Goda avsikter, visst - men per automatik betyder det inte att konsekvernserna är goda.

Vintage, retro, second hand, hållbarhet, zero waste. Positiva ord, i sig. De går alla också ihop med elitism. Låt mig förklara.

Tanken bakom second hand-butiker är god: uppmuntra folk att köpa återvunnet och begagnat. Vi har tillräckligt mycket klädesplagg för att kunna klä de följande sex generationerna på jorden, och modeindustrin är den andra mest förorenande industrin i världen. 

Jag vill inte ifrågasätta den välmenande konsumenten, utan bakgrunden till hållbarhetsentreprenörernas affärskoncept och i högsta grad kurerade varumärken.

Gentrifikation åt alla!

Gentrifikation är en process som beskriver samhällsutveckling i bostadsområden i USA. Under 1930-1960-talets USA stämplade banker en del bostadsområden – som var hem för huvudsakligen BIPOC-invånare – som “farliga”, och därmed “av hög risk” och “olämpliga för investering”. Detta kallades för redlining

Det gjorde det mycket svårt för bostadsägare i dessa områden att få lån och jobb, vilket i sin tur ledde till ärvd fattigdom och andra faktorer som hjälper till att upprätthålla strukturerad diskriminering. Då investerare får upp blicken för ett fattigt område och satsar på infrastruktur, renoveringar av hus och tillgängligheten av livsmedel tvingas ofta de fattigare, ursprungliga invånarna att flytta till andra områden de har råd att leva i.

Gentrifikation handlar alltså om en mycket elitistisk princip. Och den går att applicera på många aspekter, bland annat andrahandsbutiker – i varje fall väldigt kurerade sådana.

Konsten att sälja det ingen vill ha

Det låter ju snofsigt att gentrifiera begagnade kläder, men vad betyder det egentligen?

I praktiken betyder det högre priser, sämre tillgänglighet, och specialiserade företag och affärer – allt som gör det svårare för den originella målgruppen att utnyttja tjänsterna så som de ursprungligen var menade att bli använda. Innan det blev ett trendigt fenomen handlade återvinning och second hand om tillgänglighet för dem som inte hade råd att köpa produkter som nya. 

När jag gick i högstadiet (2007-2009) var attityden mot andrahandskläder betydligt mer fientlig än den är i dag. Det var elitism som allra bäst att kunna visa upp märkeskläder (MicMacs! UGGS! Victoria’s Secret!), och pinsamt skrattretande att använda återvunna slarvor utan märke eller koppling till trenden a jour. Attityden är nästan motsatt i dag. Det är något av en skam att köpa snabbmode (fast de flesta av oss gör det ändå, undertecknad inkluderad). 

Men intresset för andrahandskläder påverkar priset på de begagnade produkterna, för efterfrågan reglerar marknaden. Ju fler som är intresserade av att köpa begagnat, desto dyrare blir dessa återvunna produkter – vilket betyder att de slutligen är för dyra för den ursprungliga målgruppen, alltså de som inte har råd att köpa nya produkter från större kedjor och köpcenter.

Och intresse finns.

Reduce, reuse, recycle REDISTRIBUTE

Återvinning är inget nytt i Finland. Pantsystemet infördes enkom för att få fler finländare att återvinna sina flaskor och burkar, och över 80% återvinns enligt Palpa.fi, som exempel. Återvinnande av kläder och textilier hör också till den moderna historien. Återvinningscentralen Pääkaupunkiseudun Kierrätyskeskus, ett allmännyttigt företag, grundades 1990, och Finlands UFF grundades 1987. Men under de senaste åren har återvunna och begagnade produkter fått ett nytt, trendigt uppsving, och speciellt begagnade kläder.

Återförsäljningsstörningar (eng. resale disruptors, redaktörens översättning) är återförsäljare som fokuserar på produkter av högre kvalitet och eller vissa märken, och produkterna säljs via en så kallad vän-till-vänmarknad (eng. peer-to-peer marketplace). Dessa marknader verkar oftast vara etablerade online, från globala plattformar som Depop, Poshmark och Thredup, till mer lokalt baserade som Facebookgrupper eller Tori, till exempel. 

Det är allt lättare att köpa begagnat
Var vill du köpa ditt begagnade, samvetsrenande materia? Möjligheterna blir allt fler i Helsingfors centrum.

Alternativt kan man också sälja produkter med hjälp av plattformar där den enskilda försäljaren får en del av vinsten, men största delen går till företaget som driver plattformen. Till exempel inhemska Relove, Vähänkäytetty och Emmy samlar in begagnade kläder och säljer dem vidare. 

Det positiva med kanaler som de ovan nämnda är att du – konsumenten – inte bidrar till stora mängder textilier på soptippen, eftersom varje plagg som säljs får ett nytt hem. Du försäkrar dig alltså om att svinnet blir mindre.

Men som det brukar gå när ett fenomen blir trendigt, så börjar det handla om något mer än vad det ursprungligen gjorde. Intresset för andrahandskläder handlar inte bara om begagnade klädesplagg. Det handlar om hela hållbarhetsrörelsen.

