Samtycke kan inte köpas

Jag träffar Tiia Forsström och Jenny Snow en blåsig eftermiddag i april. Snow vill hållas anonym och framträder därför under sin arbetspseudonym. Det bjuds på kaffe och hemlagad bulla i äkta finsk tappning.

— En av mina stamkunder gillar att baka och vet att jag älskar bakverk, säger Forsström när hon dukar upp bordet.

Det är en helt vanlig arbetsresa, en helt vanlig pratstund med två helt vanliga finska kvinnor som dricker kaffe på en bakgård i Esbo. Det är svårt att tro att de är stigmatiserade på grund av sina arbeten. Men det är de, för de är sexarbetare.

Hur definieras sexarbete?

När jag tänker på sexarbete tänker jag på allt från strippare till porrstjärnor, till kvinnorna i högklackade skor på Mannerheimvägen klockan halv fem på morgonen och Sofi Oksanen som sålde använda trosor på postbeställning på 90-talet. Jag har alltså ingen aning vad sexarbete innebär, och vad det utesluter.

— När kunden upplever upphetsning och njutning upplever jag att det handlar om sexarbete. Det är min definition. Men individen bestämmer själv vad hen räknar till sitt jobb, säger Forsström.

Både Forsström och Snow understryker individens personliga gränsdragning och preferenser gällande arbetets natur och definition. Varför någon föredrar en viss term framför en annan är upp till individen.

— Den negativa koppling som finns till, eller stigmatisering på, olika termer kan vara en orsak till varför man väljer en viss term framför en annan, eller varför man inte identifierar sig som sexarbetare. En annan orsak kan vara att man inte upplever att man gör ett jobb, utan mer en hobby, säger Forsström.

Den negativa kopplingen kan bero på en snäv uppfattning om sexarbete. Forsström använder ironiskt termen “horarki” för att beskriva den snedvridna, stigmatiserade uppfattningen om olika nivåer av värde av sexarbete. Högst upp finns arbete med lite kroppslig kontakt, längst ner arbete med genital kontakt. Den här indelningen och uppfattningen är skadlig mot sexarbetare och motsvarar inte verkligheten.

— Oberoende av arbetets natur får sexarbete inte förminskas eller dramatiseras, säger Forsström.

Forsström och Snow gör båda full service, vilket täcker upp allt upp till samlag med kunden. Snow arbetar också som eskort. I den arbetsbilden kan sex ingå, men det är inte nödvändigt. Allt beror på kundens behov och arbetarens egna preferenser och val. Och just för att individens egna gränsdragningar uppmärksammas i arbetsbilden kan variationerna inom olika former av sexarbete vara stora.

— På sistone har en del OnlyFans-producenter framträtt med sina egna ansikten, alltså säger offentligt att de gör sexarbete. Det här ger mångfald till uttrycket av sexarbete, oavsett vad arbetaren eller producenten själv kallar arbetet, säger Snow.

Så gör Sofia Sarkava, också känd som Lady Clitter. Hon är en av många som producerar innehåll på plattformen OnlyFans och har sedan februari också arbetat som eskort. Jag träffar Sofia en solig eftermiddag i Drumsö.

— Själv tänker jag som så att när man medvetet hetsar upp eller ger njutning åt en annan mot betalning, så handlar det om sexarbete. Det beror på arbetaren vilka hens gränser är, och på kunderna, vad kunden vill ha, säger hon.

Sarkava kallar sig helst för “sexpositiv konstnär” eftersom det innehåll hon gör ofta är både konstnärligt och erotiskt, men räknar sig också som sexarbetare. Flera av hennes bekanta föredrar andra termer.

— Många som gör OnlyFans på samma sätt som jag föredrar att kalla sig innehållsproducenter. Arbetaren ska själv få bestämma vilka termer hen föredrar, för en del termer har så negativa konnotationer, säger hon.

Sexarbete som paraplybegrepp kan föras åt många olika håll. Om arbetaren idkar en typ av sexarbete betyder det varken att hen kommer göra en annan form, eller att hen aldrig kommer pröva på något annat. Det finns inte ett typiskt sätt att flytta sig från en arbetsform till en annan inom sexbranschen.

