I dag är klädkonsumtion något naturligt, som många i och för sig reflekterar över på grund av dess miljöpåverkan, men som ändå finns tillgängligt. Att köpa kläder i snabbmode-kedjor som bland annat H&M, Zara och Mango är något de flesta vill hålla tyst om. Men hur började alltsammans?

Att vifta med en kasse från H&M är något en aktivt försöker undvika, hellre gömmer vi våra nyinköpta plagg i tygkassar och låtsas vara hållbara. Men som fattig studerande är det ett faktum att det inte finns så många andra möjligheter, om man inte har tid att noggrant undersöka second-hand butiker i hopp om att hitta några få pärlor.

Men hur utvecklades snabbmodet till det vi har i dag, det vill säga ett oändligt utbud av kläder och med det, hela åtta skilda modesäsonger under ett år?

Avslöjande kläder retade gallfeber på moralisterna

Om vi vrider tillbaka tiden ända till slutet av 1200-talet kan vi se att en allt mer självmedveten överklass växte fram i och med den allt ivrigare fjärrhandeln med Fjärran Östern. Den kommersiella handeln blomstrade och samhällssystemet gick från ett feodalt självhushåll till ett marknadsekonomiskt penningsystem. I och med den här kommersiella revolutionen kunde man småningom urskilja en allt mer priviligierad och krävande borgarklass, nu var det inte längre bara adeln som kunde briljera med fina kläder.

Om dagens mode kan reta gallfeber på de äldre generationerna kunde minnsan 1200- och 1300-talets mode reta både kyrkan och andra moralister till vansinne. Det var i och med att byxorna, eller hosorna, gjorde intåg i, speciellt de yngre männens garderober, som de upprörda stämningarna uppstod. De åtsittande byxorna avslöjade mer än vad som kunde anses vara god smak och de äldre var upprörda över att de korta skjortorna som blivit så populära varken täckte könsorganet eller baken – fy skam!

Byxor som tillhört Karl XI:s brudgumsdräkt 1680. Inskannat av Föremålsvård i Grängesberg 2005.

I och med den livliga internationella handeln och övergången till ett marknadsekonomiskt penningsystem blev mode och medel viktigare än någonsin. Nu skulle man inte längre klä sig efter vad som var det mest praktiska och bekväma utan snarare efter det som såg snyggt ut. (Det bör ändå påpekas att kyrkan såg fåfänga som en synd och speciellt kvinnor skulle undvika att visa sina former och bära huvudduk ifall hon var gift). På så sätt blev kläder ett allt starkare signalement för klasstillhörighet och social status. Detta går helt i enlighet med Bourdieus uppfattning om sociala, kulturella och ekonomiska klasser. Genom kläderna kunde man på ett effektivt sätt upprätthålla dessa sociala hierarkier och samhällsklasser. Det var inte alla som fick gå i de dyra materialen och färgerna från Fjärran Östern, dessa privilegier var enligt lag endast berättigade för de övre klasserna. Lila, guld och sammet var bland annat material som bara adeln fick ha på sig. Man kunde till och med fängslas ifall man gick i fel eller opassande kläder.

Franska hovet under 1600-talet

I och med de rika kungahusen under 1600-talet blev kläder något man lade enorma summor på för att visa sin flärd och prakt. De praktiska kläderna ersattes av korsetter, stora klänningar, klackskor, rosetter och volanger för de övre klasserna. Nu om någonsin utvisades kvinnan helt till hemmalivet i och med att hennes stora klänningar och tajta korsetter gjorde det omöjlig för henne att jobba. I stället passiviserades hon till att endast kunna sitta och artigt konversera. En smal kropp tydde på pengar och välstånd eftersom den sågs som motsatsen till arbetarklassens ofta muskulösa och grova kroppar.

Madame de Pompadour med de typiska typsnitten för kvinnligt mode under 1700-talet. Bild: Wallace Collection.

