Heidi Finnilä och Vivi Vesterinen samtalar om ångest, serier, separation, galenskap och mycket mer i podden Min galna mamma. Foto: Frida Lönnroos.

Mamma är en sådan selittäjä! En mumsplainer! Utropar Vivi medan Heidi klagar på att Vivi igen är en sådan typisk representant för millenium-generationen, genast när något blir tråkigt så tröttnar hon och vill göra något annat…!

 

Heidi Finnilä, den galna mamman i podden Min galna mamma och Vivi Vesterinen, dottern, samtalar om livet, ångest, galenskap, studier, skilsmässa och ja, mycket mer. Vivi studerar på Social-och kommunalhögskolan medan Heidi jobbar som journalist på Yle.

 

Det är en pratglad mamma-dotter duo jag träffar för en intervju kring deras podd. Min galna mamma nominerades under hösten till en av Svenska Yles bästa audio och tilldelades slutligen en finalplats.

 

Hur fick ni idén till podden?

 

–Podden var helt Vivis idé.

 

–Jag har länge varit intresserad av podcasts. Jag brukar komma oinbjuden till mamma ungefär en gång i veckan och bara hänga. Därför tänkte jag att det kunde vara roligt att spela in våra samtal så att också andra kunde ta del av en mamma och dotter som samtalar så obehindrat.

 

Foto: Frida Lönnroos.

 

–Vi fick börja med 10 avsnitt för att se om det alls fanns ett intresse. Tack vare lyssnarna har vi fått fortsätta och nu har vi spelat in långt fler än tio avsnitt, berättar Heidi och fortsätter:

 

–Vi har fått jättefin feedback om hur mycket lindring lyssnarna får i sin ångest och egna bekymmer och hur befriande det är att lyssna på oss som, jaa… kanske är lite gränslösa.

 

Det håller jag verkligen med om! Som en överpresterande person själv är det skönt att lyssna på er som vågar uttrycka er ångest men samtidigt använder humorn som redskap för att klara av ångesten. Ni lättar på trycket och visar att man inte alltid behöver vara perfekt.

 

–Ja, herregud vad många gånger man misslyckas i livet! Jag har också varit där och överpresterat och i vuxen ålder fått flera burnouts. Det ledde till att jag uttryckligen måste lära mig att sänka ribban lite ibland och att inte ta saker på så blodigt allvar, berättar Heidi.

 

Foto: Frida Lönnroos.

 

Är det svårt att öppna sig så mycket som ni gör?

 

–Om jag i Vivis ålder berättat så mycket om mina psykiska problem så sku jag säkert blivit stigmatiserad för resten av livet. Men tiderna förändras, det inte är lika stigmatiserat att tala om till exempel psykisk ohälsa nu.

 

–Jag tycker inte att jag öppnar upp mig speciellt mycket. Egentligen talar jag obehindrat i podden på ett sätt som jag sku villa göra med andra människor. Men jag oroar mig över att lyssnarna kanske inte orkar med vår ångest hela tiden. Jag upplever själv att jag börjar må sämre av vissa offentliga personers ständiga ångestprat, berättar Vivi och fortsätter:

 

–Vi får mycket feedback om att det är bra att vi talar så mycket om ångest. Samtidigt vill jag inte trycka ner lyssnarna hela tiden med jobbiga känslor.

 

–Det sku kanske vara tungt om vi bara grävde ner oss i ångest och depressioner men de är ju en del av oss och samtidigt kan det vara lite befriande att lyssna på oss eftersom vi ju ändå kan leva ett normalt liv trots våra svackor, funderar Heidi.

 

Jag upplever ju ändå att det finns en stark humor i alla era avsnitt. Trots att ni talar om ångest och depression så gör ni det med en värme och humor som höjer stämningen så att man som lyssnare inte upplever det som deppigt och tungt.

 

–Jag upplever det också lite så, säger Heidi. Jag tror inte att vi har haft ett enda heldeppigt avsnitt. Men vi vill gärna höra lyssnarnas feedback! Det är bara att skriva feedback till vår e-post: mingalnamamma@yle.fi 

 

Foto: Frida Lönnroos.

 

Vad är det viktigaste med er podd?