— Att någon inte vill använda termen “sexarbete” kan också bero på att hen inte vill definiera vad hen gör, vilket absolut hör till hens rättigheter. Ingen utomstående får definiera vad som är rätt eller fel för den individuella sexarbetaren, säger Snow.

Terminologi: sexarbete

— Det ger en emotionell trygghet att kunna prata om saker med deras riktiga namn och till exempel säga “jag säljer sex”. Man måste också kunna prata om något obehagligt sker, och det kanske upplevs som svårt eller omöjligt på grund av stigman –när det kommer till sex och säljandet av sex uppmuntras den allmänna diskussionen inte till att direkt prata om dem med deras rätta termer, säger Snow.

En emotionell trygghet grundas på att rätta ord kan användas för att beskriva vad som händer och sker – på gott och ont. Öppenhet och genomskinlighet är därför viktiga utgångspunkter för diskussion, hantering och förståelse från flera infallsvinklar och olika erfarenheter. Sociala medier är därför en viktig kanal.

— Många sexarbetare har flyttat till plattformar som OnlyFans på grund av pandemin, och vi har kanaler utanför plattformen för stöd och diskussion. Genom sociala medier får man lätt bra kontakt med andra sexarbetare, säger Sarkava.

— Själv är jag väldigt öppen med mitt arbete, men det är viktigt att minnas att alla absolut inte måste komma ut ur skåpet om de inte vill, säger Forsström.

— Det är en verkligt viktig poäng, för på grund av stigman vill inte många det. Jag vet inte vad vi skulle göra om vi inte hade Tiia som pratat för oss offentligt, säger Snow.

Själv känner hen sig tvungen att vara i skåpet, på grund av stigmatiseringen. Det är alltså inte ett frivilligt val i sig, utan hen upplever att hen inte har möjligheter att ta sig därifrån. Hens närmsta vänner och familj är medvetna om hens arbete, men för Snow är det ett sätt att skydda sitt privatliv – en sexarbetare har inte samma mänskliga rättigheter som andra, säger hen.

Den största orsaken varför många undviker termen “sexarbete” kan bero på att de vill undvika den stigma som kopplas till termen. Men då termen inte används kan det förminska andra sexarbetares position.

Termen är också okej att använda av de som inte är i branschen.

— Det har gjorts mycket arbete och aktivism för att etablera termen “sexarbete”. En term som inte är okej att använda är “prostituerad” eller “prostitution”, säger Forsström.

Ordet “prostitution” kommer från latin. Etymologiskt betyder “pro” före, “statuere” att sätta upp eller placera. Sedan mitten av 1500-talet har termen “prostituerad” med betydelsen “offentligt utsatt eller utställd, till salu” syftat på ett brett spektrum av individer och fenomen, från samtyckande sexarbetare till sexslavar. En mer exakt definition på vad exakt ordet syftar på finns inte i dagens läge.

— Om det ordet används i media ser man tydligt de personliga attityderna och uppfattningarna om sexarbetare. Begreppet är så brett att det syftar både på mig, en vit, medelålders fru som frivilligt säljer sex, på en ensamstående nigeriansk mamma som är tvungen att sälja sex, på ett sålt barn, och på en orangutanghona fastkedjad i väggen så män kan våldta henne. Det är omöjligt att veta vad som syftas på då “prostitution” används. Det beror helt och håller på situation och kontext, säger Forsström.

Problemet ligger inte bara i ordets antagna innebörd, utan också i ordets form. Om någon är “prostituerad” är hen inte en aktiv faktor vare sig i meningen eller i kontexten. Det antyder att någon annan har makten över den “prostituerade”.

— Det ordet används väldigt medvetet. Det är psykiskt våld att ta ifrån en människa hens narrativ och självbestämmanderätt, och istället föra fram en sorts förmyndarskap och stor oro, säger Snow.

— Till den attityden hör en uppfattning att när det är fråga om sex och pengar handlar det automatiskt om kvinnovåld. Den tankevärlden grundar sig på ett mycket sexnegativt, antifeministiskt tankesätt, och är tyvärr ett perfekt exempel på svensk feminism där man tystar ner de kvinnor vars talan man för, fortsätter Forsström.

— Det värsta med den svenska feminismen, där man tystar ner kvinnor vars frågor hanteras, är att det är psykiskt våld, säger Snow.

