Majoriteten av rapporten handlade om dagens äldre och deras möjligheter att fortsätta jobba efter pensionsåldern. Jag var redan på väg att stänga av Zoom eftersom jag tyckte att presentationerna var så pass irrelevanta för studerande och Studentbladets läsare.
Men så tog Nora Rosendahl, COO på coaching- och hälsoföretaget Hintsa Performance, plats på scenen för att presentera sin rapport om framtidens arbetsliv – Hur blir det att åldras på 2030-eller 2040-talets arbetsplats?, och med ens blev jag mer intresserad.
Rosendahl jobbar med sin doktorsavhandling kring framtidens arbete och automationen av tankearbetet. I rapporten diskuterar hon framtidens utmaningar på arbetsplatsen och vilka färdigheter som kommer att vara de mest eftertraktade under de kommande åren.
Jag förundrades över att ingen under Agendas presentation nämnde hur vi, dagens unga, stressar inför framtiden, bränner ut oss vid 30 och ser framtiden genom så pessimistiska och dystopiska glasögon. ”Men vi då?!” ville jag fråga men i stället satt jag tyst. Trots att ingen, ens med ett ord, nämnde oss unga och vår oro inför framtiden erbjöd Rosendahls skriftliga rapport en hel del material.
Spoiler alert: det var ingen rolig läsning.
Digitalisering medför flexibilitet
Det kanske bästa ur hela rapporten handlar om den ökade flexibiliteten på arbetsplatsen som nya teknologiska framsteg medför. I och med coronan har distansarbete blivit det nya normala och ingen tycker längre det är konstigt ifall huvudkontoret är på andra sidan jorden. Idag kan man jobba var och när som helst, nästan i alla fall. Trots att många, speciellt finländare, verkade trivas med distansarbetet under våren visar undersökningar att till och med de asociala finländarna nu verkar tröttna på hemmajobbet.
Nu, mer än någonsin saknar man det man tog förgivet innan pandemin, de trevliga samtalen i korridoren eller kaffeautomaten, lunchpauserna och bollandet av idéer med arbetskamraterna. Mycket är möjligt på distans men allt går inte att lösa via zoom-möten och Skypechattar: innovation, företagskultur, mening och socialt kapital är faktorer som är avgörande för arbetsmotivationen och som de flesta saknar just nu, gömda bakom datorskärmen.
Enligt Rosendahl kommer det att bli allt vanligare med en hybridmodell där ökad flexibilitet och distansarbete är det nya normala men där också fysisk närvaro är viktigt. En hybridmodell är något som, i alla fall vid första anblicken, känns fungerande – det möjliggör mer flexibilitet och arbetstagare kan på så sätt skräddarsy sin egen arbetstid på ett annat sätt än tidigare.
AI:s plats på arbetsmarknaden
Är AI bara något man skrämmer upp dagens unga med eller utgör det ett verkligt hot? Enligt de undersökningar och rapporter Rosendahl tar upp verkar arbetsmarknaden extremt dystopisk och hon målar upp ett scenario där ungefär 44-47% av jobben, i värsta fall, är i fara på grund av AI:s frammarsch.
Enligt World Economic Forum (2020) kommer 9 av 10 jobb att kräva högre digitala färdigheter om tio år och ungefär hälften av alla jobb kommer att förändras på grund av automatisering. Trots det menar WEF ändå att bara fem procent av jobben kommer att elimineras helt.
AI hotar också jämlikheten och det kan komma att uppstå stora klyftor mellan män och kvinnors position på arbetsmarknaden. WEF räknar med att kvinnor kommer att drabbas hårdast på grund av att AI förväntas eliminera 57% av de jobb där kvinnor är sysselsatta. Inom IT-branschen utgör den kvinnliga arbetskraften bara 17% vilket likaså är ett hot mot kvinnors ställning på arbetsmarknaden.
Jurister, bokförare, löneräknare, revisorer och kassörer är de jobb som rankas som de mest riskabla och som hotas att tas över av AI enligt WEF (2018 och 2020). Tanken är skrämmande, att juristyrket, som varit ett av de mest respektabla yrkena en kan hitta, nu hotas elimineras på grund av AI. Kommer kön till juristutbildningen kortas av och platser gapa tomma?
När jag blir stor vill jag bli…?
För tillfället kantras framtidens arbetsmarknad av ett flertal frågetecken. Som det ser ut nu har vi ingen aning om vad framtidens vuxna kommer att jobba med. Ungefär 65% av alla barn som börjar skolan nu kommer att arbeta i yrken som inte ännu existerar. Det här beror på att det högst antagligen föds nya yrken i och med de nya teknologierna. Rosendahl räknar upp expert på automationsetik, övervakare av maskinrelationer och maskinsamspelsdesigner, som tänkbara framtida yrken.
