Det är en orolig tid, pandemin tvingar oss att isolera oss och många av oss går utan arbete eller är osäkra på om vi får behålla våra jobb. Det finns ekonomisk och mental rastlöshet. I och med pandemin har mental ohälsa och ensamhet ökat ytterligare. Men denna spända stämning har funnits bland oss redan långt innan pandemin började.
Li Andersson, Finlands utbildningsminister och vänsterförbundets ordförande, förklarade nu i höst i sitt tal om Framtidens vänster, att det i dagens politiska diskussion finns för lite dialog och att det istället är vanligt med förnekande, hotelser och hån. Andersson menade att den hetsiga nätdiskussionskulturen styr oss – hela samhället – till snabba reaktioner istället för att det skulle uppstå konstruktiva diskussioner om de framtida frågor som berör oss alla.
I sitt tal fortsatte Li Andersson med att påpeka att den tid som läggs ner på att diskutera och lösa de stora globala frågorna blir allt kortare och istället lägger vi vår energi och uppmärksamhet på skandaler och ovidkommande skvaller. Samhället, sa Andersson, håller på att förlora de två saker som alltid varit en förutsättning för en samhällelig utveckling: vi håller på att förlora tron på en bättre framtid och likväl förlora tron på att det är möjligt för oss att påverka och arbeta oss mot en bättre morgondag.
Andersson förespråkade även varje människas rätt till en sofistikerad tillvaro. Det vill säga varje persons rätt att utvecklas som person, lära sig nya saker, ta del av konst och kultur, känna att man har en plats i samhället och känna att man har en roll i samhället. Och att uppleva konst och kultur. Utbildningsministern betonade därtill, och mycket riktigt, hur viktigt det är med utbildning, och att det istället för arbetslöshet skall finnas skolning. De vill säga att ifall en person inte har arbete skall hen inte hamna i ett slags tomrum och sysslolöshet utan istället skall personer utan arbete ha en trygg och meningsfull plats i samhället, och därför behövs det, sa Andersson, mer kortsiktiga utbildningar och mer flexibla möjligheter att arbeta vid sidan av studierna.
Efter att ha läst igenom Li Andersons tal är det främst två saker jag tar till mig. Och det jag nu säger är mina egna tankar och mina egna ord, inspirerade av hennes. Den första tanken jag tagit till mig är att våra samhällen blivit allt mer tävlingsinriktade. Detta har förstås redan pågått en lång tid. Men idag, genom internet, genom sociala medier, matas vi ständigt med information och följeregler som säger åt oss hurdana vi skall vara. Vackra, framgångsrika, självständiga och framförallt idealiska människor som inte får ha några fel och som inte heller, aldrig, får uttrycka sig fel. Vi får helst inte begå några misstag alls. Och trots all den fina aktivism vi sett de senaste åren – och redan under det senaste decenniet – så finns det mer marginalisering och utsatthet än på långa tider. Det finns också mycket skambeläggning och uthängning. Samhället präglas av ilska, hat och polarisering. Och en undersökning gjord av YLE menar att var fjärde finländare inte vågar uttrycka sina åsikter om till exempel politik offentligt – bland vänner, kollegor, bekanta. Vad är det för ett fritt samhälle där man är rädd att känna, uttrycka känslor och uttala sig?
Dr. Gabor Maté, den ungerskfödde, kanadensiska läkaren som skrivit böcker om missbruk, trauma och mental ohälsa och som i över två decennier arbetat med missbrukare i Vancouver i Kanada, har i sina otaliga föreläsningar och i sina böcker betonat att vi lever i stressfyllda och traumatiserade samhällen. Att det vanliga för människorna är att trycka bort sina sanna och ibland mycket svåra känslor.
I sin bok When the Body Says no skriver Dr. Gabor Maté att det enligt hans erfarenhet till stor del är de människor som alltid tagit andra i beaktande, som sällan eller aldrig kunnat säga nej, personer som till exempel alltid lagt arbetet och karriären först men försummat sina egna, mänskliga behov, som blir sjuka. Detta betyder inte att personen ifråga bara har sig själv att beskylla. Inte alls. Det är i många fall, skriver Maté, så att en person i barndomen och under uppväxten blivit lärd (tvingad) av sin förälder att bara ta hänsyn till föräldern – att ta hänsyn till auktoritetsfigurer och få alla andra utom sig själv att må bra. Sedan kommer det vuxna barnet ut i prestations-och tävlingssamhället och självförsumelsen fortsätter i vuxen ålder. År efter år. Kan man bara beskylla barndomen och uppväxten för det? Där läggs förstås roten till hela självkänslan och uppfattningen av världen, samhället och andra människor. Och synen på auktoritära figurer. Men det är även stressen – farten, prestationskraven, tävlingen – i detta samhälle, som gör oss sjuka. Detta är alltså inte bara en medicinsk fråga utan också en samhällelig sådan.
Om samhällena där vi lever i just nu (jag talar för min del om de västerländska samhällena, med betoning på våra nordiska) vore människokroppar vore de – förstås i och med pandemin men även annars – överspända. I synnerhet är det tanken om att man skall vara självständig och att man enbart har sig själv att skylla eller tacka om man förlorar eller vinner, denna amerikaniserade självbild, som kastar personer in i grupper av Vinnare och Förlorare. Ett överspänt samhälle med överspända människor som måste vara rädda för att stå på egna ben – utan samhällets eller medmänniskors hjälp – kommer att drabbas av panik istället för att skaffa meningsfullt arbete och utkomst.
Förstås har vi ett av de allra finaste samhällen i världen, vågar jag påstå. Men redan nu ser vi att till exempel barnfamiljer får mindre månadsbidrag. Men borde inte en vuxen människa (en ensamförsörjande mamma till exempel) vara så pass självständig och duktig att hon skaffat arbete innan hon skaffat barn? ”Har hon inte tänkt?!” Men livet går inte till så – folk drabbas av otur och så går livet oftast, för både välbärgade och mindre välbärgade, inte som planerat. Och liksom ett barn blir självständigt av trygghet, som Maté säger, hittar också en vuxen människa i samhället sin väg då hen upplever trygghet. Att samhället står bakom hen i svåra tider.
Och att dessutom sedan hålla inne med sina åsikter i rädslan att möjligen, kanske, förolämpa någon eller ta för mycket plats, är destruktivt. Det är som att hålla andan.
Lyckligtvis har projektet Hyvin sanottu – Bra sagt satt igång i Finland. Ett femårigt initiativ, där både YLE och Pressärendets kansli är med, vars strävan är att förbättra diskussionskulturen och förespråka att det i ett samhälle skall få uttryckas olika åsikter medan det samtidigt skall finnas respekt för var och en.
Mot slutet av sitt tal reflekterade Li Andersson över vad kapitalismen gör åt samhället. Hon hävdade att motsatsen till kapitalism inte är kommunism utan demokrati. Det tycker jag hon har rätt i. Om ett samhälle tar hand om sina sjuka och utsatta, hjälper människor med att hitta utbildning – medan människorna samtidigt får tillräckliga ekonomiska stöd så de inte behöver oroa sig alltför mycket -, så att dessa sedan kan hitta arbete med en tillräckligt god inkomst, kommer de att må bra. Och om människornas psyken och kroppar mår bra – i och med god hälsovård och annat viktigt stöd – och om personerna känner sig trygga och värdefulla, kommer hela samhället att må bättre.