Det internaliserade våldet som kallas stigma

Även om de bekymrade rösterna av svenska feminister vid första anspråk kanske låter tröstande, handlar det ändå om en strategi där narrativet tas ifrån individen i en diskussion av antagen oro. Det här blir farligt för alla sexarbetare.

Om allt sexarbete automatiskt är våld mot kvinnor, får alla – både utomstående och sexarbetarna själva – en uppfattning att en sexarbetare till exempel inte kan våldtas. Den svenska strategin, som Forsström och Snow kallar den, normaliserar våld mot sexarbetare.

— Det oroade pratet kanske låter fint, men det känns fel, och man kan inte säga varför eller hur. Det är gaslighting*, ren och skär gaslighting, säger Snow, och fortsätter: våld är inte en del av sexarbete!

Varje kvinna bär på en internaliserad stigma om sin sexualitet. Det är en del av patriarkatet. Därför är det lätt att projicera sina egna känslor på sexarbete, alltså på en akt där man själv är den aktiva sexuella agenten, och eftersom man gör något som marginaliserar en ännu mera, alltså använder sin sexualitet till sin fördel.

— Kapitalistiska egenskaper, och patriarkatet, är så djupt rotade i den västerländska kulturen att det är självklart att de reflekteras i oss som individer. En sexarbetares aktivitet utmanar den kulturens snäva uppfattningarna om kvinnlighet och sexualitet, och till exempel om marginaliserade individers prestationer. Vi lever ännu i Freuds skugga, säger Snow.

Sigmund Freud populariserade sin teori om kvinnlig sexualitet i början av 1900-talet, och hade en mycket sexnegativ och kvinnohatisk utgångspunkt som influerar vår uppfattning om kvinnlig sexualitet än idag. (Lästips: Liv Strömquist, Kunskapens frukt, 2014)

— Kvinnohatet är inte närvarande på OnlyFans – mina kunder där är på det stora hela en bra bunt – men Twitter är huvudlöst ibland, och Reddit också, säger Sarkava.

Både Forsström, Snow och Sarkava berättar hur närvarande stigman är i vardagen. Forsström definierar stigma som “ett sätt för samhället att berätta för individen vad som är accepterat, och vad som inte är det”.

— Sexbranschen är som ett förstoringsglas för den kvinnliga sexualitetens stigma och tabun. Alla kvinnor har upplevt diskriminering bara för att de är födda som kvinnor, men den här stigman amplifieras i sexbranschen, säger Snow.

Stigman har många lager. Kärnan i den är lätt att analysera, men den är mångfacetterad och skär igenom andra samhälleliga problem, fortsätter hon.

Det handlar alltså om internaliserat och intersektionaliserat våld – något de flesta kvinnor känner till oberoende av ålder, etnicitet, klass eller arbete, och ett mycket farligt fenomen.

Inte bara själva sexarbetarna upplever en stark stigmatisering. Deras kunder är minst lika utsatta.

— Det som är viktigt att minnas och förstå är att om någon är på vår sida, förutom andra sexarbetare och stödorganisationer, så är det våra kunder. Vi förstår att det är ett privilegium att kunna prata ömt om våra kunder som vi gör här, jämfört med Sverige. Kunderna är i en nyckelposition för förminskandet av stigmatiseringen, men också för att hitta och hjälpa offer av människohandel, säger Forsström.

Den finska lagen tillåter köp och försäljning av sex, men inte köp av sextjänster från ett människohandelsoffer. Det är alltså upp till kunden att gissa när det handlar om samtyckande sexarbete respektive offer för människohandel. Om man använder tjänsterna och det senare framkommer att det var frågan om ett offer hotas man av rättsliga följder om man anmäler fallet till polisen. Hur många kunder medger att de besöker sexarbetare om kunden hotas av rättegång och fängelsedom?

— Det är mycket farligt att också stigmatisera kunderna. Man pratar inte om dem på ett uppskattande, respektfullt sätt, säger Snow.

Forsström håller med. Även om det skulle vara viktigt att minska stigmatiseringen kring sexköpare, är det förståeligt att de inte vill stiga ut i offentligheten på grund av stigmatiseringen, alltså av samma orsaker som många sexarbetare föredrar att vara anonyma.  Sociala medier är en viktig kanal för också det här ändamålet; Instagramkontot @rakkauttarahalla arbetar till exempel för att minska stigmatiseringen av sexköp.

