Hitta rätt i djungeln av klädstorlekar

Moderna varumärken och specifika jeansmodeller spelar enligt egna regler vad gäller storlekar och standarder. Storleksvariationerna både inom själva varumärket och varumärken emellan är stor och gör processen av att hitta den rätta storleken komplicerad och frustrerande för konsumenten.

Vem bestämmer klädernas storlek? Finns det internationella linjedragningar? Och hur har skalorna som vi använder idag uppkommit?

Problemets omfång

Comité Européen de Normalisation (CEN), en av de tre europeiska standardiseringsorganisationerna, har år 2005 utformat en standard för klädstorlekar, som kallas European Standard EN 13402. Enligt den standarden bestämmer bröstkorgens omfång vilken storlek det är frågan om, genom de bekanta förkortningarna XS/ S, M, L, och XL. 

Den europeiska standarden är inte den enda metoden man kan använda för att mäta klädstorlek. Det finns olika mått beroende på produkt, produktens målgrupp, varumärkets marknadsföring och produktionskedja, och bevisligen astrologiska himlakroppar. Asien, Europa, Storbritannien, USA och Italien har olika mått för klädstorlekar, och tolkar standarden XXS-XXL på olika sätt. 

Kvinnor över 35 köper sina kläder för stormarketar, medan barn och unga kvinnor köper sina kläder från internationella varumärkeskedjor, skrev Yle år 2018. Det beror på att 42. den vanligaste klädstorleken i Finland, räknas som plusstorlek och inte inkluderas i de flesta modekoncerner. Storlek 42 motsvarar XL enligt CENs standard.

Vilken klädstorlek är då vanligast i Finland? Har följer kedjorna med hur belåtna kunderna är med klädstorlekarna? Och vem bestämmer vilka klädstorlekar som beställs och köps in?

Det var frågorna Studentbladet försökte hitta svar på, och skickade kontaktförfrågan till H&M och Monki, Mango och Ginatricot.

— De mest sålda storlekarna för kvinnor är nummer 38 och 40, sedan 36, i den ordningen. Jeans, som mäts i tum, är som populärast i 29 och 28 tums storlek. Motsvarande storlek för män är L, M och XL,  och 52, 50 och 54. De säljer bäst, berättar Maiju Niskanen, chef för kvinnomode på Stockmann i Helsingfors.

De klädmärken med brittiska eller italienska storleksetiketter anpassas till finländska konsumenter genom att storlekarna konverteras till den skala finländare är mest bekanta med.

— Trender påverkar mycket vilka storlekar som går åt. Det är stor skillnad på om till exempel byxor sitter på höften eller högre upp på midjan, då varierar storleken. Under de senaste åren har vi också sett en ökande trend med oversize- och unisex-kläder och den typen av plagg stökar till den traditionella storleksskalan, säger Niskanen.

Utbudet av storlekar har under de senaste åren utvidgats med flera plus-kollektioner hos både inköpta märken och de egna produkterna.

— Det är mycket viktigt att plaggen sitter bra så kunden känner sig bekväm i dem, det är det bästa sättet att betjäna kunden, säger Niskanen.

Monki och Mango svarade inte på Studentbladets kontaktförfrågan. GinaTricots svenska marknadsförings- och kommunikationsavdelning lovade återkomma utan att göra det trots flera påminnelser. 

H&Ms finska avdelning för press- och kommunikationsavdelning lovade först en intervju med Studentbladet, men backade ur och ville inte kommentera saken närmare. Företaget motiverade valet med att eftersom “vi som ett börsbolag inte kommenterar frågor gällande försäljning är tvungna att avböja den här intervjuförfrågan.”

Marknaden är medveten om problemet. Nätbutiker som tyska Zalando och svenska Boozt försöker anpassa sig efter de stora storleksvariationerna klädmärken emellan. Kundernas utvärderingar och olika serier riktade för småväxta, långa eller kvinnor av plusstorlek är tydligt markerade och produkter kan filtreras med hjälp av några sökord. Storlekarna i sig torde följa en gemensam standard.

