Nu är det en spökstad.
Att säga att det inte känns skrämmande skulle vara en lögn.
Instagram är fullt av två fenomen just nu: 30 days challenges och positivitet. Båda känns forcerade, som distraktioner mer än något annat. Som ett sätt att göra det här roligt, ett sätt att få denna mardrömssituation att förvandlas till ett litet äventyr, en muminmamma-utflykt med picknick på vardagsrumsgolvet. Jag säger det här medan jag är högst medveten om att jag deltagit i all denna hysteri. Halvt desperat har jag velat återskapa känslan av att trivas hemma genom att visa åt andra att jag gör det. Jag känner ett starkt behov av att lägga upp bilder av skumppabrunch på balkongen med #stayathome som hashtag i ena hörnet. Vissa dagar gör jag ansiktsmasker och yoga, men andra dagar kommer jag knappt upp ur sängen.
Jag talar helst inte om ’dagens människa’ för jag tror att vi, i grund och botten, är de vi var för 200 år sedan. Att vi har samma känslor, samma inre liv. Att det i oss finns samma grundläggande rädsla över att inte hålla måttet. Jag är en produkt av bara den här tiden, det är den enda jag känner till. 2000-talet är en tid då alla ska vara bäst. 2000-talet är en tid då alla ska orka i all evighet. Den västerländska kulturen är starkt präglad av idén att man inte ska klaga, för någon annan har det alltid värre. Tänk på de stackars barnen i Afrika (inget bättre än lite underliggande rasism i livsläxorna) och le. Le för att du har tur. Le för att du lever. Var tacksam över det du har och klaga inte. Klaga inte. Klaga aldrig.
Den här uppfattningen är så stark att nu, när vi kollektivt går igenom en av de värsta globala kriserna i modern historia, så får man fortfarande inte klaga. Man ska ’suck it up’ och fortsätta orka i all evighet. Vart man än tittar ser man människor som tränar, läser 1000 sidors klassiker, lär sig sticka eller tipsar om hur man bygger ett litet mysigt kontor i sin 22 kvadratmeters etta för att kunna jobba så mycket som möjligt.
Tidningarna och medier tutar ut två budskap: ett, dödssiffor som inte tar slut, experter som säger att riskgrupperna ska hållas isolerade fram till jul, att det här är slutet på den värld vi känner till och så två: fördelarna med att arbeta hemifrån och fransmän som sprungit marathon på sin balkong. Vi ska vara tillräckligt rädda för att ta det här på allvar. Vi ska vara medvetna och läsa om sådant som skrämmer skiten ur varje levande människa men vi ska ha det mysigt medan vi läser. Vi ska ’practice self care’, förverkliga oss själva, lacka naglarna och ta långa bad. Vi ska meditera, upprätthålla en vettig dygnsrytm och äta hälsosamt. Ingen paus ges, inga ursäkter är tillräckliga. Samma tempo ska bibehållas, även i en värld i brand.
Vi hanterar kriser, sorg och osäkerhet olika. Vissa reagerar med att bli aktiva, att hitta på saker att göra. De städar lådor, de bakar bröd. De spelar Dungeons & Dragons via Zoom. De målar solrosor med gul oljefärg. De skrubbar ugn och fönster. De gör yoga och planterar blomfrön i krukor.
Andra lamslås.
Det ena sättet är inte bättre eller värre än det andra. Men att låtsas att en global pandemi inte kommer påverka våra nivåer av produktivitet på en samhällelig skala är, ursäkta min franska, jävligt idiotiskt. Trygghet är ett basbehov, såsom vatten, husrum och mat är det. Trygghet bygger på upplevd säkerhet, det där att man tror sig kunna lita på sin omgivning. Det kan man aldrig, inte till hundra procent. Men just nu, då det är så väldigt tydligt att man inte kan göra det, hittas tryggheten på få ställen.
Många av de människor som vi upplever att är en del av vår grundtrygghet är längre borta än de brukar vara, och vi vet inte när vi får krama om dem nästa gång. ”Det finns ett slut. Vi kommer igenom detta tillsammans” sägs det. Men ingen säkerhet finns. Inget går att planera. Vi ska ha hopp. Vi ska hållas positiva. Vi ska bita ihop och klara av det faktum att vår vardag ställts på ända. Jag säger inte att vi inte ska sträva efter ett tillstånd som är så nära normalitet det går att uppnå. Men livet är inte normalt just nu. Allt roligt som man har sett fram emot är inställt. Att krama dina vänner är inställt. Att leva, ordentligt, så där att man upplever nya saker och får finnas till i världen, är inställt. Allt detta plus osäkerheten, plus rädslan, plus en vardag som är helt annorlunda…
Det är inte konstigt att ha det svårt. Det är inte konstigt att behöva mer vila och mer tid att göra sånt som ger en glädje. Det är inte konstigt att produktiviteten sjunker. Tvärtom. Det är förväntat.