— Det känns som om det ibland pratas fulare om våra kunder än om oss, säger Forsström.

Lagenlig diskriminering

—  En sexarbetare som fungerar som enskild näringsidkare i Finland har precis samma ansvar som alla andra företagare, men mycket färre rättigheter. Problemet är inte arbetets natur, utan arbetsförhållandena och arbetsvillkoren, säger Snow.

Diskussionen om sexarbetare och deras juridiska rättigheter är svartvit i Finland. Här lyssnar man inte heller på vad arbetaren behöver för att känna sig trygg i sitt arbete. Sexarbetare får inte offentligt marknadsföra sin verksamhet eller införskaffa kortbetalningsmöjligheter. Många sexarbetare skulle hellre vara arbetstagare än egenföretagare, men det är inte juridiskt möjligt i Finland.

Den finska utlänningslagen är inte heller problemfri. Om myndigheterna har en grunder för att misstänka att en person utifrån EU:s gränser ska resa in i Finland för att sälja sex släpps den personen inte i landet. En grund för misstanke kan helt enkelt vara kondomer i väskan. I praktiken betyder det att varken samtyckande kolleger kan resa till Finland för arbete, eller att offer för människohandel kan komma in i landet för att få hjälp.

— Fast vi har många saker bättre än i Sverige finns det ogjort arbete här också. Alla sexarbetare vare sig kan eller vill fungera som företagare av orsak eller annan, säger Snow.

Mycket lämnas alltså på sexarbetarens egna – och ensamma – ansvar.

— Sexarbetarens säkerhet beror helt och hållet på arbetaren själv, eftersom du bara får arbeta ensam, säger Sofia Sarkava.

Hon berättar att det snabbt kan bli problematiskt om flera sexarbetare vill dela på samma arbetsutrymmen. Den finska lagen tolkar medvetet ekonomiskt utnyttjande som koppleri. Det är tekniskt sett inte omöjligt att flera sexarbetare delar på samma utrymmen, men i så fall får ingen gynnas ekonomiskt mer än någon annan. Därför vågar sexarbetare inte dela arbetsutrymmen eller hyra utrymmen åt varandra, eftersom koppleri är så otydligt definierat i strafflagen.

— De här lagarna existerar för att skydda offer för människohandel, men de fungerar inte. De försvårar både sexarbetarnas verksamhet och människohandelsoffrens möjligheter att söka hjälp, säger Sarkava.

Men hon understryker att sexarbetarna är betydligt tryggare i Finland än i Sverige, där lagen diskriminerar sexarbetare mer radikalt.

— Ta koppleri som exempel. Om vi bodde i Sverige skulle min man sitta i fängelse, för han är sjukpensionerad alltså försörjer jag oss, så han gynnas av mitt sexarbete. Våra svenska kollegors kumpaner kan därför inte bli arbetslösa eller gå i pension, säger Forsström.

— Sexarbete som bransch är speciell, för det handlar om sexualitet. I vår bransch dominerar självbestämmanderätt: samtycke kan inte köpas, säger Forsström.

Med frasen syftar Forsström inte på det som de svenska feministerna kämpar för, nämligen att allt sexarbete automatiskt är våld mot kvinnor. Tvärtom. Hon menar att alla tjänster sker på sexarbetarens personliga villkor, varje gång.

Re: I Sverige finns inga horor

I Sverige finns inga horor (Tyskland-Frankrike, 2018) är en dokumentär som diskuterar svenska sexarbetares rättigheter. Dokumentären bildsätter det tragiska öde som mötte aktivisten och sexarbetaren Eva-Marrée Kullander Smith, också känd som Petite Jasmine, och kartlägger den strukturella stigmatiseringen av sexarbetare som kommer utifrån branschen, inte inifrån.

Det är vad de svenska feministerna gör, menar Forsström och Snow. I Sverige dominerar uppfattningen att allt kommersiellt sex alltid är kvinnovåld, fast det inte stämmer. I Sverige är det också vanligt att “prostitutionsproblemet” diskuteras i media, vilket är ett till flummigt definierat begrepp.