Det här otroligt opraktiska modet inspirerades av samhällsskiktet med mest pengar och makt, det vill säga de europeiska kungahusen. Den kontrollerade, raka och smala kroppen var ett tecken på civilisation, självkontroll och en stark karaktär. Både de stramt åtsittande kläderna och den otroliga kroppsliga självkontrollen blev maktinstrument både inom Ludvig XIV:s kungahus men också inom de övre samhällsklasserna. Det kan te sig paradoxalt att det samtidigt som disciplinen var så oerhört viktig, också etablerades en viss förväntan på den sexualiserade kvinnan. Det var egentligen nu, i och med korsetten, som kvinnan började sexualiseras och förväntades visa sin kropp i hopp om att bli gift.

Industrialiseringen

Några tusentals år senare, närmare bestämt under tidigt 1700-tal, var tyg som bland annat siden, ull och linne fortfarande kostsamt att producera och således också dyrt. Därför gick kläder ofta i arv och lappades när de fick hål. Dessutom hörde sömmerskor till vanligheten, både över-och medelklassen fick sina kläder formsydda medan de fattigaste fick nöja sig med att sy sina egna kläder. På så sätt blev kläderna måttsydda och satt bättre än de standardiserade måtten vi hittar i dag.

Charlie Chaplins moderna tider (Modern Times) 1934-1935. Foto: Charlie Chaplin Archive.

Redan under den tidiga industrialiseringen, det vill säga under 1730-talet automatiserades vävstolen, vilket gjorde produktionsprocessen betydligt snabbare. Efter många patentförsök och upprörda sömmerskor som förstört stora mängder symaskiner av rädsla för att mista sina jobb, kunde den första välfungerande maskinen till slut patenteras 1851. Det tog inte länge innan den klassiska Singer-symaskinen blev till och kunde börja exporteras.

Charlie Chaplin, moderna tider 1934-1935. Foto: Charlie Chaplin Archive.

Trots att symaskinen gjorde sitt intåg i mitten av 1800-talet var det först i början av 1900-talet som symaskinen gjorde succé i fabrikerna i och med att den då blev eldriven. I och med den eldrivna symaskinen kunde kläder tillverkas i snabb takt, vilket blev början på massproduktionen av kläder – konfektionen hade gjort sitt intåg. Det ledde i sin tur till att kläder började säljas i varuhus till fasta priser – i stället för att gå till sömmerskan gick man till varuhuset.

Chanel och demokratiseringen av modet

Coco Chanel var en av modeskaparna under det tidiga 1900-talet som ville göra mode mer lättillgängligt. Det kända citatet: ”Jag är inte längre intresserad av att klä några hundra kvinnor och privata kunder, jag ska klä tusentals kvinnor” säger en hel del. Till skillnad från tidigare var mode något Chanel ville att skulle efterliknas. Tanken med hennes enkla plagg var att andra skulle kunna kopiera dem. Mode skulle nå så många som möjligt och därför också produceras av så många som möjligt. Det var också tack vare Chanels enkelt skurna kläder som det kvinnliga modet blev allt mer praktiskt och hon kunde börja klä sig i byxor – nu var det inte bara männen som fick klä sig friare (inte för att männen direkt slutade diktera vad kvinnor skulle ha på sig efter det).

Coco Chanel 1960. Courtesy of Chanel. Foto: Douglas Kirkland

Men det var egentligen först efter Andra världskriget, med populärkulturens intåg och den allmänna framtidstron som snabbmodet verkligen tog fart. Nu var samhället redo att konsumera, man ville glömma de hårda ransoneringstiderna, fattigdomen, standardiseringen av kläder och framför allt – de hårda krigsåren. Innan 50-talet hade det inte funnits någon ungdomskultur och populärkultur att tala om. Men allting förändrades i och med Elvis, och kanske framför allt, The Beatles och Rolling Stones på 1960 – talet. Plötsligt hade det uppstått en helt ny generation – ungdomarna som tidigare varit ganska bortglömda. På så sätt kom massproduktionen ytterligare igång, inte bara massproduktionen av kläder utan massproduktionen av, ja – allt. Till och med popkonsten med Andy Warhol ville efterlikna populärkulturens och massproduktionens visuella uttryck. Popkonsten och, dels också den allmänna massproduktionen, kom som en kritik mot den tidigare fin- och elitkulturen.

