I början av maj skrev Svenska Yle en artikel om den finlandssvenska artisten ILON med rubriken ”Ilon är sitt skivbolags stora internationella satsning: Det skulle vara orättvist att inte tro på det själv då så många människor jobbar för mig”.
ILON är utan tvekan en grymt bra sångare och låtskrivare, och hon har alla chanser att väcka uppmärksamhet utomlands. Rubriken belyser ändå ett intressant fenomen inom finländsk musikjournalistik: Varför bryr vi oss ifall en finländsk artist är ett skivbolags stora internationella satsning?
Kalla mig gammalmodig, men då jag lyssnar på en låt av en ny artist brukar jag tänka på ifall låten är bra och ifall den väcker känslor hos mig, snarare än om artistens skivbolag har gjort en fiffig investering som ger bra avkastning utomlands.
Jag är knappast ensam om att tänka så här, för den här sortens vinkling händer så gott som aldrig när finländsk musikmedia berättar om utländska artister. Men när det kommer till inhemska artister som sjunger på engelska är man av någon orsak väldigt mån om att poängtera att de minsann har utländsk genomslagskraft, som om det på något sätt skulle göra musiken bättre.
Visst är det bra om artister och band genom internationell uppmärksamhet kan leva på sin musik, men den finländska och nordiska popkulturen kommer att lida ifall det blir en förutsättning. Att man som kulturjournalist väljer att framhäva hur mycket potential någon har att nå utländsk framgång är bara kontraproduktivt ifall man vill stödja att musiker ska kunna leva på vad de gör i vårt land. Artister borde inte behöva nå ut till människor världen över för att kunna få hyran betald.
Musik finns till för att beröra, väcka känslor och skapa stämning. Som musikjournalist borde man betona det. Om man istället väljer att skriva om hur stora ekonomiska satsningar olika artister är för sina skivbolag kanske man lämpar sig bättre för att skriva om startup-företagsamhet och kvartalsrapporter.