lyssna till exempel på Afanasij Nikitin bugi ili hozjdenie za tri morja, på svenska Afanasij Nikitin-boogie eller resan bortom tre hav (det finns en film om honom från 1957, även den på Youtube, som heter Hozjdenie za tri morja).
Toni Edelmann, som står för kompositionerna i Hobitit, väcker nästan, om möjligt, fler frågor än Romanov. Han jobbar inte med teman på samma sätt, men har en bred repertoar i genreväg. Det finns både sång och instrumentalmusik. Den senare består bland annat av ett saxofonsolo för romantiska medelhavskvällar, ett som försöker skapa medeltida stämning och ett som består av en kontrabas (eller synt, vem vet) som låter som om den vore direkt från den japanska animationsserien I Mumindalen (1990–1991).
Värk i själen
Som en helhet är Hraniteli ganska jämn. De olika scenerna är ungefär proportionerliga med tanke på originalet och handlingen går raskt framåt. Serebrjakova lyckas, trots alla utmanande omständigheter, få det att gå ihop och förmedla en lustig och lättsam sagovärld. Den blir, trots att urvalet av scener är så gott som samma, väldigt annorlunda från Hobitit.
Hobitit är brutalt i samma proportioner som Tolkiens originalverk, och allt annat än rask, speciellt i början. Men istället för trevlig och lustig är den tusen procent dramatisk och mörk utan värmen och färgerna som finns i Hraniteli.
Torikkas serie är ändå inte dramatisk på ett episkt sätt som Jacksons filmer. Serien är dramatisk på ett finskt sätt med tystnad och allvar samt med ett lager av klassiskt medeltida smuts och mörker för att visa hurdan sisu det krävs i Midgård. Till och med servitören på Stegrande ponnyn är så opretentiös att han röker North State istället för pipa. Hobitit är så våldsamt finskt att det börjar göra ont i själen.
Det lönar sig att vara nörd
Hraniteli togs emot med överraskade men öppna armar samt många förtvivlade frågor och roliga kommentarer. Den första delen har i skrivande stund över två miljoner visningar och båda delarna även slarvig engelsk textning. Kanalen har också tagit tillfället i beaktande och fyllt i sliskigt många reklamer i videorna.
Ett stort tack till de aktiva fansen i Ryssland som orkade rota i arkiven och sist och slutligen lyckades gräva fram den. Ett tack även till dem som gjort textningen. Tack vare dessa får vi njuta av ännu en bisarr tolkning av ett verk som är otroligt svårt att anpassa i filmformat, speciellt med låg budget. Jämnt 30 år efter sin första visning på tv, dessutom. Vilket sammanträffande!
Eller som en av kommentarerna på Youtube påminner oss om: Soviet Lord of the Rings is never late.
It arrives precisely when it means to.
Soviet Lord of the Rings is never late. It arrives precisely when it means to.