Om det är något jag upptäckt under de senaste månaderna är vikten av att lyssna på och uppmärksamma mina egna gränser. Jag märker att gränserna för vad jag klarar av har blivit striktare medan allt det andra som vanligtvis uppfyller mina dagar blivit mer flytande. Just nu behöver jag mindre krav och mer tid att sitta på balkongen insvept i en filt och titta på en himmel som, trots allt, fortsätter finnas. Men medan jag sitter där på balkongen är det dåliga samvetet min bästa kompanion. Mina bästa vänner eller min familj får jag inte krama, så istället är det det där dåliga samvetet och tanken att jag ’borde orka mer’ som håller mig i ett järngrepp.
Åbo Underrättelser intervjuade mig om svårigheterna med att studera hemifrån för en tid sedan, då bara någon vecka av undantagstillstånd hade gått. Då påpekade jag att jag slutat följa nyhetskonton på instagram för jag klarade inte av den ständiga informationen. Samtidigt är sociala medier en av mina främsta kontakter till resten av världen och de skrämmande rubrikerna är svåra att undvika. Jag läser för mycket nyheter, blir fast i en domedagsspiral, och det är ingen bra idé, alls. Det vet jag. Jag hoppas att någon rubrik ska ge mig säkerhet, någon slags grund att stå på, en insikt i hur framtiden kommer se ut. Men experterna motsäger varandra och nya konflikter med det som sagts tidigare uppstår varje dag.
Osäkerheten är mer påtaglig, mer närvarande, än den någonsin varit i mitt liv. Ibland får denna osäkerhet mig att baka bananbröd och frenetiskt skrubba bort de suspekta fläckarna i badrumstaket medan jag lyssnar på Anteckningar från källarhålet av Dostojevskij som ljudbok. Andra dagar sover jag fem timmar på soffan, äter chips och klickar ’next episode’ på 90 day fiancee tills TVn frågar om jag fortfarande tittar.
Prestationssamhället är kapitalistsamhället och vice versa. Vi ska vara dugliga, vi ska konstant bidra till samhällets utveckling och tillväxt. Om inte genom det vi presterar på jobbet eller på universitetet, så genom oss själva. Vi är produkter av kapitalism. Vi är kapitalism i miniatyrformat. Om vi bara är, så är det inte tillräckligt. Jag är övertygad om att de allra flesta universitetsprofessorer är förstående i den här situationen och inser att det är nästan oundvikligt att problem hos de studerande inte ska uppstå i större utsträckning än tidigare. Men hjälper det? Hjälper det att få förståelse nu då vi ända sedan skolåldern hört att det är prestationen, betygen, antal rätt svar på prov, som bestämmer vårt värde?
De flesta pedagoger förstår att sänka kraven just nu, men påverkar deras sänkta krav de krav man har på sig själv? Jag har en konstant inre röst som säger att ”Om du inte kan… Om du blir kvar i sängen… Om rädslan och ångesten tar över det där att klara av… Då duger du inte.” Det är jag inte ensam om. Vi föds in i ett samhälle som kräver att vi konstant ska sträva efter något bättre. Vi ska sträva efter att lära oss mer, bli vackrare människor utifrån och in, bli mer värda att älskas. Att bara vara, att överleva, att enbart försöka vara så glad och harmonisk som möjligt, är inte tillräckligt.
Om vi inte kan sträva efter mer än att ta oss igenom dagen har vi misslyckats.
I mitt dagliga liv skriver jag konstant. Då undantagstillståndet började tänkte jag ”Det här är skit men åtminstone får jag extra tid att skriva!” Sanningen är att jag nu skrivit mindre än jag gjort på flera år. Att skriva den här artikeln har tagit en halv evighet. Det tror jag iallafall. Jag är inte alldeles säker på det heller, för tidsperspektivet är så förskjutet. Jag laddar ner dumma spel på mobilen och spelar under täcket, gråter, viker undan täcket och drar på mig ett par jeans för att jag läste att produktiviteten ökar om man är sådär lagom obekväm.
Mina närmaste kompisar har det svårt och funderar om de ska droppa ut ur kurser. Jag ringer dem (ja, millennials ringer till varandra ibland), jag skickar meddelanden och säger ”Vi lever igenom en global kris. Cut yourself some slack” och droppar själv ut ur en kurs jag egentligen inte behöver.
Jag är snällare mot mig själv än jag varit på åratal. Jag kräver mindre. Men att komma till det här stadiet tog veckor av att ha konstant dåligt samvete för att jag inte orkar baka bröd eller läsa fem kurser. Men det är faktiskt okej. Vi behöver inte producera hela tiden. Den här sanningen gäller också mig.
Om det är något positivt som kan komma ur den här globala krisen, så är det den lärdomen. Inte hur bra vi lyckas arbeta på distans, hur många skåp vi hinner måla om, hur många litterära klassiker vi hinner skriva.
Nej, vet du vad? Kasta ditt dåliga samvete i roskisen. Sänk kraven, behandla dig själv med den förståelse du visar dina närmaste vänner. Spendera mer tid på att förbättra ditt mående och mindre tid på att förbättra dig själv.
Bara existera. Du får. Det är tillräckligt. Det är faktiskt det.
Pingback: Essä: Kan Tiktok rädda humaniora? - Studentbladet