Det traditionella mönstret med utbildning, val av yrke och pension blir allt mer föråldrat. Att bara ha en yrkesroll och ett jobb kommer att vara högst ovanligt inom kort, i stället förutspås det att vi kommer att tvingas byta jobb vart femte år och arbeta tills vi är 60-80 år. Enligt prognoserna tyder allt på att en pension knappast finns inom räckhåll för dagens unga i framtiden. Som att det inte skulle räcka kommer vartenda ett av de jobben kräva färdigheter vi inte lärt oss i skolan.
McKinsey Institute räknar med att ca. 30-40% av alla arbetstagare i utvecklade länder kommer att tvingas byta karriär eller åtminstone uppdatera sina kompetenser fram till 2030.
För att klara av dessa enorma omstruktureringar av arbetsmarknaden och förväntningar på kompetens krävs stora förändringar i dagens utbildningssystem, menar Rosendahl.
Digitala färdigheter och ”soft skills”
Digitala färdigheter och så kallade ”soft skills” eller ”mjuka färdigheter” kommer att bli eftertraktade under de kommande åren enligt WEF:s färska talangrapport.
Digitala färdigheter inbegriper AI, cloud computing, robotik och algoritmer. ”Soft skills” å sin sida består främst av emotionell intelligens, ledarskap, kreativitet och samarbetsförmåga. Det visar tydligt att mer humana värden blir allt viktigare som motreaktionen mot AI:s rationalitet och produktionshets. Att leda grupper och arbetare, hantera kunder, kommunicera med intressenter och fundera ut i vilka situationer en riktig människa krävs framom algoritmer är saker AI lyckligtvis inte kan bemästra – ännu i alla fall.
Produktionshets och övervakning framtidens melodi?
I och med digitala verktyg, sensorer och kvantifierbara arbetsmål, menar Rosendahl, att det blir allt lättare för arbetsgivaren att kontrollera sina anställda. Den här tendensen kan medföra både positiva och negativa konsekvenser. Om arbetsgivaren använder verktygen på ett bra sätt kan det leda till att trivseln och motivationen ökar och välmåendet bland arbetstagarna förbättras.
Trots att jag innerligt hoppas att de digitala verktygen kommer att användas på rätt sätt befarar jag att många arbetsgivare kommer att utnyttja dem av fel orsaker. Det finns väl knappast något lättare sätt att kontrollera arbetstagaren än genom digitala verktyg som fungerar som storebrorssamhällets främsta hand? Ett missbruk av makten kan leda till manipulation, diskriminering, utpressning och övervakning i hopp om att uppnå evigt ökande produktivitet.
Dessvärre är faran närmare oss än vi kanske tror: Rosendahl menar att arbetstagare redan nu, under coronakrisen, rapporterat om ökad övervakning.
Burnout och mental ohälsa
Som tidigare känt hotas allt fler unga att drabbas av burnout och mental ohälsa på grund av den stressiga och osäkra arbetsmarknaden. WHO kom 2019 ut med att burnout var så pass utbrett att det klassades som en global pandemi. I Finland visar statistik att anställda som fick FPA-ersättning på grund av mental ohälsa ökade med 14% förra året. Tyvärr ser det bara ut att förvärras i och med coronakrisen enligt WHO (2020). Det förutspås att den mentala ohälsan ytterligare kommer att försämras på grund av de stora omstruktureringarna på arbetsmarknaden där kravet på nya kompetenser och teknologiska framsteg ökar.
Att burnout, ångest och stress är så pass utbrett idag är föga förvånande. Idag förväntas det att man helst ska vara expert på det mesta och vara beredd att få sparken och/eller ändra bransch snabbare än vinden. Samtidigt som du med otrolig entusiasm ska åta dig mer och mer arbete ska du också vara beredd på att när som helst bli uppsagd. För att inte tala om de förtretliga nollavtalen där arbetstagaren full av iver förväntas hoppa in när som helst utan vare sig ordentliga arbetsavtal eller förmåner och med undermåliga arbetsförhållanden.
Hållbart arbete i framtiden?
I och med ökad flexibilitet i arbetet kan vi bara hålla tummarna att större fokus läggs på hållbart arbete och välmående på arbetsplatsen. Förhoppningsvis kommer vi att kunna satsa på den mentala hälsan och skapa förutsättningar för oss att både vilja och orka arbeta längre, avslutar Rosendahl förhoppningsfullt.
Det är något som de andra skribenterna till prognosen instämmer kring. Under Agendas presentation diskuterades välmåendet på arbetsplatsen ivrigt och alla var rörande överens om att hälsofrämjande insatser är något alla arbetsplatser borde fokusera på. De menade att den framtida arbetsplatsen ska kunna se till individen och både stötta och motivera hen att fortsätta jobba.
Dessvärre anser jag att trenden ser annorlunda ut. Korttidsjobb ökar, vilket knappast skapar starka band mellan arbetstagare och att ständigt bli tvungen att söka efter nya anställningar låter allt annat än fridfullt.
Kanske det ännu finns tid att vända den här ödesdigra trenden?
