Först ut av gästerna är författaren och journalisten Rafael Donner som talar om privilegier och feministmän. Till näst får vi träffa journalisten Aleksis Salusjärvi som diskuterar sex, artisten Mattias Björkas från Vasas flora och fauna som berättar om hur det är att må dåligt som man. Vidare diskuterar skådespelaren Boodi Kabbani om #metoo, komikern Jamie McDonald om kärlek och skådespelaren Oskar Pöysti om aggression. De två sista avsnitten gästas av artisten Jakob Norrgård från humorgruppen KAJ och filmproducenten Jonas Rothlaender som talar om papparollen.
Trots att både Micke och Steffe återkommit ett flertal gånger i Blaue Fraus produktioner, inte minst i föreställningen Yo-Bro från 2017, vet jag inte hur långt tillbaka i tiden de sträcker sig. När och hur föddes de här, som Malin Slotte skriver i sin recension (HBL 10.4.2020), ”komiska men också ömsint ömkliga” männen?
-Micke och Steffe är väldigt gamla vid det här laget. När vi gick på avgångsklassen på Teaterhögskolan 2000-2001 fick vi en drag king, Diane Torr, från New York som drog en drag king workshop. Det var väldigt omvälvande för oss. Kvinnor som spelade män existerade egentligen inte inom teatern, det ansågs vulgärt. Att få spela drag var att släppa en bomb med tanke på att omgivningen var så patriarkal och hierarkisk, berättar Joanna.
– Diane Torr jobbade mycket med det yttre. Det handlade om vilka kläder karaktären hade, hur man gick och betedde sig. Man skulle bara göra, utan att fundera på varför karaktären gjorde som den gjorde. Diane’s metod var ett annorlunda sätt att jobba, som frigjorde så mycket energi för mig, berättar Sonja.
Det var i och med mötet med drag king kulturen som Joanna och Sonja kom i kontakt med sina karaktärer, Micke och Steffe. Tillsammans med sex andra kvinnor från kursen skapade de drag king gruppen, Subfrau, som de jobbade med i några år.
-Utgående från våra kläder och skägg började vi jobba med karaktärerna. Småningom fick de mer och mer kött på benen, förklarar Joanna.
-Ja, i början visste man ju ingenting om dem, inflikar Sonja.
– Och de var väldigt stereotypa! Skrattar Joanna.
Ur Subfrau föddes småningom gruppen de flesta av oss känner till, det vill säga Blaue Frau. Men karaktärerna Micke och Steffe har trots allt levat kvar i olika hybridformer.
-Feminismen är så annorlunda i dag än den var när vi började med Subfrau och drag. Vi diskuterade jättelänge i Subfrau om vi vågade kalla oss feminister och vi oroade oss för att ingen sku komma på våra föreställningar på grund av det. Det var verkligen otroligt politiskt. Att jobba med drag i dag är ju inte som att släppa en bomb som det var tidigare, menar Joanna.
-I takt med feminismens utbredning började vi fundera allt mer på den medvetna mannen och vad som sku hända om Micke och Steffe var moderna feministmän. Hur anammar de dagens feminism? Det ledde till föreställningen Yo-Bro där vi både kritiserade och lekte med den medvetna feministmannen. Micke och Steffe har ju anammat feminismen på väldigt olika sätt. Micke kommer från ett akademiskt håll medan Steffe är en fiilisfeminist, berättar Joanna.
-Och det är därifrån som idén om Micke & Steffe show kommit. Det är väldigt komplext att diskutera feminism eftersom det är så stort. Vad händer när en rörelse blir mainstream och omhuldas av t.ex. borgerliga partier? Vem får vara med i rörelsen? Vad händer när radikaliseringen på sätt och vis faller? Jag tycker att Micke och Steffe blir roliga eftersom det kanske inte är så lätt att vara man och feminist i dag eftersom man ju samtidigt är problemet, diskuterar Sonja.
Själva serien blandar friskt humor med allvar och komiska rollkaraktärer med verkliga kulturmän. Men är det svårt för gästen att känna tillit till er i och med att ni spelar en roll? Kan de känna sig sårbara i en sådan situation där de ska vara sig själva medan ni inte är det?
-Seriens koncept är ju ganska snurrigt. Här uppkommer maktrelationsfrågor. Vem har makten i en sådan situation, är det ett maktövertagande att ta en roll eller är det gästen som är sig själv som har övertaget? Samtidigt är varken jag eller Joanna hemskt privata personer så maktbalansen blir lite annorlunda. Dessutom är Micke också en sida av mig, han är inte bara en roll. Jag brukar säga att världen har sparats en ”mansplainer” för att jag är född till kvinna och han är ganska lik mig. Skillnaden är att jag som Sonja sätter locket på för den sidan av min personlighet, skrattar Sonja.
