Hoppa till innehåll

Lika möjligheter för hbtqia-personer med utländsk bakgrund i Norden

Under Umepride2020 diskuterar experter och opinionsbildare utmaningar som berör hbtqia-personer med utländsk bakgrund i Norden.

Nordiska ministerrådet för jämställdhet och hbtqia+ inledde i januari 2020 det politiska samarbetet på hbtqia+ området. Som ett led i arbetet kommer en debattserie att turnera i alla nordiska länder för att synliggöra möjligheter och utmaningar som anknyter till jämställdhet och rättigheter för hbtqia- personer i Norden.

Debattserien startade under Åland Pride och kommer under höstens lopp att turnera i hela Norden, medräknat Färöarna och Grönland. Debatterna samlar sakkunniga, samhällsaktörer, aktivister och organisationer inom hbtqia-sektorn.

Samtalet vid Umepride2020, en pridefestival som årligen arrangeras i Umeå i Sverige, bjuder in experter och opinionsbildare inom området för att diskutera deras arbete och erfarenheter. Fokuset ligger på den diskrimination som berör de möjligheter och utmaningar många hbtqia-personer med utländsk bakgrund i Norden upplever.

Diskussionen öppnas med Sveriges jämställdhetsminister Åsa Lindhagens inspirerande tal om lika mänskliga rättigheter för alla. Hon lyfter fram vikten av det nordiska samarbetet i frågor som gäller hbtqia-personers rättigheter och diskriminering, och hon betonar att vi tillsammans kan påverka situationen i världen. Alla människor är lika mycket värda, och det är viktigt att kämpa för att få likadana möjligheter för alla.

I samtalet deltar bland annat den norska journalisten Gisle A. Gjevestad Agledahl som har skapat dokumentärserien Jævla homo. I serien träffar han en mångfald av personer ur hbtqia-communityt, och utforskar hur det är att vara homosexuell i Norge idag. Serien kan ses bl.a. här.

Jævla homo. Foto: Yle Areena.

I världen finns det fortfarande länder där samkönade äktenskap är förbjudna och homosexualitet är kriminaliserat. Ett av de länderna är Nigeria. Därifrån kommer också en av samtalets deltagare – Jude Dibia. Dibia växte upp i Nigeria och trots landets hårda restriktioner blev han författare och en stark röst för hbtqia-personers rättigheter där. Idag är han fristadsförfattare i Malmö.

Dibia berättar att hans livsresa som hbtqia-författare började när han blev färdig med sina universitetsstudier. Han började leta efter information om hbtqia-representationer i afrikansk litteratur, men det fanns ingen. Då bestämde han sig för att skriva en egen bok.

När hans första novell kom ut i Nigeria år 2005 var det omöjligt att se den i en bokhandel eller på ett bibliotek på grund av landets hårda restriktioner. Men Dibia berättade om sin bok på olika litteraturfestivaler, och småningom blev den otroligt populär bland människor i Nigeria.

Eftersom lagstiftningen i landet inte var hbtqia-vänlig lämnade Dibia till slut Nigeria. Sedan flykten har han bland annat hunnit bo både i England och USA, idag är han bosatt i Sverige.

– I Sverige behöver man inte vara rädd, säger Dibia. Detta är den största skillnaden mellan att vara homosexuell i Nigeria och Sverige.

Trots att situationen för hbtqia-communityt i Sverige och i andra nordiska länder är mycket bättre än i andra delar av världen finns det ändå en hel del frågor att arbeta med. Ansvaret för solidaritet och bättre livsvillkor kan inte enbart axlas av hbtqia-gruppen utan var och en ska ta hänsyn till hur man själv behandlar människor från andra kulturer och med olika sexualiteter.

Hur kan vi inspirera varandra med solidaritet för att undgå dubbel diskriminering?

Deidre Palacios, ordförande för RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter deltar i samtalet under Umepride2020 och delar med sig tankar kring problemet med diskriminering och vilka lösningar man kan arbeta fram.

– För att minska strukturell och institutionaliserad rasism, homo- och transfobi räcker det inte med att bara utbilda människor, konstaterar Palacios. Det behövs flera ändringar: lagar, förordningar och en politik som faktiskt minskar skillnader mellan olika grupper, t.ex. en politik som gynnar minskningen av löneskillnader baserat på ras och etnicitet.

Det som man idag kan göra är att jobba mot den strukturella och institutionaliserade rasismen. Det behövs också mer forskning om olika minoriteter, speciellt i nordisk kontext. Palacios påpekar att det finns osynliga, starka normer i samhället som leder till att minoriteter osynliggörs och exkluderas.

En av rasismens, homo- och transfobins konsekvenser är trakasserier. Hatprat och diskriminering leder till psykisk ohälsa och utanförskap.

Idag finns det behov av ökad kunskap – det är viktigt för att kunna ta korrekta beslut. I den nordiska kontexten saknas kunskap om dem som utsätts för den dubbla diskrimineringen, d.v.s. på grund av både etnicitet och sexualitet. Nordiskt samarbete spelar en stor roll i dessa frågor – tillsammans kan vi satsa på relevant forskning och hitta lösningar som ska leda till en bättre framtid för alla invånare.

Ett bra sätt att öka kunskap om andra länder, kulturer och minoritetsgrupper är kulturutbyte. Litteratur, musik och film är bra metoder att bekanta sig med ”andra verkligheter”. Man borde lära sig mer om andra människor och kulturer, det kommer att leda till ett bredare perspektiv på världen och mer solidaritet.

Som nyanländ i Norden är det viktigt att man så tidigt som möjligt får information om sina rättigheter och att man kan delta i samtal om sexualitet, hälsa, relationer och jämställdhet. Som offentliga organisationer i Norden är det däremot mycket viktigt att stå för mänskliga rättigheter och prioritera frågor som handlar om bland annat antirasistiskt arbete, våld, dubbla diskrimineringen och hbtiqa-personers rättigheter.

Det centrala i arbetet för lika möjligheter för hbtqia- personer med utländsk bakgrund i Norden är att öka kunskapen om olika grupper och kulturer och fortsätta utveckla arbetet. Dessutom krävs det mer noggrann forskning om minoritetsgrupper.

Engagemangsredaktör för Studentbladet.

Vad tycker du?