JAG
Hur mår du?
ULLA DONNER
Tack, jag har ingenting att klaga på. Jag bor med min kille på landsbygden utanför Borgå så det känns lyxigt att kunna röra sig ganska fritt. Hur mår du?
Jag har längtat till vårt samtal.
Ulla Donner är en av Finlands mest intressanta kreatörer just nu, något som många är överens om. Dagen innan jag skulle ha intervjuat henne på Mariehamns litteraturdagar blev hon tilldelad Serie-Finlandiapriset för sitt seriealbum Skiten (2019). Hennes debut Spleenish från 2017 var också nominerad, och fick strålande recensioner.
JAG
Jag läste att du hittade serietecknandet lite halvt av misstag när du bodde i Frankrike?
ULLA DONNER
Ja. Jag var på utbyte, mest för omväxlingens skull. I ärlighetens namn var jag ganska ointresserad av studierna. Jag tog en kurs i serieteckning bara för att min svenska kompis gjorde det. Jag var inte alls så intresserad av serier tidigare – jag hade väldigt slumpartat läst serier som råkat komma i min väg, men inte sökt upp något själv. I Frankrike har serien en ganska anrik tradition, med mycket regler, status och hierarkier, men under kursen som jag tog kändes det som något lätt – lätt att närma sig och lätt att använda för mina egna behov. Det var en öppen och lekfull approach till serier. Om jag får uttrycka det klichéaktigt så var det en typ av självuttryck som jag letat efter.
JAG
Jag har funderat på vad det är som händer när bild och ord möts i ett gemensamt format. Du talar om ditt ”uttryck”, ett som känns eget för dig, och om seriens möjligheter – vilka är de möjligheterna? Vad öppnades för dig när du hittade serietecknandet?
ULLA DONNER
Delvis tillåter serien att kombinera många olika tonlägen; man kan prata om väldigt allvarliga saker med humor på ett sätt som kanske hade varit ansträngande i ren textform. Eller att man i serien kan gå från realism till fantasi utan desto mera förvarning. Det handlar inte om att vara tekniskt skicklig, på varken skrivande eller tecknande, utan man kan forma det lite hur man vill. Jag tycker att det ger en till dimension till uttrycket.
Det är klart att vissa saker lämpar sig bättre för att göra serier och vissa mindre. Ibland är det bästa sättet att berätta en historia med dikt, och ibland är det med prosatext, ibland med bild. Och ibland är det serier.
JAG
Om man talar om vad som lämpar sig var, kan man ju också tänka på kulturens olika ”rum” och på seriens inträde i dem. Det sägs att gränsen mellan hög- och lågkultur, eller ”fin” och ”ful” kultur, har upphört lite, men jag tycker att det fortfarande existerar mycket hierarki inom kultur.
ULLA DONNER
Absolut.
JAG
Serien känns som något som har stigit i den kulturella hierarkistegen, att seriealbum har fått högre kulturell status? Ett tecken på det är åtminstone att serier är väldigt trendiga och coola just nu.
ULLA DONNER
Mycket har säkert att göra med den svenska serievågen. Det är tröttsamt att ta upp Liv Strömquist, det är alltid henne man nämner, men jag tror att hon har en jättestor del i det, att det plötsligt finns en kategori av serier som inte bara är insatt i någon typ av fack för serienördar, utan någonting som kan diskuteras bredare också.
Men i det stora hela så skulle jag nog säga att serier fortfarande inte ses som finkultur. Det märks om man går på seriefestivaler eller -mässor, att det fortfarande är ganska nischat och mest serienördar där. Bokmässor har ju mycket bredare kundunderlag. Men det kan också vara väldigt befriande, att något inte anses så fint, då kan man röra sig friare inom det.
JAG
Upplever du det själv?
ULLA DONNER
Definitivt. Serier är och har länge varit ett medium för marginaliserade grupper att berätta om sina upplevelser, att visa dem. Det tror jag inte skulle vara möjligt om serier varit för högt uppe i den kulturella hierarkin – dit släpper man inte in vem som helst.