— Den svenska sexköpslagen gör automatiskt sexköparen till en fiende, “eftersom bara kriminella köper sex”. Hurdana kunder kommer då söka sig till sexarbetare? Sådana som inte har något att förlora, som redan har brottsregister såklart. Den här typen av lagstiftning utsätter människor för direkt livsfara, säger Snow.

— Jag känner inte till en enda motsvarande lag som skulle utsätta så direkt livsfara för så många människor – kvinnor – som Sveriges sexköpslag, säger Forsström.

Människohandel ≠ sexarbete

Att automatiskt koppla ihop sexarbete med kvinnovåld, människohandel och nedlåtande termer är ett problematiskt tankesätt, för det blandar ihop begrepp och fenomen som inte är direkt relaterade.

— När det pratas om offer av människohandel kopplas termen ofta ihop med sexarbetare. Vi har säkert alla den mentala bilden att kvinnor och barn smugglas in i landet, och utan att förminska allvaret i dessa få fall kunde vi också prata om “arbetsbetingad människohandel”, säger Forsström.

Som exempel lyfter hon upp fallet med de nepalesiska restaurangerna som skapade chockrubriker år 2019. Hon påpekar att ingen diskuterade huruvida alla nepalesiska restauranger borde stängas, eller att man aldrig skulle få äta nepalesisk mat igen, utan istället funderade man på hur man kunde utforma ett stödnätverk och trygga arbetsförhållanden för arbetstagarna. Skillnaden som görs mellan restaurang- och sexbranschen är, i det här avseendet, alldeles absurd.

— Arbetsbetingad människohandel kan också syfta på restauranger, byggplatser eller bärplockning. Det handlar om väldigt liknande erfarenheter och behandling som i den typiska uppfattningen om människohandelsoffret som sexarbetare – oavsett fall handlar det om en absolut åsidosättning av mänskliga rättigheter, säger Forsström.

— Kan det månne handla om en patriarkalisk tanke om att mandsominerade branscher inte kan ha offer, för att män inte kan utnyttjas? Tanken att män inte kan vara offer? Det är samtidigt väldigt nedlåtande mot andra branscher, undrar Snow.

— Det här strukturerna måste lyftas fram. Det är verkligt hälsosamt att överväga hur människohandel kan se och ser ut, säger Forsström.

För att endast samtyckande sexarbete skulle existera, och för att motarbeta människohandel, borde global fattigdom utrotas, fortsätter Forsström. Sexarbetare borde garanteras bra arbetsförhållanden, människohandelsoffer borde hittas alltså kunderna borde känna sig trygga att ta kontakt med polisen, och sexarbete borde normaliseras som ett jobb bland alla andra. Då stigmatiseringen kring sexarbete minskar, förminskas också kopplares och människohandlares levnadsutrymme.

Det som alla tre intervjuade kvinnor understryker är att samtyckande sexarbete ändå, i slutändan, bara handlar om ett jobb som borde normaliseras bland andra jobb. Förutom det faktum att det handlar om kroppslig självbestämmanderätt och sexualitet, varför görs det så en så stor skillnad på att det handlar om just sexarbete?

Svaren kommer rappt: för att sex säljer, för att det är tragiskt och lätt att lyfta fram i media, för att sex och sexualitet är stigmatiserat.

— Alla som blir offer för den här yrkesmässiga människohandeln rör sig i ett grått område; alla blir lovade ett arbete som inte motsvar verkligheten. Men det blir en tragedi först när det handlar om arbete relaterat till sex, säger Snow.

Sofia Sarkava spinner vidare på tankegången.

— Samhället ser sex som en central sak för kärlek och parförhållanden, så därför skulle det på något sätt vara skamfullt eller fel att sälja sex. Allt som behandlar sex och sexarbete är tabubelagt, och mycket skam kopplas till ämnet, säger hon.

Eftersom stigmatiseringen är ett så stort hot görs mycket för aktivt motarbeta den och alla andra missuppfattningar som omringar sexarbete och sexualitet. Aktivister som Forsström, Sarkava och Snow, tillsammans med organisationer som expertorganisationen Pro-tukipiste (@protukipiste) och sex- och erotikbranschens finska aktivist- och stödnätverk FTS Finland (@ftsfinland) arbetar aktivt för sexarbetares rättigheter, stöd och trygghet – men utanför branschen sker inga större förändringar.