Elitism, eller låt dem äta vegansk raw cake

Hållbarhetsrörelserna har vunnit mycket publicitet och popularitet inom de senaste åren – av förekommen orsak. Zero waste, veganism och hållbart mode går alla hand i hand – synligen. Men sin vana trogen har vita, heteronormativa medelklassister tagit över och monopoliserat det som började som något lovande.

Ta zero waste-rörelsen som exempel. Det är huvudsakligen vita heteronormativa kvinnor av medelklass som för ett narrativ som exluderar hur individer med låg inkomst i fattiga eller urbana områden kan ha tillgång till eller anpassa sig till rörelsen. Alla har inte råd att byta till zero-waste prylar eller möjlighet att köpa färska frukter och grönsaker eller investera i mängder av torrvaror på en och samma gång.

Samma mentalitet gäller veganism. Flera produkter som tidigare varit vitala för marginella folkgrupper och ursprungsbefolkning kommersialiseras och marknadsförs som supermat för vita. Produkterna säljs som självklara alternativ för den privilegierade veganen medan regnskogen huggs ner. Influerare och bloggare stoltserar med sina vackra, råa veganportioner och förklarar varför alla borde vara veganer. Är det kulturell appropriering eller bara ett till exempel på den vita räddaren-komplexet? (Lätt överdrivet exempel, men inte alldeles orimlig tankegång.)

Elitistisk kvinna dricker champagne bland begagnade kläder
Kan man återanvända champagne?

Hållbart mode är bara en annan dimension i samma diskussion. För att bygga mer hållbara samhällsstrukturer och konsumtionsvanor måste var och en hjälpa till med vad hen klarar av att göra. Och tyvärr är överkonsumtion av andrahandsmode ändå överkonsumtion.

Begagnat är trendigt just nu, för avsikten är i princip god. Men kapitalistisk företagsamhet är inte hållbart.

Vad menar du med att kapitalism inte är hållbart? Det står “sustainable” på deras hemsida

Kapitalism kräver oändlig ekonomisk vinst, men undersökning visar att drömmen om en grön, hållbar kapitalistisk princip med allra största sannolikhet är en omöjlighet. Om företaget marknadsför sin verksamhet som etiskt och ekologiskt hållbar betyder det också att verksamheten inte kan växa utöver den produktion som kan produceras med hållbara principer.

Om ett förmodat etiskt företag – som till exempel Relove – då börjar utveckla och utöka sin verksamhet i snabb takt under en kort tid måste man ifrågasätta hur hållbar verksamheten verkligen är – och hur rätt de har att marknadsföra sig som “ansvarsfull”, “mjuk” och “föregångare”.

Kommersialiserade, ekonomiskt fruktbara kedjor som säljer andrahandsprodukter handlar i så fall i grund och botten om greenwashing, alltså att ett företag, en institution eller person påstår att den verksamhet som drivs i hens namn är mer hållbar än den egentligen är. 

Nu har du fel, kanske någon tycker. Företag som Relove är inte kapitalistiska, utan bara exempel på framgångsrik cirkulär ekonomi.

Bra försök, svarar jag. Cool teori. Det är ändå kapitalism.

Vad är cirkulär ekonomi?

Cirkulär ekonomi är ett, ironiskt nog, återvunnet koncept flera finska företagare vill applicera i praktiken. Modellen bygger på tanken att konsumtion baseras på användningen av tjänster som delande, hyrande och återvinnande istället för regelrätt ägande. 

Kapitalism – eller rättare sagt, neoliberalism – bygger på principen att produkter byts ut mot nya, inte att gamla produkter delas på, hyrs ut eller återvinns för nytt bruk. Kapitalism kräver oändlig utveckling och ekonomisk vinst, medan cirkulär ekonomi vill se en bokstavligen cirkulär livscykel för produkter. Kapitalism och cirkulär ekonomi kan alltså inte existera samtidigt.

Summa sumarum

Man skulle nästan tro att det bara handlar om säljbarhet och en vacker yta. Lite som att lägga ut hashtaggen feminism på Instagram och sedan rösta på Jussi Halla-Aho, utan ironi.

Second hand är en god tanke och det gläder mitt lilla hjärta att människor är intresserade av hållbarhet. Men om verksamheten går på stor ekonomisk vinst, säljer vidare produkter för högre priser än produkter ursprungligen kostat – om kedjan får stöd av Stockmann för att utvidgas – måste man ifrågasätta hur etisk verksamheten egentligen är. Speciellt eftersom verksamheten påstås vara etisk, hållbar och ansvarsfull.

Kedjor – som till exempel Relove  – kan absolut vara etiska och hållbara, så länge verksamheten inte går på stor ekonomisk vinst och äter upp mer resurser än vad verksamheten kompenserar för. Problemet är inte hållbarhetsrörelsen, utan den performativa hållbarhet som kapitalistiska företag driver. Görs verksamheten så hållbar och etisk som möjligt, eller handlar det om selektiv, uppträdande greenwashing som ser bra ut på Instagram?

När jag åker till återvinningscentralen måste jag nog köpa min sallad från matbutiken intill. Jag måste gå 20 extra meter , men de stegen kompenseras genast då jag jämför lunchsalladens pris hos Relove –  15.90€. 

Inte ens hyran på Fredriksgatan ursäktar den slanten.

Om skribenten
Publicerad
april 3, 2021

Lämna ett svar