Foxconn – självmordsfabriken. Det är knappast många som undgått att läsa om de många arbetarna som hoppade från Apple-fabriken i Longhua på grund av underleverantören Foxconns inhumana arbetsförhållanden. Som svar på dessa självmord placerades ett nät runt fabriken, utifall att arbetare skulle försöka begå självmord igen. Utöver det tvingades fabriksarbetarna lova att de inte skulle försöka ta livet av sig.
Trots att Foxconn inte producerar kläder och textilier är det ett alarmerande exempel på hur arbetare behandlas i dessa fabriker. Och även på hur företagen kan distansera sig från problemen genom att skylla på underleverantörerna i stället för att rannsaka de underleverantörer företaget jobbar med, och därmed också rannsaka sin egen etiska policy.
Kapplöpningen mot botten
Ju större efterfrågan på kläder blev under mitten av 1900-talet i och med populärkulturens intåg och själva trendkonceptet verkligen fick fart, desto svårare var det för företag att hålla sina industrier i hemlandet på grund av de höga kostnaderna. Nu ville företag hitta billiga sätt att producera stora mängder kläder – de fattiga länderna blev lösningen.
Kapplöpningen mot botten tog fart. Konceptet syftar till/på den ständiga jakten på billig klädproduktionen. Till en början flyttades industrierna till Sydeuropeiska länder för att sedan förflyttas till japan och Taiwan och slutligen till länder som Kina, Kambodja och Bangladesh. (Nästa steg lär bli oupptäckta områden i Afrika enligt Fairaction).
Just nu jobbar ungefär 75 miljoner människor inom textilindustrin. Majoriteten av arbetarna är kvinnor och barn mellan 18 och 35 år som jobbar i textilfabrikerna. Den lönen som fabriksarbetarna får räcker inte på långa vägar till för att de ska kunna klara sig på den. Dessutom är textilarbetarna tvungna att jobba upp till tolv timmar om dagen rapporterar Fairaction.
Eftersom de flesta av arbetarna är kvinnor har många av dem barn och spädbarn att ta hand om samtidigt som de arbetar. Som att det inte skulle räcka finns det ingen arbetssäkerhet att tala om, vilket många gånger haft förödande konsekvenser, både gällande maskiner, osäkra byggnader och giftiga ämnen som arbetarna dagligen andas in.
Den kanske mest omdiskuterade olyckan skedde 2013 då en hel textilfabrik rasade ihop i Dhaka i Bangladesh. Över tusen arbetare dog och flera tusen skadades. Bara några månader innan hade över hundra arbetare dött i en brinnande textilfabrik, också den i Bangladesh. Det krävdes alltså över tusen liv för att västvärlden skulle reagera och diskussionen kring snabbmodets ohållbara produktion skulle ta fart.
Och trots att diskussionen fortfarande pågår och de etiska aspekterna blivit allt viktigare, både för konsumenter och företag, är utvecklingen långt ifrån förändrad. För några år sedan uppdagades det, genom BBC-programmet Panorama , att flyktingbarn illegalt utnyttjades som billig arbetskraft för kedjor som H&M, Mango, Zara och Marks & Spencer. (Dock menar organisationen Business and Human Rights att H&M varit väldigt öppna och själva kommit fram med att de upptäckt illegal arbetskraft och barnarbete, vilket ter sig överraskande med tanke på H&M:s långa historia av oetisk produktion).
Den långa kedjan av underleverantörer gör det nästan omöjligt att rätt och slätt kunna peka finger och sätta dit de stora kedjorna. Kedjorna beklagar sig, rycker på axlarna och menar att de inte kan ha kontroll över vad alla deras underleverantörer sysslar med. Det är en väldigt lång kedja att börja nysta i – vem har gjort fel? Vem anställde vem?
Bomullsplantagen
Hur mycket vatten krävs det för att producera ett par jeans? Jo, hela 62000 liter. För att göra det mer konkret handlar det alltså om ungefär 41 stycken fyllda badkar. Det går åt 17 kilo koldioxid för att göra ett polyesterplagg, vilket motsvarar koldioxidutsläpp från en 89 kilometers bilkörning med en medelstor bil. (Naturskyddsföreningen 2019).
Till följd av textilindustrin skapas varje år uppemot 92 miljoner ton avfall, enligt rapporten ”The environmental price of fast fashion” vid bland annat Chalmers och Aalto universitet från 2020.
Det är förvisso ingen överraskning att det går åt kilovis med vatten och koldioxid för att producera ett klädesplagg, speciellt på grund av bomullstillverkningen och kemikalieanvändningen. Men det är värt att påminna sig om att det är de allra fattigaste länderna som får betala priset för vår omättliga konsumtion, det är där klimatförändringen slår till som hårdast.