Donners verk rör sig i storstadsmiljöer där huvudpersonerna kämpar med prestationsångest, utmattning och otillräcklighetskänslor. Jag minns speciellt en karaktär i Skiten, som håller upp sin hand och säger ”Sssch! Jag är mitt i en självinsikt!”. Den kändes i all sin självironi som en förenklad och därför så träffsäker och effektiv skildring av den moderna, västerländska unga vuxna, som försöker nå framgång såväl professionellt som psykiskt, romantiskt, själsligt och socialt, men som snabbt utbrister att hen egentligen inte har kontroll över ”NÅGONTING”.
JAG
De ämnen som du behandlar är väldigt mycket ”i tiden”. Ibland, speciellt inom den litterära sfären, blir skapare av tabubelagda eller samhälleligt kommenterande verk representanter för ett fenomen eller en hel generation. Du har, i samband med artiklar om dina verk, fått mycket frågor om t.ex. utbrändhet, och ibland intervjuats nästan som ett slags språkrör för typ urban, millenial ångest. Hur känns det?
ULLA DONNER
Jag förstår att tidningar måste sälja och journalister övertyga sina läsare om varför de valt att intervjua just mig, och då ger de mig en mycket större betydelse än vad man själv skulle vilja göra anspråk på. Men jag tycker att den typen av jargong och språk är pinsamt. Vår generation är så mycket mer mångkulturell än tidigare – idag pratas det om klass och privilegium, om olika utgångspunkter och bakgrund. Därför är det ju jättepinsamt att välja en cis hetero-tjej från medelklassen som har gett ut en seriebok om att må dåligt och försöka säga att det här representerar alla. Det kanske representerar många, men det är ännu inte en generationsgrej, skulle jag säga.
JAG
Jag funderar på hur det påverkar ens konstnärskap, att bli diskuterad så, att kritiker och kulturjournalister diskuterar skapare istället för deras verk, om ens eget liv i offentliga diskussioner blir parallellt med ens verk? Det här förekommer ju framför allt när kvinnliga konstnärer diskuteras eller recenseras.
ULLA DONNER
Jag har ofta upplevt att det finns ett antagande, speciellt inom serieteckning och speciellt om det är en kvinnlig serietecknare, att det läses självbiografiskt. Särskilt samhälleliga serier, vilket jag anser att mina är. Serier diskuteras ofta som att de är någons dagbok som man har fått lite bilder till. Det är som att människor lätt glömmer bort att här kan finnas en dimension som kanske är inspirerad från verkligheten men att det ändå är frågan om fiktion eller påhitt. Jag blir ibland helt förbluffad av det. En gång fick jag frågan om ”hur det känns att ljuga om att ha jobbat på reklambyrå när du inte har gjort det”? Men jag tror att det har att göra med att det är serieteckning, och inte kön?
JAG
Folk har i allmänhet en väldigt laddad relation till vad som är ”sant” och ”verkligt”, och förhåller sig annorlunda till det som de läser och uppfattar vara ”på riktigt”. Och det var därför – när jag i många recensioner läste att du diskuteras som person – började fundera på hur det känns, och på att dialoger om kvinnligt skapande många gånger diskuteras som parallellt med det som ”är på riktigt”, att verk är lika med person.
ULLA DONNER
Om du är kvinna och skriver – vilken genre som helst – är det som att det alltid läggs ett filter på ditt verk, där du ska uttala dig om att vara kvinna idag. Vad verket än handlar om så handlar det också om det, att vara kvinna i vår samtid. Och det tycker jag inte är ett krav man ställer – eller ett filter som man lägger på – när man läser verk av män. Eller så gör man det och jag har bara missat det.
