Omslaget är så enkelt att jag först inte uppfattar det som en bok, utan tror att det är ett anspråkslöst anteckningsblock.
Jag är i San Francisco, det är trångt, det är varmt, jag har gått tolvtusen steg i dåliga skor och vill sätta mig ner en stund. Några gator från San Francisco Museum of Modern Art hittar jag en bokhandel på 2nd Street.
Poetryhyllan i tvåvåningsbutiken är inklämd under trappan. Den syns knappt bakom en brun fåtölj som jag bestämmer mig för att vila i. I hyllan till vänster om mig kikar Maggie Nelsons bok ”Bluets” fram.
Hur banal tillåter jag mig själv att låta?
Jag vill skriva att Bluets hittade mig.
Det som ledde upp till att jag där och då befann mig i San Francisco var både helt odramatiskt och ändå livsomvälvande för mig.
Jag hade bränt ut mig och sagt upp mig. Jag hade bestämt mig att livet måste vara något mer än att skriva sökordsoptimerade säljtexter om ergonomiska kontorsstolar.
Jag hade gjort klart ett romanmanus, som jag var stolt över, men som förlag efter förlag artigt refuserade.
Efter uppsägningen hade jag mycket tid att läsa.
En bok jag ofta återkom till var Bea Uusmas ”Expeditionen – min kärlekshistoria” (2013), Augustbelönade faktaboken om den ökända Andréexpeditionen i slutet av 1800-talet. Boken, som är facklitteratur men uppbyggd som en dramaturgisk bladvändare, är framför allt en berättelse om Bea Uusmas relation till det mysterium som under expeditionen ägde rum, nämligen expeditionsbesättningens försvinnande och död.
Jag kände mig besläktad med Uusma; dels var hon i sin berättarroll känslodriven, tidvis till och med besatt av sitt forskningsobjekt. Dels för att hon blandade verklighet och narrativism på ett sätt som öppnade berättandet som begrepp. Den storytelling som jag skolats att använda som copywriter var ett effektivt grepp och en givande retorisk metod, men hade ändå alltid ett instrumentellt värde. Storytelling i ett säljsyfte hade börjat kännas som manipulation, och saknade egenvärde. I Uusmas fall vävdes berättandet in i ändamålet. Historian som presenteras i boken använder inte språket bara som ett medel, utan låter berättelsen födas ur det, skapas i språket.
Jag ville vara Uusma och begav mig efter min uppsägning ut för att granska och dokumentera. Jag tog bussen till Ryssland med min mormors kristna kör och sjöng psalmer i takt med åttioåringar som saknade Karelen. Jag reste till Grekland och intervjuade fiskare, dansade zorbas med lokala och kvinnor som seglat över Atlanten.
Det fanns mycket att skriva om, och det enda jag behövde göra var att hitta allt det där.
Jag började den sex veckor långa Nordamerikaturnén med Kalifornien för att förlänga min sommar. Jag ville resa in i en vaggande värme och dofta på Stilla havet, men San Francisco, min första stopp, var en chock. Kontrasterna var enorma; utanför ett trendigt kafé med sexdollarspyttekaffekoppar stod hemlösa personer och sålde skärvade iPhones. Tunga droger avnjöts offentligt alla tider om dygnet. Maten och råvarorna var dyra, speciellt färska råvaror. Jag erbjöd mig att laga middag till mina värdar, en enkel pasta som tack, men de föreslog take away för att spara på mina respengar.
Alla jag träffade var vänliga mot mig, men många *skuggades av en hopplös utmattning och kände sig låsta i jobb som sög musten ur dem. Att byta jobb eller ta ledigt fanns inte på kartan. I en av världens dyraste städer går det inte att överleva om man inte högpresterar.
Jag tillbringade dagarna med att promenera ensam.
Allt var som i en film, men på ett obehagligt sätt. Jag såg på mitt varande utifrån, jag speglade mig själv genom det jag skådade runtomkring, och allt runtomkring mig var vagt bekant från olika skärmar och ändå skevt. Jag gick kilometerlånga backar upp och ner, de som San Francisco är känd för, och fotograferade färgglada hus.
För det mesta var jag jetlaggad och nedstämd. Jag kände mig genomskinlig i ett socialt klimat där alla var skrikiga och högmodigt självsäkra.
När jag råkade hitta Bluets i San Francisco påminde den mig om hur jag känt när jag läst om Bea Uusmas kärlekshistoria.
Egentligen har Bea Uusma ingenting med Maggie Nelson att göra.
Bluets är en fragmentarisk prosadiktbok om en berättare som förälskar sig i den blåa färgen. Upplägget är enkelt, nästan banalt, men exceptionellt förverkligat – berättarjaget dyker djupare och djupare in i de traditioner, symboler och betydelser som kopplas till det blå. Vid sidan om historien om den blåa färgen beskriver hon en depression och ett utdraget avsked från en man som hon älskat.
Hennes resa är språklig, men Nelson är i högsta grad även hon en upptäcktsresande.
I 240 korta fragment får läsaren sjunka ner i en filosofisk monolog (som ibland glider över till en olycklig dialog), och, precis som Uusma, drivs Nelsons berättare av en kompromisslös besatthet.
”Why blue? People ask me this question often. I never know how to respond. We don’t get to choose what or whom we love, I want to say.”
*
Från San Francisco tog jag bussen ner till Los Angeles en sval morgon.
Busstationen var en kal och folktom parkeringslokal som ekade i runda ljud. Vid en av plattformarna hittade jag en grupp morgontrötta passagerare som också väntade på min buss. Jag hade hört att bara ett fåtal bussbolag i USA var trygga att åka. Alla gäspande gummor med sina bordduksrutiga återvinningsplastkassar, som lugnt väntade på den sena bussen, kändes betryggande. När bussen till slut kom slängde en ansträngd ansträngd busschaufför in oss i all hast. Det tog inte länge innan vi var ute ur staden och mitt i ett torrt och brunbränt landskap på väg mot änglarnas stad.