 

–För mig är humorn det kanske viktigaste, trots att jag inte ens är så hemskt rolig. I början stressade jag över att vår podd inte skulle vara tillräckligt humoristisk. Jag måste påminna mig själv om att det roliga är mammas och mina konversationer. Hela konceptet är ju roligt i sig, att det är en jämbördig konversation mellan en mamma och dotter, säger Vivi.

 

–Ja, ibland har ju v-ordet dykt upp i avsnitten men vi försöker att lämna bort det. Det tycker jag att går för långt i Vivis svordomar.

 

Vivi himlar med ögonen.

 

Har er relation förändrats sedan ni började podda ihop?

 

–Mina spontanbesök hos mamma har tagit slut, nu kommer jag till henne i jobbsyfte. Tanken att mista den unika relation vi har för att vi jobbar tillsammans skrämmer mig lite. Men relationen finns nog där, den ser bara annorlunda ut nu.

 

–Våra konversationer har på sätt och vis blivit djupare eftersom vi går ännu djupare in på vissa specifika ämnen. Därför har jag också fått veta saker om Vivi som jag kanske inte vetat tidigare.

 

–Jag har fått veta mer detaljer om mamma men i det stora hela tycker jag inte att jag fått nya insikter. Jag känner ju mamma så bra, hon är en sådan selittäjä, mumsplainer! Vilket ju framkommer i podden.

 

–Och Vivi är ju en typisk representant för millenium-generationen. Hon tycker att det måste vara roligt hela tiden och slutar genast om något blir tråkigt. Om hon inte har fiilis för något så gör hon inte det. Jag är igen uppvuxen med tankesättet att när man jobbar så jobbar man och då ska det bli gjort.

 

–Det är för att mitt psykiska mående påverkar mig så starkt. Under dagar som varit psykiskt jobbiga för mig har vi haft otroligt svårt att spela in poddavsnitt. Då måste vi helt enkelt hitta ett ämne eller en infallsvinkel som gör det lättare för mig att komma in i samtalet.

 

Foto: Frida Lönnroos.

 

Hur mycket planerar ni inför varje avsnitt?

 

–Inte mycket. Jag kan känna för ett ämne ena dagen och andra dagen vill jag tala om något helt annat, så det gör det svårt att planera. Ens attityd under inspelningsdagen är så viktig, berättar Vivi.

 

–Vi sku kunna vara ännu bättre när det kommer till planering och manus men vi är helt enkelt inte sådana.

 

–Jag får bara ångest av planering och manus. Om producenten eller mamma vill att jag ska tala om något ämne jag inte brinner för så finns det inte en chans att jag gör det. Jag går efter min magkänsla men jag kan tänka mig att det kan vara lite jobbigt för mamma.

 

–Just för att det är en mamma och dotter-relation så kan Vivi vara precis så jobbig som hon är. Men jag har nog också fått ganska många itkupotkuraivareita när tekniken inte fungerat och på grund av distansjobb, vilket roat Vivi.

 

–Alltså hon blir som en arg katt när något inte genast fungerar med tekniken. Och då säger jag att ”du ska inte vara arg på mig”, skrattar Vivi.

 

–Eller så går du och hämtar mat åt mig.

 

Foto: Frida Lönnroos.

 

Vad har poddandet fört med sig?

 

–I och med podden har jag fått lära mig ett helt nytt sätt att kommunicera på. Jag är en så rastlös person i arbetslivet så jag måste hela tiden ha nya utmaningar och flytta från redaktion till redaktion därför har det varit jätteroligt att podda och få lära sig nya saker, berättar Heidi.

 

–Den största utmaningen är nog att kunna känna att man lyckats ge ut något bra och intressant till lyssnarna, att man ger ut något publiken tycker om och vill ha, enligt Vivi.

 

–Prestationsångest är nog något vi båda lever med. Trots att det kan låta som att avsnitten är något vi bara slängt ihop så våndas vi nog mycket inför avsnitten som publiceras, vi vill ju att de ska bli så bra som möjligt, avslutar Heidi och Vivi.

 

Lyssna på podcasten Min galna mamma här.

 

 

 

Om skribenten
Publicerad
december 16, 2020

Lämna ett svar