Johannes Ekholms Planet Fun Fun är en kaotisk roman på både gott och ont men också på ett neutralt sätt, vilket gör den aningen svårsmält (och svårrecenserad). Formmässigt blandar Planet Fun Fun den rena dialogen bekant från debutromanen Kärlek liksom med såväl traditionellt som mera nyskapande romanberättande, flera metanivåer, mejl och chattar, tidningsartiklar och andra medieformer, varje sida rikligt genomsyrad av samhällskritisk teori och intertextuella referenser. Jämfört med debutromanen är även karaktärerna flera, ”handlingen” betydligt mera komplicerad och ämnena som behandlas all over the place.
På sin allra ytligaste nivå är Planet Fun Fun en sorts deckare där två skilda världar möts genom delvis sammanhängande händelseförlopp. I Helsingfors förstörs ett miljökonstverk utanför fotomuseet ZCNP, som nyligen har grundats av multinationella energidrycksföretaget Zalgo. Spekulation om vem som ligger bakom dådet sprids under taggen #ArtCrash, vilket ger museet gratis viral marknadsföring för sin uppkommande utställning. Misstankarna riktas bland annat mot det anarkistiska kollektivet Elysium i Träskända, där polisen gör ett våldsamt råd och dödar en av invånarna. Dödsfallet i Elysium blir en del av ZCNP:s ”samhällskritiska” utställning, då kollektivets hus händelsevis är den plats där utställningens konstnär har valt att samla in videomaterial för sitt verk.
Deckarnivån hålls ihop av karaktären Susan, en frilansjournalist som försöker reda ut händelseförloppen kring ZCNP och Elysium. De visar sig även involvera läkemedels- och narkotikaindustrin, konspirationsteorier, pseudovetenskap, organiserad ockult brottslighet samt en Finlandiabelönt roman vars sidor är tomma och författare okänd. Det lär inte vara någon allvarlig spoiler att många frågor aldrig besvaras – vissa spår leder ingenstans och andra endast till flera frågor. Istället för ett självändamål fungerar deckarhandlingen som en litterär metod för att skildra och utforska bredare ämnen, på samma sätt som exempelvis den egentligen meningslösa handlingen i Quentin Tarantinos eller bröderna Coens bästa filmer.
Titeln lånar Ekholms roman från en nöjespark med samma namn som fanns i Kervo i början 90-talet. Den kortlivade nöjesparken spelar ingen särskilt betydande roll i romanen, utan fungerar snarare som en allegori för den samtida romanens karaktärer försöker få rätsida på. Konkursen börjar allt mera se ut som ett oundvikligt faktum. Det finns ingen framtid inom nöjesparken och ingen verklighet utanför den. Marken under fötterna försvinner. Hur ser ett meningsfullt liv ut under så hopplösa och osäkra omständigheter?
Merparten av bokens substans finns i samtalen som kretsar kring sådana frågor. Till skillnad från Tarantino och bröderna Coen är de stora övergripande ämnena i Ekholms författarskap utpräglat samhälleliga: kapitalism, arbete, klimatförändring, aktivism, konstens och kulturens roll, individuellt/kollektivt ansvar och så vidare. Stundvis känns dialogen lite onödigt teoritung, men oftare erbjuder den överraskande perspektiv och träffande kritik. För det mesta ger den bara upphov till flera frågor, vilket inte alls är någon dålig sak.
Sist och slutligen vägrar Planet Fun Fun uttryckligen välja mellan de olika förhållningssätten till ett meningsfullt liv, vilket definitivt är till bokens fördel. Det är varken en nihilistisk, cynisk eller naivt idealistisk bok. Samtidigt är ändå skildringen av desperat hopplöshet så stark att det stundvis känns som att det inte finns något annat, men frön till någon alternativ etik, ett motgift till hopplösheten, kan kanske läsas mellan raderna. Det hjälper att ha deckarnivåns skildring av världen som en oförutsägbar, osäker och i grunden obegriplig plats i bakhuvudet. Dock tänker jag för en gångs skull tillåta mig själv att använda plattityden ”varje läsare får dra sina egna slutsatser”.
En av Ekholms främsta styrkor, likt Tarantino och bröderna Coen, är att skriva fängslande dialog. Trots allt jag nu sagt om hur dyster och tung Planet Fun Fun är, är boken också väldigt underhållande. Det finns en tillfredsställande balans i sättet Ekholm växlar mellan humor och allvar i sin behandling av stora samhälleliga ämnen.
För övrigt rekommenderar jag alla som kan att läsa boken på finska. Ekholms prosa är inte lättöversatt, och den kreativa och talspråkliga dialogen flyter aningen bättre på originalspråket.