Jag hade tänkt mig kusten och Michael Kiwanuka-ackompanjerade serenader och Big Sur, men istället var landskapet vissnat med enstaka livstecken, en ensam oxe på en bergsslätt eller en liten hästgård. Det såg ut som jag tror att Texas ser ut – ranchgårdar och vågiga prärieängar. Uttorkade vingårdar stod på huk, under dem var marken platt.
Nio timmar senare var vi framme i Los Angeles.
Innan resan hade jag haft möte på En Stor Radiokanal i Sverige. Vi satt vid ett runt bord och talade om vad bra innehåll är – om hur bra innehåll känns, om hur det får en att känna. Vi talade om tempo, takt och längd. Jag sa att jag ville undersöka resande, skrivande kvinnor. Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Martha Gellhorn. Och Bea Uusma, såklart. Jag förklarade att jag ville efterforska och uppmärksamma. Hitta röda trådar, lära mig. Servera det som berört mig åt någon annan. Jag blev ombedd att skissa ihop en pitch, varpå vi skulle göra ett pilotavsnitt ifall pitchen lyckades paketera mitt ännu abstrakta format.
Jag lockades av tanken att gå omkring med en bandspelare på andra sidan världen av flera anledningar.
En var min bitterhet över alla romanrefuseringar, förtvivlan över att jag helt tydligt inte kunde skriva. Min protest vara simpel – att helt enkelt inte skriva mera. Inspelad audio skulle bli mitt kravlösa utlopp, trodde jag, ett rakare och enklare sätt att förmedla mina ord. Tydligen trodde jag ännu på mina ord, eller kanske var jag bara ensam och hungrig efter sällskap i form av upptäckter, händelser, känslor och ting. Kanske ville jag genom dem, genom att spara och bevara, fylla luckor i mig själv.
Nelson blev viktig för mig för att hon formulerade den ensamheten. Under en nio timmar lång bussfärd utan någon som helst signal eller nätverk verbaliserade hon ett varande som jag kände igen. Hon skriver: ”I have been trying, for some time now, to find dignity in my loneliness. I have been finding this hard to do”, och fortsätter: ”It is easier, of course, to find dignity in one’s solitude. Loneliness is solitude with a problem. Can blue solve the problem, or can it at least keep me company within it?”
Bea Uusma beskriver Vitön, den plats som är huvudscenen för det mysterium hon utreder, som något som alltid finns med henne, vart hon än går. Nelsons Blå och Uusmas Vitö tyder på att motsatsen till ensamhet kanske inte är sällskap, utan mening, en drivkraft som i sig själv bär betydelse.
Slutligen tänkte jag att ett programkontrakt också kunde hjälpa mig med ett eventuellt understöd – både som en konkret reskassabuffert, men också som ett symboliskt erkännande för att det jag ville skapa väckte någons intresse.
Jag blev, dock, slutligen artigt refuserad även av Kanalen.
*
När jag skriver detta är det tretton månader sen min resa över Nordamerika började. Utan anteckningar finns inte stora saker att återge. Många omedelbara intryck har längesen runnit av mig.
Men i mina anteckningar: Den diskreta dörren i väggen bland butiker och barer i Torontos koreanska stadsdel, ett litet karaokehak där vi beställde ett rum att sjunga i och betalade med kontanter. En svart kattunge som hette Lemonade, som väckte mig på min födelsedag med en bjällra runt halsen. I Ottawa kom första snön. Jag red på en mekanisk tjur i en cowboybar och gick på en NHL-match med den värsta tjurbakfyllan. I New York besökte jag en spådam som lovade mig tre barn. I Utah fick jag bo i en mormonfamilj i en vecka. Familjen var snäll – vi bakade Halloweengodis och hade Harry Potter-maratons. Vi hajkade i över tretusenmeter höga skogar och levde på snabbmat.
När Den Stora Radiokanalen tackade nej till mitt program funderade jag på värdet av alla ljudklipp och anteckningar. De kändes så lösryckta och sköra utan ett enhetligt sammanhang.
Kring den tiden, strax efter min hemkomst, sökte jag mig till Bea Uusma igen, och hittade en intervju där hon ombeds förklara målet med sin efterforskning.
”Egentligen finns det inget mål, jag älskar bara att vara i det här.”
För att vara ärlig köpte jag inte Bluets där och då i San Francisco, jag ville bara göra storytellingen effektiv. I stället fotograferade jag enstaka sidor i boken och bestämde mig för att spara den pengen på något annat. Jag skulle såklart komma att ångra det; så fort jag försökte förstora mina mobilbilder i den vankande Kaliforniebussen blev jag illamående av pixelröran.
I Montreal, däremot, sex veckor senare och bara fem dagar innan jag flög hem, hittade jag Kanadas sista feministiska bokhandel. Min budget hade bara krympt men Bluets fanns där.
Bluets är ett utdraget avsked, ett brev tillägnat ett namnlöst du. Bluets är ett verk om att gradvis närma sig sitt kärleksobjekt, och samtidigt tvingas acceptera att vi kanske aldrig når helt fram. Men att undersöka det blåa är för Bluets berättare att fästa sig vid livet. Bluets är ett erkännande av en komplex kärlek, ett begär, som utgör en skattjakt; att berätta är att kartlägga.
Såhär läser jag Bluets: att Maggie Nelson, eller hennes berättare, reser runt i sin egen karta.
Hur banal tillåter jag mig själv att låta?
Jag vill tänka att jag, trots allt, också har försökt göra det.