-Det här konceptet var väldigt svårt. Att både spela fiilisfeministen Steffe som ska kunna vara en seriös journalist och att dessutom som Joanna vara bra på att ställa frågor, samtidigt som producenten instruerar. Det var otroligt utmanande med alla dessa lager, menar Joanna och fortsätter:
-För att göra det lättare för gästerna var vi aldrig Sonja och Joanna under inspelningarna och gästerna träffade oss aldrig som oss själva. På så sätt behövde inte gästen förhålla sig till både Joanna och Steffe.
Både Sonja och Joanna menar att det är en stor frihet att få spela Micke och Steffe. Som Micke och Steffe behöver de inte lägga band på sina känslor, utan de får fritt explodera och känna vad de känner.
I och med seriens humoristiska element och förlöjligande av karaktärerna upplever jag att det finns en viss provokation också. Upplever ni att serien kan vara provocerande?
-Det finns absolut en viss kritik eller lek med de här väldigt ”woke” kulturmännen. Det är kanske mer en kritik mot det utrymme de får i vårt samhälle, att den här typens män omhuldas och älskas så mycket. Där ingår också frågor kring vad feminismen som rörelse innebär och vem som är feminist. Jag har ju inga svar på hur feminismen borde se ut men det är intressant att fundera kring de här frågorna, diskuterar Sonja.
-Målet är ju aldrig att vi ska provocera utan att ta tag i saker som känns svåra och brännande och då kan det ofta bli provocerande. Vi kan absolut leka med den här bilden av feministmannen men vi vill verkligen behandla gästen med respekt. Ingen har i alla fall ännu stämt oss för ärekränkning, det kan man ju i alla fall ta som något positivt, skrattar Joanna medan Sonja utropar:
-Eller negativt!
Skulle intervjuerna varit annorlunda ifall ni tagit av er rollerna och bara varit Sonja och Joanna?
-Jag tror att intervjuerna skulle vara annorlunda om det på riktigt skulle sitta tre män där. När man är i drag blir man ju egentligen en clown. Det har samma avväpnande effekt som när man möter en clown. Om jag skulle ha varit Joanna tror jag inte att jag hade vågat fråga de här frågorna. Men Steffe är ju inte försiktig överhuvudtaget, han är som en elefant i ett glashus, förklarar Joanna.
-I diskussioner där vita diskuterar sin vithet blir det ofta så att man försvarar sig och sätter sig i en mindre priviligierad position. Jag upplevde inte att gästerna blev i försvarsposition vilket var positivt. Att kunna erkänna att man är priviligierad på olika sätt men ändå kunna diskutera de här svåra frågorna är viktigt för att bredda diskussionen, säger Sonja glatt.
I och med att de ni intervjuar redan är medvetna, utbildade kulturmän och antagligen ganska vana vid diskussioner av det här slaget tänker jag mig att det kan bli lite elitistiskt. Finns det risk för att diskussionen kring manlighet bara når ut till en liten, redan medveten krets?
-Det att vi spelar drags tycker jag inte att är elitistiskt i sig. Dragkulturen är och har ju varit en underground kultur. Men jag håller med om att det kan bli problematiskt om det bildas en bubbla med samma människor som diskuterar de här frågorna. Diskussionen blir världsfrånvänd. Samtidigt kan humorperspektivet öppna upp det mera än om det skulle vara en superseriös talkshow, funderar Sonja.
-När vi började med Subfrau och Blaue frau ville vi förklara väldigt mycket. Tanken var att alla skulle förstå vad vi diskuterade. Men ifall vi fortfarande skulle vara på samma grundläggande nivå skulle vi ju aldrig kunna utvecklas. Konstnärer är inte utbildare. Vi kan i stället erbjuda ett annat perspektiv. Men det är ju självklart att risken då alltid finns att det blir elitistiskt, menar Joanna.
Vad har ni lärt er av intervjuerna?
– Tidigare såg jag diskussionen kring manlighet och män enligt ett visst narrativ. Under intervjuerna uppkom det många överraskande saker som motbevisar det narrativ jag haft. Man tror ofta att saker är enklare än vad de är. När man får egna stereotyper och fördomar på skam så är det positivt att kunna erkänna det. På sätt och vis tycker jag att bilden av kvinnan är så mycket mer mångfasetterad och diskussionerna kring kvinnlighet bredare, tack vare feminismen. Medan bilden och diskussionerna kring manlighet fortfarande är väldigt ensidiga. Vårt perspektiv på manlighet breddades verkligen tack vare intervjuerna, avslutar Joanna.
