Den svenskspråkig kristelefon och det digitalt kriscentret under föreningen Mieli betjänar folk i alla åldrar som behöver hjälp. Studentbladet har intervjuat krismedarbetaren Camilla Björk och utvecklingsdirektör och psykiater Kristian Wahlbeck för att höra mer om den svenskspråkiga krishjälpen och hur det psykiska välbefinnandet ser ut idag.
För 50 år sedan uppkom den finskspråkiga kristelefonen Kriisipuhelin men det skulle dröja ända till 2019 innan en svenskspråkig kunde öppnas.
– Det har varit ganska komplicerat att få krishjälp på svenska under corona-våren eftersom det funnits en uppsjö av små chattar och linjer. Det har gjort det svårt för folk att veta vem man ska kontakta, berättar Björk.
Kristelefonen är igång 20 timmar i veckan under vardagar och är öppen för alla mellan 13 och 100 år. Det går också att ringa anonymt om man känner för det.
Björk förklarar att kristelefonen bygger på att man ringer i stundens hetta, t.ex. om partnern just gjort slut. Det finns ungefär 15 personer, både professionella och frivilliga, som svarar i kristelefonen vilket betyder att varje gång man ringer kan det vara någon ny som hjälper. Om jouraren bedömer att mer stöd behövs kan de t.ex. hänvisa till det digitala kriscentret Valo.
Kriscentret Valo
Nu har kriscentret Valo, som är under föreningen Mieli, också möjlighet att erbjuda gratis krishjälp i hela Svenskfinland genom sitt digitala kriscenter. Det betyder att vem som helst över 18 år, oberoende av hemort, kan få hjälp via Teams på svenska. Valo garanterar en tid inom bara tre dagar. Till skillnad från kristelefonen är det bara professionella som jobbar vid det digitala kriscentret.
Det är dock viktigt att poängtera att kriscentret inte erbjuder samtalsbehandling, alltså psykoterapi. Centret är till för att ge krishjälp ungefär 5-6 gånger, så det handlar om att släcka bränder och snabbt kunna erbjuda hjälp i akut kris.
– Vi har inte personal som kan skriva ut mediciner, göra diagnoser eller ge behandling. De som behöver behandling hänvisar vi vidare till hälsocentralen, förklarar Walhbeck.
– Allt behöver man inte ha terapeutisk eller psykologisk hjälp för, ibland kan det räcka med att bara få prata med någon, menar Björk.
Vem kontaktar er?
– De flesta som ringer är mellan 20 och 30 år men min äldsta klient har varit 90 så variationen är stor, berättar Björk.
Enligt Wahlbeck har också män hittat kristelefonen vilket är positivt att se eftersom män oftast har svårare att söka hjälp.
Den vanligaste orsaken till att folk kontaktar kristelefonen är på grund av ångest och problem i parrelationer, arbetslöshet, ekonomiska problem och sjukdom.
– Prestationsångesten i samhället syns tydligt. Många, speciellt unga kvinnor, behöver hjälp med utbrändhet, ångest och panikattacker. Det finns en stark känsla av att inte räcka till men frågan är ju vad vi måste räcka till för? Man måste bena sönder problemet för att kunna se varifrån stressen och ångesten verkligen kommer, berättar Björk.
Hon anser att den sociala skräcken har ökat och att allt fler upplever att det kan vara svårt och till och med omöjligt att vara i ett rum med främmande människor. Hon menar att det beror på vår resiliens, d.v.s. våra erfarenheter och vad vi vet att vi klarar av.
– De flesta lever ett ganska inlindat och bekvämt liv. Vi invaggas i en otrolig trygghet så när det plötsligt händer något så är det en stor chock för många.
Wahlbeck är oroad över pandemins påverkan på välbefinnandet och menar att trenden är tydlig.
– Vi får mera samtal som handlar om känslor av hopplöshet, ångest över smittosituationen och självskadetankar. Jag är oroad över det psykiska illabefinnande just nu p.g.a. pandemin. Illabefinnandet kan i längden leda till att man insjuknar i psykisk ohälsa och får en depression eller ångeststörning.