Den första Hennes & Mauritz butiken öppnades 1947 och det utbröt ett sådant kaos att polisen måste tillkallas. Aldrig tidigare hade kläder och saker varit så här tillgängliga. Modet hade demokratiserats. Kanske inte bara mode utan snarare konsumtionen. Nu kunde vem som helst köpa vad som helst. Under mitten av 1900-talet öppnades allt fler klädbutiker och det var framför allt snabbmode-kedjan, Zara, som fick upp konsumtionen till en aldrig tidigare skådad nivå. Zara införde nämligen trendsäsonger, vilket innebar att det ständigt fanns nya plagg i butikerna och behovet av att regelbundet införskaffa de senaste trenderna växte enormt.

I dag är snabbmode en självklarhet och möjligheten att ständigt kunna följa de senaste trenderna är något de flesta tar för givet. Foto: Ida Rislakki.

Och då står vi här nu, 70 år senare med klädindustrin som en av de största industrierna i dag. Varje år produceras 80 miljarder kläder till aldrig tidigare skådade priser och med ett omättat utbud och en omättad efterfrågan.

Trendsäsonger och avslutande tankar

Haute couture utvecklades i Paris i slutet av 1800-talet av Charles Frederick Worth. Han var den som introducerade säsongstänkandet i modevärlden för att skapa en känsla av att ständigt vara i behov av nya kläder. Han var också den första att komma upp med modevisningskonceptet, vilket ju i dag är en självklarhet inom haute couture. Med Worth’s extravaganta och överdrivna klänningar attraherade han både modevärlden och kungligheter. När fabrikstillverkad prêt-à-porter gjorde entré på 60-talet fick media och inköpare se kollektionerna ett halvår innan vi vanliga levande fick dem till butiken och det här är något som fortsatt ända in på 2020-talet.

Charles Frederick Worth. 1895.

Människan har alltid haft ett behov av att visa upp sig och sina tillgångar, bland annat genom kläderna. De högre klasserna har klätt sig annorlunda än de lägre och när övre klassens modestilar nått de lägre har överklassen sett till att snabbt byta till något annat. När trenderna når allmänheten har eliten redan kommit upp med nya trender. Kläder har alltid varit något som markerat skillnader mellan människor.

I och med demokratiseringen av modet är det däremot inte lika lätt att skilja sig från mängden eftersom det inte tar länge innan snabbmode-kedjorna snappat upp vilka plagg som gäller för kommande säsong. Det som tidigare bara var för eliten blir mainstream på några sekunder. Men så har också modesäsongerna utvecklats i rasande fart och den som inte sitter fastklistrad vid varje modeshow är snabbt ute med vad som är det nya trendiga. Var det mesh-toppar som gällde? Eller var det kanske fransar som stod på agendan? Fast det lanserades väl redan förra säsongen?

I dag presenteras ständigt nya kläder och trender på modevisningarna.

Efter årtionden av ohållbart många trendsäsonger skulle en tycka att det skulle vara aningen fräscht av modevärlden att ta avstånd från 1800-talets modesystem och upprätta ett nytt. Få lite perspektiv på saker och ting och kunna ta avstånd från ohållbara system som kanske fungerade för 200 år sedan men som vi måste släppa nu. Det ter sig nästan paradoxalt att en bransch som modevärlden, som vid första anblicken kan ses som progressiv och nytänkande, trots allt är så pass dammig och konservativ att den envist håller fast vid förlegade mönster. Det känns minst sagt beklämmande när modeshowerna avlöper varandra och trenderna har hunnit förändras sedan den senaste klädbeställningen man gjorde för bara några månader eller veckor sedan.

Med tanke på dagens hållbarhetsutmaningar skulle det vara på sin plats att kanske till och med skippa idén med säsonger? Eller åtminstone trappa ner på dem till fyra, i stället för åtta? Med tanke på miljön borde modevärlden satsa på hållbara och mångsidiga kläder vars levnadstid skulle vara lite längre än bara några månader.

 

Det här är första delen i Studentbladets serie om snabbmode och klädstorlekar.

Om skribenten
Publicerad
mars 22, 2021

Lämna ett svar