Den europeiska standarden motsvarar i stort sett de finska storlekarna. Men det är viktigt att minnas att standarder endast är rekommendationer, och att ingen organisation kan kräva att de följs. Är det upp till kunden att luska ut vilken storlek som betyder vad inom vilket/respektive varumärke?

En ny standard

Klädstorlekar såg annorlunda ut innan Andra Världskriget, då man huvudsakligen mätte kläder utgående från bröstomfång. Innan kriget hade de flesta klädesplaggen gjorts på egen hand eller som beställningsarbete, men under efterkrigstiden blev det allt vanligare att producera större kollektioner som krävde standardiserade storlekar, inte individers egna, personliga mått.

I USA under slutet av 1940-talet samlade Ruth O’Brien och William Shelton data från 15,000 kvinnor, och även om projektet var imponerande var undersökningens resultat missvisande. Majoriteten av undersökningens deltagare var undernärda vita kvinnor. Undersökningen fokuserade dessutom på bröstomfång, och utgick från att kvinnor hade den dåvarande ideala kroppsformen, som ett timglas.

Den samhälleliga utveckling som dominerade den senare halvan av 1900-talet märktes också av i klädstorlek. Med bättre näring och mer kunskap om motion, hälsa och mat blev människor allt mer storväxta, och i och med att midjemåttet växte, blev också omfånget större. 

Klädkedjor märkte att kunderna var mer benägna att köpa kläder om kläderna fick dem att känna sig mindre – och det kunde lätt gå att åtgärda med storleksinflation.

Storleksinflation och andra fashionabla lögner

Storleksinflation (eng. vanity sizing) innebär att klädernas egentliga storlekar är mindre än den standard etiketten motsvarar. En storlek 42 från 50-talet är alltså inte det samma som en storlek 42 idag, och kan marknadsföras som en storlek 40 för att tilltala kunden. Och det finns ingen instans som kan inverka på hur varumärkena markerar sina storlekar.

Standarder och rekommendationer till trots, ligger det djupt rotade problemet i representationen av stigmatiserade kroppar. Traditionella skönhetsideal lyfter fram smala kroppar som det ideella, medan kurviga, långa eller korta kroppar inte har representerats vare sig i media, reklamer, som frontfigurer eller i trendiga plagg. 

Dessutom kan det vara krångligt att för det första luska ut vilken storlek som passar en i vilken butik, om man ens ryms in i någon av de storlekar som erbjuds. Det är ett mångfacetterat problem om inklusivitet och masstillverkning.

Det enklaste skulle väl vara att börja sy egna kläder efter mina egna mått, eller att anlita sömmerskor för att göra det för mig. Då skulle jag undgå många problem med att undvika snabbmode och trender man inte gillar, och samtidigt understöda lokala artister och få kläder som passar just en själv.

Det var inte så väldigt länge sedan man antingen sydde sina kläder själva, ärvde dem eller anlitade sömmerskor och skräddare att skapa unika plagg efter ens egna mått. Det här förändrades egentligen först efter Andra Världskriget, över 70 år sedan. Skulle det kanske vara dags för en ny uppdatering av modevärldens standarder och produktionstrender?

Storleken är bara ett nummer. Den är riktgivande för vad tillverkaren tycker att en viss storlek är, men inte mer än det. Storleken, eller den lilla definition som står på etiketten, motsvarar inte nödvändigtvis verkligheten. Vi finns i alla former och storlekar och kan inte bli definierade av en liten tvättlapp som oftast klipps bort i varje fall. 

Kan det bli den nya standarden?

Det här är andra delen i Studentbladets serie om snabbmode och klädstorlekar.

Artikeln uppdaterad 20.5.2022 kl. 14:54. Youtube-länken uppdaterad.