Man är mer rädd för stigma
än för fysiskt våld.
– Jenny Snow

Vad skulle försäkra de bästa, tryggaste, bekvämaste och bäst fungerande arbetsförhållandena för sexarbetare?

— Det här är ett jobb. Vi är inte automatiskt traumatiserade för att vi säljer sex. Alla arbeten kan traumatisera och få en att må dåligt om arbetet inte passar en. Mest blir jag störd på stigman och “oron”, säger Sarkava.

— Många som jobbar i branschen är rädda för att komma ut ur skåpet, och helt av förekommen orsak. Speciellt de som också arbetar i social-, utbildnings-, och vårdsektorn är mycket rädda för att det ska komma fram att de gör sexarbete. De är rädda för förmyndarskapstvister, vräkning, bekantas reaktioner och brutna kontakter, och de är inte rädda i onödan, säger Forsström.

— För mig skulle det underlätta att stigman minskade. Man är mer rädd för stigma än för fysiskt våld, säger Snow.

— Jag – och förmodligen andra sexarbetare – vill aldrig mer se, läsa eller höra om ett enda lagförslag, tv-program, radioinlägg, en enda podcast, artikel, diskussion eller annat medieinnehåll om sexarbete utan att en enda sexarbetare har kommit till tals, säger Forsström.

”Får jag cashewnötter och lax är jag lycklig”

— Man måste minnas att det slutligen ändå handlar om jobb. En del kan uppleva att det här är drömyrket medan andra gör det för att försörja sig. Precis som alla andra jobb. Det är viktigt att veta vad man talar om. Det är fel att säga att någon “måste” göra sexarbete, för alla måste gå på jobb, säger Forsström.

Hon föredrar ordet “samtyckande”.

— För att få pengar kan man vara lika tvungen att ställa sig i Siwas kassa som att sälja sex, säger Forsström.

— Det är typiskt att man prövar på många olika sorters sexarbete, och det tycker jag är viktigt att visualisera, att man kan pröva olika alternativ. Man kan göra arbetet just så kundorienterat som man vill. Allt sexarbete är lika viktigt eller inte alls viktigt. Det får vara din Siwas kassa, säger Snow.

— Jag har alltid varit en väldigt sexuell människa och redan som barn intresserad av sex. Så för mig var det en väldigt naturlig utveckling, och jag upplever att jag är i mitt drömyrke, säger Sarkava.

— Som bäst är det här jobbet mycket priviligerat. Det kan också vara en överlevnadsstrategi och erbjuda en möjlighet till ett liv, säger Forsström.

Snow är ett exempel på hur positiv inverkan sexarbete kan ha. Hen berättar att hen alltid levt under fattigdomsgränsen, och även om övergången till sexarbete började nästan på skämt trivdes hen från första början.

—  Jag märkte genast att jag verkligen gillade sexarbete och dessutom kunde försörja mig på det. Och jag tänkte att om jag kan köpa cashewnötter och lax från butiken, då är jag lycklig. När jag gick till butiken var det som om en grå ridå lyftes från de övre hyllorna som jag aldrig någonsin tidigare ens tittat på. Jag hade alltid bara stirrat på de lägsta hyllorna. Det var som en ny värld öppnades, säger Snow.

— Fick du nötter och lax? frågar Forsström.

Snow nickar.

Alla tre kvinnor jag träffat har överträffat alla förväntningar om starka, självsäkra kvinnor.

De väljer sina arbetstider, sina kunder, sina arbetsuppgifter. De får dra sina egna gränser, vara sina egna chefer, utforska och känna sig bekväma i sin egen sexualitet. De orkar kämpa med sexism och stigmatisering varje dag. Hur många av oss kan påstå det samma?

Jag vill vara som de. Bekväma med sin sexualitet och i sin kropp. Sexpositiva in i märgen. Fantastiska feminister.

Varför får de inte höras, synas eller finnas? Varför är det så skrämmande med sexpositiva, sexuellt aktiva kvinnor? Kvinnor som försörjer sig själva och andra, utbildar och stöttar varandra?

Det låter inte farligt. Det låter fabulöst. För de är alldeles vanliga människor, och om det är något jag har en öm punkt för, är det alldeles vanligt folk.

*Gaslighting = en form av psykiskt våld där någon blir manipulerad till att misstro och tvivla på sina egna erfarenheter, förnimmelser och förnuft.