Bland annat har tidningen Sveriges Natur gjort ett stort reportage över bomullsodlingen i Indien där läsaren får följa med familjen Bhikval som är en av de tusentals fattiga gästarbetarfamiljer på Gujarats bomullsplantager. I reportaget beskrivs det hur arbetarna blir tvungna att bespruta plantorna med dödligt växtgift som orsakar både yrsel och kräkningar och där minsta droppe på huden kan leda till döden.
Dessutom har stora delar av utvecklingsländernas vattennivåer sjunkit drastiskt på grund av den stora mängd vatten som går åt till bomullsodlingen. Numera måste bönderna borra flera hundra meter för att nå det resterande grundvattnet, som i bästa fall, ännu finns kvar. De vattenmängderna som går åt till att vattna dessa bomullsplantage skulle räcka till att ge hundra liter vatten om dagen åt 85 procent av Indiens befolkning som ligger på 1,3 invånare.
På bomullsfälten är det också vanligt att unga flickor blir våldtagna och enligt ett av sjukhusen i Gujarat är det vanligt att flickor kommer in med skador i underlivet. Eftersom gästarbetarna tillhör den lägsta sociala klassen skyddas de inte heller av rättsväsendet och myndigheterna – statlig myndigheter vägrar tro dem.
CSR – Corporate Social Responsibility och greenwashing
I takt med att konsumenterna ständigt blir mer medvetna om både hållbarhet och etisk arbetskraft ökar kraven på modeföretagen. Således ställs det krav på årliga hållbarhetsrapporter och uppförandekoder, d.v.s. regler som företagens leverantörer måste följa.
Corporate Social Responsibility är idén om företagens samhällsansvar både gällande deras påverkan på ekonomin, miljön och de sociala aspekterna (t.ex. arbetstider, fackföreningar, utbildning, löner). Trots att det här säkerligen förbättrat standarden i vissa fabriker är dessa regler och kontroller fortfarande inte tillräckligt transparenta.
Enligt Fairaction publiceras sällan rapporterna från de rutinmässiga kontrollerna hos leverantörsfabrikerna. Därför är det omöjligt att veta ifall dessa leverantörer verkligen följer de uppförandekoder som satts upp för dem. Dessutom är det få företag som granskar de leverantörer som säljer råvaror till fabriken som klädmärket själv jobbar med. Leverantörsfabrikerna granskas inte heller vilket leder till att arbetssäkerheten i fabrikerna riskeras.
Med det sagt är det ett faktum att en del fabriker förbättrat anställningsförhållandena efter olyckan i Bangladesh 2013. Enligt Nandita Farhads doktorsavhandling ”Supply Chain Governance for Social Sustainability – A study of the Ready-Made Garment Industry in Bangladesh” har många stora företag tillsammans bildat en organisation för att kontrollera säkerheten och den fysiska byggnadsstandarden i fabrikerna.
Det är positivt att företagen nu anställer utbildad personal som utför dessa kontroller. Men Farhard menar att vägen ännu är lång och att det fortfarande finns många företag som vägrar att kontrollera sina underleverantörer och inte heller har en aning om fabrikernas säkerhetsgrader. Enligt avhandlingen har 238 av ungefär 4000 textilfabriker hittills certifierats för tillräcklig säkerhet.
Greenwashing har blivit vardagsmat och influencers poserar var och varannan dag med, enligt multinationella modeföretag, ”etiska och hållbara kläder”. Vid närmare titt inser man snabbt att dessa ”hållbara kläder” ofta bara innehåller några procent av det hållbara materialet.
Det är relativt enkelt för stora företag att sälja in sig som miljömedvetna, den stora allmänheten vill fortsätta köpa kläder som förut men med ett gott samvete, således är t.ex. H&M:s hållbarhetskampanjer utmärkta – vi kan fortsätta köpa billiga kläder, men nu med gott samvete. Om det vore så enkelt.
Det gäller att se upp för dessa kampanjer och kritiskt granska innehållsförteckningen på de kläder vi köper för att inte falla offer för företagens performativa ansvar för miljö och hållbarhet.
Enligt Chalmers och Aaltos forskning måste textilindustrin satsa på ny och renare teknik, lagstiftningen måste ändras och konsumenterna måste ta sitt ansvar. Vi kan inte längre ta för givet att en skjorta kostar tio euro, vi måste vara beredda att investera mera pengar i ett klädinköp och således också trappa ner på vår konsumtion.
Det här är del 3 i serien om klädindustrin.