Förutom serietecknare är Donner verksam som illustratör och grafisk designer. Flera år i rad har hennes bokomslag uppmärksammats på listan för Finlands vackraste böcker, bl.a. med Malin Kiveläs ”Hjärtat” och Heidi Von Wrights ”Mellanblad”.
Inför intervjun söker jag ord för att beskriva Donners estetik, och tycker att hennes instagramkonto (@ulladonner) fungerar som en perfekt sammanfattning av hennes stil – lättillgänglig, men ändå smart, men ändå rolig, men ändå simpel.
JAG
Berätta hur det är att jobba med bokomslag.
ULLA DONNER
Jag tycker jättemycket om det, och önskar att jag skulle hinna göra många fler. Det är superinspirerande att läsa ett manus och planera ett omslag till det. Men sen är jag aldrig nöjd med omslagen när de väl är färdiga. Man är inspirerad, skickar in ett förslag, som sen slås igenom – och när boken ett halvår senare kommer ur tryck är det alltid en fruktansvärd besvikelse, att den inte blev bättre än så. Jag tänker alltid: ”Nästa gång – nästa ska bli så bra som jag hoppats”. Det händer varje gång, och detsamma gäller all illustration.
JAG
Jag har hört förläggare säga samma sak, att det ofta är ett antiklimax när boken kommer från tryck. Jag trodde att det var tvärtom! Men det kanske är samma sak med det mesta, tomheten och sorgen efter att ett verk, eller vilket som helst projekt, är färdigt?
ULLA DONNER
Det är fruktansvärt.
JAG
Trots att dina bokomslag och din estetik fått så mycket fin feedback? Är du självkritisk eller tror du att det är en universell grej?
ULLA DONNER
Jag tror att det är universellt. Jag har talat med många som jobbar med visuella grejer om att det händer varje gång. Den roligaste delen av att skapa är när du har idéerna och sätter dem i rullning – efter det är det bara neråt. Flowet du får när du skapar och inget ännu är färdigt, och allt ännu är möjligt, är ljuvligt, och så blir det bara skit.
Sen, när man kommit över sorgen och tomheten så kan man kanske se på det igen med distans, och konstatera att det här kanske inte var det sämsta någonsin.
JAG
Men färger då – om vi tänker på både bokomslag och dina serier. Spleens är röd-vit, och Skiten är rosa-mörkblå-vit. Berätta om hur du arbetar med färger, när kommer de in i din process?
ULLA DONNER
Jag beslutar ganska snabbt att nu är det såhär. Sen behöver jag inte tänka på det mera. Med serieböckerna fokuserar jag på konturerna och teckningen, och så orkar jag inte hålla på och färglägga, det tar för länge.
Jag är inte så bra på att välja färger – jag tycker inte att det ger så mycket till om inte det finns en jätteklar poäng med dem. Med Spleenish valde jag den röda för att den såg bra ut. Den handlar om en apatisk, deprimerad person, som inte gör så mycket, och om jag ritar en massa glåmiga, hängiga ansikten, så kändes det som för mycket med en tung, svart färg. Den röda livade upp det lite. Men så fick jag ganska mycket kritik för det – att just den röda för vissa var svår att läsa. Jag ville undvika det med Skiten och valde mörkblått, som var typ svart, men ändå inte svart.
Jag är utbildad som grafisk designer och tycker att den visuella formen är viktig. Att serier för det mesta görs med svart betyder ju inte att man måst göra en serie så. Man får tänka på verket som ett föremål och fråga sig hur man kan göra den sin egen. Till skillnad från en roman, där det kanske finns tydligare former för hur den är lättast att läsa?
JAG
Vilka former, färger, böcker, konstnärer, plattformar inspirerar dig just nu?
ULLA DONNER
En som jag vill rekommendera, som jag vet att kommer bli svinbra, är serieboken Homoline av den finlandssvenska konstnären Edith Hammar, som kommer i höst. Den tycker jag att alla borde läsa. Den får jättegärna komma med i artikeln som mitt tips.