Wahlbeck nämner också den jobbiga situationen för studerande idag och det svåra i att hitta nya kontakter och vänner när undervisning och studieevenemang är på distans. Han menar ändå att coronan också haft en positiv effekt eftersom vi blivit bättre på att hjälpa varandra och mer aktivt upprätthåller våra sociala kontakter.
Vad är en kris?
– Det är inte vi som definierar vad en kris är, det är den som kontaktar som gör det. Om personen som kontaktar oss upplever att det är en kris så då är det en kris, menar Björk.
Det digitala kriscentret erbjuder både individuella samtalsstöd 5-6 gånger men det går också bra Björk menar att de även har par som bokar en gemensam tid hos dem.
– Ibland kan man behöva en tid till hela sin familj eller åtminstone delar av familjen. Det kan handla om allt från psykisk ohälsa, kommunikation, missbruk, sjukdom eller plötslig död.
Grundtanken med kristelefonen och kriscentret är att förebygga självdestruktivitet och självmord. Målet är att lyssna och stötta människor så att de orkar vidare.
– Finländare är inte speciellt bra på att söka hjälp. Vi vet att ungefär hälften av de som har depression har sökt hjälp men den andra hälften inte gjort det, säger Walhbeck.
Det kan vara svårt att känna igen sina känslor och många vet inte att de ens lider av psykisk ohälsa. Det är ofta de fysiska symptomen som gör att vi vaknar upp.
– Väldigt många har ursprungligen kommit till läkaren p.g.a. någon typ av värk. När läkaren sedan tittar närmare på det så har det kommit fram att det är frågan om en depression, berättar Wahlbeck.
Hur svårt är det att få vård i Finland?
Trots att viljan finns är det svårt att få hjälp för sin psykiska ohälsa på många håll i Finland. Köerna är långa och på många håll saknas yrkeskunnig personal på hälsocentralerna.
– De som studerar har kanske lite lättare eftersom Studenthälsan erbjuder vård både på finska och svenska, menar Wahlbeck.
(När jag loggar in på SHVS kommer det snabbt upp ett varningsmeddelande: ”SelfChat-tjänsten är överbelastad i servicelinjen för allmän-och mental hälsa”. Jag drar den vilda slutsatsen att köerna till psykiatrin också är ganska långa för studerande.)
Många patienter som lider av psykisk ohälsa bollas mellan olika vårdanstalter och det kan vara svårt för många att få den behandling de behöver.
– Alla hälsocentraler borde ha möjlighet att erbjuda vård och samtalsbehandling. Ju längre man går omkring med psykisk ohälsa, desto mer komplicerad blir situationen och desto sämre blir också behandlingsresultatet, resonerar Wahlbeck.
Mindre stigmatiserat
Under hela livsförloppet är det ungefär varannan som drabbas av någon form av psykisk ohälsa. I och med att psykisk ohälsa är så vanligt är det positivt att se att tabun kring det i alla fall verkar minska. Förra veckan ordandes Världsdagen för psykisk hälsa vilket aktivt uppmärksammades på sociala medier.
– Forskning visar att psykisk ohälsa är mindre stigmatiserat och tabubelagt nu. Det leder ju också till att det är lättare för folk att söka hjälp, menar Wahlbeck och fortsätter:
– Det verkar som att de psykiatriska sjukdomarna, t.ex. depressionssjukdomar, ätstörningar och psykoser, inte ökat medan känslor av ångest, stress, meningslöshet, sömnbesvär i stället blivit vanligare.
Wahlbeck anser att vårt illabefinnande delvis beror på de förändringar i livsomständigheterna som skett under de senaste åren och som ökat ungas stress. Trots att trenden av kliniska sjukdomar verkar avta menar Walhbeck att det är oroväckande att se hur illabefinnandet ökar.
– Frågan är om det i längden kan leda till att vi får mer psykisk ohälsa.
