Som om det inte vore nog har Ferns man nyligen dött och lämnat henne i ett tillstånd av plötslig, mardrömslik rotlöshet. Nu bor hon i sin bil och vintern närmar sig, men halvbekanta människors oro och medlidande betackar hon sig för. Fern vill inte se sig som ett offer, trots att hon uppenbarligen är det – eller? Ambivalensen kring Ferns offerroll är en av de många förtjänsterna i Chloé Zhaos ljuvliga film Nomadland.
Under de senaste åren har Zhao plockat priser på filmfestival efter filmfestival och etablerat sig som en lovande och empatisk realist. Att alla visningar av Nomadland är slutsålda under filmfestivalen Kärlek & anarki är alltså ingen överraskning, låt vara att många av stolarna är tagna ur bruk för att publiken inte ska sitta och andas i nacken på varandra.
Det är i en geografiskt specifik miljö Zhao hittat sin röst som filmskapare: hennes tidigare filmer Songs My Brothers Taught Me (2015) och The Rider (2017) utspelar sig bland invånarna i Pine Ridge-reservatet i South Dakota. Med Nomadland (som hon både skrivit och regisserat) höjer hon blicken: Ferns kringflackande liv för historien allt vidare omkring i den amerikanska västern. Filmen bygger på Jessica Bruders reportagebok om den grupp äldre amerikaner som sedan finanskrisen 2008 varit tvungna att resa landet runt i husbilar på jakt efter tillfälliga jobb. “Att överleva Amerika under 2000-talet” lyder undertiteln på Bruders bok, och här handlar det bokstavligen om överlevnad. USA:s sociala skyddsnät är tämligen värdelöst, så för Fern och de andra nomaderna är det inte tal om att gå i pension. Istället blir det säsongsarbete på Amazons lager, och när jobbet tar slut är det bara att sätta sig i bilen och leta efter nästa korta anställning. Scenerna på arbetsplatserna är rörande. Trots att de bara ska jobba tillsammans en kort tid orkar kollegorna vara öppna inför varandra: på varje nytt ställe förklarar de sina tatueringar och deras betydelse för alla som vill höra på. Det är för övrigt första gången jag ser arbetet på Amazons lagergolv skildras på film, bara det förtjänar Zhao en eloge för.
McDormand känns äkta i rollen som en butter men varm vagabond. När hon himlar med ögonen behövs inga repliker – hennes mästerliga mimik ger berättelsen ett djup som är långt ifrån självklart i en film där huvudpersonen tillbringar merparten av tiden ensam i en skåpbil. McDormand är en av få yrkesskådespelare som medverkar; liksom i tidigare filmer lyckas Zhao få lokala figurer att spela sig själva. Luffarna som Fern möter drömmer om att vara självförsörjande, deras självhjälpsböcker innehåller tips på hur man tar livet av sig på ett värdigt sätt istället för att tillbringa sina sista år på sjukhus.
Frågan är väl egentligen hur mycket dessa människor själva valt sin fria livsstil. Vad göra om man inte har råd att ligga på sjukhus, inte har råd att bo i ett hus? Det mycket amerikanska svaret är att man gör det bästa av situationen. Eller som Ferns välvilliga men oförstående syster uttrycker det: Fern är som de gamla pionjärerna, hon är en del av en amerikansk tradition! (En tradition som gestaltas i en annan sevärd film som visades under Kärlek & anarki, Kelly Reichardts First Cow.) Närmare sanningen kommer man kanske om man ser Ferns berättelse som en del av en annan, konstnärlig, tradition: den amerikanska arbetarskildringen. Zhaos nomader har, vill jag påstå, mer gemensamt med John Steinbecks migrerande arbetare än med några mytologiserade, lycksökande pionjärer.
Liksom i The Rider samarbetar Zhao här med cinematografen Joshua James Richards, vars landskapsbilder är uppriktigt betagande. På ett av sina många jobb sitter Fern lutad mot en enorm hög potatis, som filmas på samma sätt som de bergskedjor Fern vandrar i under sin lediga tid. Det är den här kontrasternas symbolik jag tycker så mycket om med filmen. Det klipps hela tiden mellan de två sidorna av nomadlivet: först en oändlig stjärnhimmel – klipp till att Fern torkar av bordet i snabbmatsrestaurangen där hon för tillfället arbetar.
Americana-ikonografin behandlas med varsam hand och Zhao lyckas med konststycket att göra realism av något så sönderfetischerat. Frihetsestetiken som lätt kunde föra tankarna till nationalistisk kitsch hjälper istället Zhao att undvika den typ av misärporr som filmmakare och författare på bägge sidor av Atlanten ofta drämmer till med när fattiga människors liv ska bli en historia. Kort sagt: istället för att lägga på ett grådaskigt filter och skriva eländet på tittarens näsa, visar Zhao en solnedgång.
Och ja, visst är solnedgångarna över Big Sur och Arizonas bergskedjor mer än lovligt besjungna, men i Zhaos tappning ser jag dem med nya ögon. Där Pine Ridge-reservatets landskap i The Rider fungerade både som cowboy-invånarnas livsmening och fängelse, utforskar Nomadland istället naturen som motpol till det avhumaniserande säsongsarbetet. Naturens skönhet görs ikonisk eftersom det hjälper livet att få mening, den finns kvar för dem som förlorat allt annat.
Nomadland går för tillfället på Kino Engel och kan streamas på Disney+.
